TILL DEM SOM VILL ÖVERLEVA – A Blueprint for Survival

De som skrev detta viktiga dokument är alla döda, Edward Goldsmith dog 2009, hans hemsida är späckad med klokskap och finns fortfarande kvar: http://www.edwardgoldsmith.org/
Här kan man hitta den engelska utgåvan samt översättning på flera språk: http://www.edwardgoldsmith.org/1123/ Också översättaren av den svenska utgåvan Roland Adlerberth, har lämnat detta liv. Det här är ett så viktigt dokument att alla som börjat tänka själva …som inte bara gapar och sväljer allt som kommer utifrån, som börjat inse att vi kanske måste börja göra något själva…som känner att ni orkar göra något utanför ert dagliga löneslaveri samt skötsel av familjen, alla ni, måste hjälpa till att sprida denna viktiga pocketbok. Även om ni inte orkar läsa själva så kanske ni vet någon annan som gör det…så sprid den!/Anna Gustin, 1 oktober 2011.

Läs den här nedan eller tanka ner den som pdf: Till-dem-som-vill-overleva-3

På svenska gavs denna text ut 1972 i pocketformat (1 cm tunn)  av Bokförlaget PAN/Norstedts (“Till dem som vill överleva”- ISBN 91-1-721191-3) med förord av Folke Andersson, då docent i ekologisk botanik vid Lunds Universitet, (idag professor på SLU). Texten som följer nedan har utgått från den svenska googleöversättningen, och är rätt svårläst, därför har jag försökt att fila till den så att den skulle bli lättare att läsa, den sista fjärdedelen är Robert Adlerberts då det kom till min kännedom att Norsteds inte längre hade rätten till den. Den följer alltså hans översättning.

Nu 2012 har det gått 40 år – och dessa forskare sa då, 1972, att :
” det är helt uteslutet att räkna med en fortsatt exponentiell tillväxt i konsumtionen av råvaror och energi. De nu kända reserverna av samtliga metaller utom ett litet fåtal kommer att vara tömda inom 50 år, om konsumtionstakten fortsätter att klättra uppåt som nu.” –

Alltså för 40 
år sedan!!!

Dokumentet A Blueprint for Survival upptog hela tidskriften ”Ekologen” – Vol. 2 Nr 1,  januari 1972, – före världens första toppmöte om vår miljö och överlevnad som gick av stapeln i vårt land  – i vår huvudstad Stockholm. (“Environment Summit” 1972 – FN-konferens).

De viktigaste författarna var Edward Goldsmith och Robert Allen, med ytterligare hjälp från Michael Allaby, John Davoll, och Sam Lawrence.

Edward Goldsmith fick 1991 det Alternativa Nobelpriset. Han sa då:
Det är bättre att regeringar, organisationer och företag kollapsar än att hela mänskligheten gör det. Den rådande världsekonomin måste bryta samman, eftersom den steg för steg ersätter organismer med föremål, liv med död, under under täcknamnet – ekonomisk utveckling”.

Edward Goldsmith dog 2009. Det han säger är värt att begrunda med tanke på det som händer just nu där människor protesterar utanför bankpalats mm under begreppet ”Occupy”…diverse platser.

Så stor var efterfrågan på en modell för överlevnad, att detta återpubliceras i bokform senare samma år av Penguin Books, den 14 september 1972.

(Presentation av Rapporten gjordes av Folke Andersson, då docent i ekologisk botanik vid Lunds universitet, nu professor vid på Ulltuna – Sveriges lantbruksuniversitet)
HÄR BÖRJAR BOKEN: Folke Andersson skrev:
PRESENTATION

”Denna bok är ett bidrag till debatten om vår överlevnad. Den är skriven av en grupp engelsmän och de bygger sin framställning på engelska förhållanden. Innehållet i boken gäller dock för världen i sin helhet. Det gäller också oss – i Sverige.

En analys av överlevnadsproblemets ekologiska, ekonomiska, sociala och kulturella sidor har gjorts. Behovet av andra ekonomiska värderingsnormer än de som för närvarande gäller, påtalas, dvs om inte radikala och omedelbara åtgärder sätts in, kommer basen för vår existens att undanröjas!

Tesen om att det stabila eller stationära samhället är att föredra framför ett samhälle i ständig tillväxt, framförs.

Arbetet är framför allt originellt på en punkt. De mässar inte bara fram domedagsprofetiorna, utan de formulerar också målet – det stabila samhället – samtidigt som de anvisar vägar eller åtgärder som måste vidtas för att nå detta.

Innehållet i boken berör som nämnts – ALLA. För att sprida bokens budskap och också söka påverka beslutsfattarna i samhället har man i England startat en organisation eller en rörelse – MS-rörelsen (The Movement of Survival). Man uppmanar också till anslutning i andra länder.

Initiativ av liknande slag har också förekommit på andra håll, t ex Manton-budskapet, och det så kallade Göteborgsmanifestet.

Det förra  har undertecknats av 2200 forskare och överlämnats till FN:s generalsekreterare. I det senare vädjar forskare och lärare vid Göteborg:s universitet och Chalmers tekniska högskola om samarbete för överlevnad.

Det kan synas som om alla viktiga frågor om vår överlevnad har belysts tillräckligt i den svenska diskussionen genom de tunga inlägg som kommit genom Gösta Ehrenswärds “Före och efter” samt Thor Ragnar Gerholms “Futrum exaktum”.

TILL DEM SOM VILL ÖVERLEVA” måste ses som ett komplement till dessa båda böcker. Den innehåller mycket vitala synpunkter på de problem som måste lösas inom en snar framtid”.              Folke Andersson, Docent i ekologisk botanik vid Lunds universitet

(I kapitlen är styckena numrerade, men av någon oförklarlig anledning hoppar man över många siffror, både i boken och på nätet. De finns alltså inte./AG)

FÖRORD
Detta dokument har utarbetats av en liten grupp av människor, som alla, på olika sätt, är professionellt engagerade i studiet av globala miljöproblem. Fyra faktorer har föranlett oss att göra detta:

En genomgång av tillgängliga relevanta uppgifter har övertygat oss om det ytterst allvarliga i den globala situationen av idag. För om den nuvarande trenden tillåts kvarstå, kommer ett sammanbrott för hela vårt samhället och oåterkalleliga nedbrytningar av de livsuppehållande systemen på denna vår planet vara helt oundvikliga, möjligen redan i slutet av detta århundradet, men säkerligen inom våra egna barns livstid.

Regeringarna  (och vår egen är inget undantag), vägrar att erkänna relevanta fakta, eller styr sina forskare på ett sådant sätt att man nedvärderar problemens allvar. Oavsett skäl, så vidtas inga åtgärder för att råda bot på situationen.

Denna situation har redan föranlett bildandet av Romklubben. En grupp av forskare och företagsledare från många länder, som för närvarande försöker övertyga regeringar, företagsledare och fackliga organisationer i hela världen att möta dessa fakta och att vidta lämpliga åtgärder medan det ännu är tid. Det måste nu ge upphov till en nationell rörelse som kan agera på nationell nivå, och vid behov tar politiskt ställning för att engagera sig inför nästa riksdagsval. Förhoppningen är att ett sådant exempel kommer att efterliknas i andra länder, vilket leder till en internationell rörelse, som kompletterar det ovärderliga arbete som utförs av Romklubben.

För att en sådan rörelse ska lyckas, måste den formulera en ny livsåskådning, vars mål kan uppnås utan att förstöra miljön, och ett exakt och allomfattande program för att hur vi skall kunna åstadkomma den typ av samhälle där det kan genomföras.

Detta har vi försökt göra, och vår plan för överlevnad förebådar bildandet av Rörelsen för överlevnad (Movement for Survival), och det är förhoppningsvis början på en ny tidsålder där människan lär sig att leva med resten av naturen snarare än i kamp mot den.

                                               The Ecologist: Edward Goldsmith, Robert Allen,
Michael Allaby, John Davoll, Sam Lawrence.

På nätet riktar sen författarna ett Tack till ett flertal forskare från vilka de fått mycken fakta,…samt under rubriken Uttalande om stöd på nätet har en mängd forskare och professorer skrivit under. MÄRK VÄL , det här var året 1972…innan den första, stora FN-konferensen om vår livsmiljö – i Stockholm.

INLEDNING: Behovet av förändring

110. Den huvudsakliga bristen med den industriella livsstilen och dess expansionistiska ideal är att det inte är hållbart. Slutet måste oundvikligen komma redan innan alla de människor som lever idag är döda – såvida det inte hålls uppe ett tag av en hårt förskansad minoritet, på bekostnad av att majoriteten av mänskligheten står inför ett stort lidande.

Vi kan dock vara säkra på att förr eller senare kommer det att ta slut (bara den exakta tidpunkten och omständigheterna är osäker) och att det kan ske på två sätt: antingen mot vår vilja som en följd av hungersnöd, epidemier, sociala kriser och krig eller för att vi vill skapa ett samhälle som INTE kommer att innebära svårigheter och grymheter för våra barn.

Vi tror att ett växande antal människor är medvetna om detta val och att de är mer intresserade av våra förslag om hur vi ska kunna skapa ett hållbart samhälle – än av ännu en uppläsning av skälen till varför detta bör göras. Därför skall vi här ta upp dessa skäl endast kortfattat och presenterar en utförligare analys i de fyra bilagor som avslutar denna skrift.

111. Radikala förändringar är både nödvändiga och oundvikliga, eftersom den nuvarande ökningen av antalet människor och konsumtionen per capita, håller på att undergräva själva grundvalarna för vår överlevnad, genom att den bryter ner ekosystemen och förslösar naturtillgångarna. (se bilaga A)

Världens befolkning, som nu uppgår till 3,6 miljarder (1972) ökar med 2 procent per år (72 miljoner), (år 2011= 6,7 miljarder). Men den totala siffran döljer skillnader mellan länderna, som är av avgörande betydelse.

De industrialiserade länder med en tredjedel av världens befolkning, har en årlig tillväxttakt på 0,5 – 1 procent, medan u-länderna, å andra sidan, med två tredjedelar av världens befolkning, har befolkningsökningar på mellan 2 – 3 procent om året, samtidigt som 40 – 45 procent av deras invånare är under 15 år. Det förbises ofta i länder med en obalanserad ålderspyramid av detta slag, att befolkningen kommer att fortsätta öka under många år även efter fertiliteten har sjunkit till ersättningsnivån, med två barn per par. Befolkningsrådet (Population Council) har påpekat:

Om tvåbarnsnivån nås i den utvecklade världen senast år 2000 och i utvecklingsländerna fram till 2040, då kommer världens befolkning att stabiliseras vid närmare 15,5 miljarder människor om ca ett århundrade, med andra ord mer än fyra gånger dagens storlek ”. (1972)

112. Användning per capita av energi och råvaror visar också på en skarp uppdelning mellan i – och u-länder. Båda ökar sin användning av dessa varor, men konsumtionen i de utvecklade länderna är så mycket högre att deras konsumtion, trots att deras andel av jordens samlade befolkning är mindre, mycket väl kan uppgå till över 80 procent av mänsklighetens totala konsumtion.

Av samma anledning är liknande procentuella ökningar betydligt större i de utvecklade länderna. För att ta ett exempel, mellan 1957 och 1967 steg stålkonsumtionen per capita med 12 procent i USA och med 41 procent i Indien, men den faktiska ökning (i kg per år) var 568 till 634 och från 9,2 till 13. Inte heller finns det några tecken som tyder på ett eventuellt slut för den ekonomisk tillväxten.

Det verkar faktiskt som om en industriell ekonomi skulle braka samman om tillväxten upphör eller avtar oavsett hur hög den absoluta konsumtionsnivån än må vara. Även USA satsar fortfarande på en årlig tillväxt av BNP med 4 procent eller mer. Bakom denna totala siffra döljer sig mycket högre tillväxtprocenttal för användningen av särskilda resurser, till exempel olja.

113. Kombinationen av befolkningsökningen och ökad konsumtion per capita – har en betydande inverkan på miljön, både vad gäller de resurser vi tar från den och de föroreningar som vi utsätter den för. En grupp framstående forskare, som samlades för en studie av kritiskt viktiga miljöproblem (SCEP-Study of Critical Environmental Problems) under ledning av Massachusetts Institute of Technology – MIT), angav i sin rapport att det fanns ett tydligt behov av en metod för att mäta denna påverkan, och har myntat uttrycket ”ekologisk efterfrågan”, som de definierar som ”en summering av alla människors alla krav på miljön t.ex. utvinning av resurser och avbördande av avfall”.

Den så kallade bruttonationalprodukten (BNP), som är lika med befolkningen multiplicerad med den materiella levnadsstandarden, tycks vara det mest praktiska måttet för den ekologiska efterfrågan och enligt FN: s “Statistisk årsbok” ökar BNP årligen med 5 till 6 procent, vilket betyder att den fördubblas med 13,5 års mellanrum.

Under den tid det tar för världens befolkning att fördubblas (vilket beräknas ha skett efter år 2000), kommer den totala ekologiska efterfrågan att ha sexdubblats. SCEP (Study of Critical Environmental Problems) uppskattar att: ”Efterfrågan på produktionen från jordbruk och gruvindustri har en global årlig tillväxttakt på 3,5 procent respektive 7 procent. Den integrerade tillväxttakten beräknas bli mellan 5 och 6 procent per år, i jämförelse med en årlig befolkningsökning på endast 2 procent. ”

114. Det framstår som en självklarhet att vår planet inte kan klara en sådan ständigt fortskridande ökning av den ekologiska efterfrågan. Obegränsad tillväxt oavsett typ, kan inte upprätthållas av ändliga resurser. Detta är själva kärnan i den miljömässiga situation vi befinner oss i. Det är inte möjligt att upprätthålla en obegränsad exponentiell tillväxt – men tyvärr fortskrider tillväxten av den ekologiska efterfrågan exponentiellt (dvs den ökar geometriskt, med ränta på ränta).

(OBS/DEN SOM VILL HA EN TYDLIG FÖRKLARING AV VAD SOM MENAS MED EXPONENTIELL TILLVÄXT…LYSSNA på professor ALBERT BARTLET i “The Most IMPORTANT Video You’ll Ever See” -part 1 of 8 – http://www.youtube.com/watch?v=F-QA2rkpBSY )

115. Fortfarande tycks vi inte riktigt ha fattat konsekvenserna av exponentiell tillväxt, men problemet är väl värt att överväga. Som professor Forrester förklarar det [1]:

”….en exponentiell tillväxt karaktäriseras av att den har en fördubblingstid”. För varje bestämd tidsintervall finner man en fördubbling av den aktuella systemvariabeln. Exponentiell tillväxt är förrädisk och vilseledande. En systemvariabel kan fortsätta genom hela rader av fördubblingsintervaller, utan att verka uppnå betydande storlek. Men plötsligt behövs bara en eller två fördubblingsperioder, fortfarande enligt samma lag om den exponentiella tillväxten, så verkar det helt plötsligt bli överväldigande.”

116. Om vi antar att världens samlade oljereserver uppgår till 2100 miljarder fat, och antar vår konsumtionstakt ökade med 6,9 procent per år, som framgår av Figur 1, kommer efterfrågan i slutet av århundradet att överstiga tillgången.

Blueprint for Survival - Figure 1 (Introduction)

Det betydande är dock inte den hastighet med vilken så stora reserver kan ta slut, utan istället att det ännu så sent som 1975 kommer att framstå som reserverna är gott nog och kommer att räcka betydligt längre. En sådan situation kan lätt invagga en i en falsk känsla av trygghet och tron på att en given tillväxt kan upprätthållas, om inte för alltid, så åtminstone för längre tid än vad som faktiskt är fallet.

Det är kanske värt en tanke att den faktiska andelen oljekonsumtion ökar med 6,9 procent per år och enligt den optimistiska uppskattningen av WP Ryman, vice forskningschef för Standard Oil Company i New Jersey, världens oljefyndigheter (inklusive fyndigheter ännu att bli upptäckt) är ca 2100 miljarder fat. Samma grundläggande logik gäller tillgängligheten av alla resurser inklusive mark, och det är till stor del på grund av den exponentiella tillväxtens speciella dynamik som miljöproblemet har drabbat oss så plötsligt. Det är därför en lösning av detta problem kräver brådskande och radikala åtgärder, av vilka många strider mot värden som vi i vårt industriella samhälle har vi fått lära oss att betrakta som direkt grundläggande.

117. Om vi tillåter den nuvarande tillväxttakten att fortsätta, kommer den totala ekologiska efterfrågan att ha 32-dubblats under de kommande 66 åren – och ingen vettig människa är väl idag villig att påstå att det alls skulle vara möjligt, eller ens önskvärt, att vi alls skulle kunna bemästra de svårigheter som en sådan tillväxt skulle skapa. Eftersom detta skulle innebära att vi bröt ned ekosystemen och tömde naturtillgångarna, vilket måste leda till livsmedelsbrist och hela samhällets sammanbrott/kollaps.
Det är värt att kortfattat titta lite närmare på problemen.


Störningar i ekosystemen

120. Vår överlevnad är helt beroende av det faktum att de ekologiska processerna går att förutsäga. Om de vore helt godtyckliga, skulle vi inte ha en aning om när man borde så eller skörda,och vi skulle vara i händerna på miljöns alla nycker. Vi skulle aldrig kunna utforska någonting om den övriga naturen, inte kunna föra fram några hypoteser eller föreslå några ”lagar”. Men lyckligtvis är de ekologiska processerna förutsägbara, och även om ekologin är en relativt ung disciplin, har ekologerna redan kunnat formulera ett antal viktiga ”lagar”, varav en särskilt gäller miljöns förutsägbarhet, nämligen att alla ekosystem strävar mot stabilitet (jämvikt).

Ju mer skiftande och komplext ett ekosystemet är, desto stabilare är det; det vill säga att ju fler arter det innehåller, och ju mer de samverkar, dess stabilare är deras miljö. Med stabilitet menas här förmågan att återgå till det ursprungliga läget efter varje förändring, i stället för att tvingas in i ett helt annat mönster. Det är just det som gör den möjlig att förutsäga.

121. Tyvärr uppför vi oss som om vi visste någonting om miljön och inte hade en aning om dess förutsägbarhet. Istället behandlar vi den med brutal ringaktning, som om det vore en tålig och extremt korkad slav. Vi tycks aldrig ha reflekterat över det faktum att en tropisk regnskog underhåller otaliga mängder insektsarter men ändå aldrig föröds av dem; att dess överflödande överdåd av liv inte alls är beroende av att vi flyger över den en gång i månaden och bombarderar den med insekts-, ogräs- och svampbekämpningsmedel. Och ändå överöser vi våra veteåkrar och trädgårdsland med ett desperat batteri av syntetiska kemikalier, i ett absurt försök att hindra driften av de oföränderliga ”lagar” som vi just nämnde.

Alla ekosystem strävar mot stabilitet, därmed också mångfald och komplexitet, och därmed också ett växande antal olika växt-och djurarter tills slutmålet, de optimala betingelserna har nåtts. Om vi vore intelligenta, skulle vi för länge sedan ha insett att ett framgångsrikt, långsiktigt jordbruk kräver ett konstgjort slutmål, en imitation av det redan existerande ekosystemet, så att nivån av oönskade arter kan kontrolleras av de som inte skadar grödor och växter.

122. Istället har vi lagt våra pengar på bekämpningsmedel, som visserligen har varit effektiva, om så bara i begränsad och nu alltmer avtagande omfattning. Enligt SCEP krävde den 34-procentiga ökningen av världens livsmedelsproduktion från 1951 till 1966 ökade investeringar i kvävegödselmedel av 146 procent och i bekämpningsmedel med 300 procent.

Samtidigt har dessa medel skapat ett antal allvarliga problem, först och främst resistens – cirka 250 skadeorganismer är resistenta mot en grupp av bekämpningsmedel, medan många andra kräver allt större doser för att hålla populationen inom hanterbara proportioner – och det faktum att tidigare ofarliga arter utvecklats till direkta skadeorganismer, därför att de arter som tidigare höll dem nere har slagits ut. Spridningen av DDT och andra klorerande kolväten i miljön har resulterat i alarmerande nedgång i populationerna av morkulla, doppingar, olika rovfåglar och sjöfågelarter, och i ett antal fiskarter, främst havsöring. SCEP kommentarer:

Haven står som den ultimata ansamlingsplatsen för DDT och dess nedbrytningsprodukter. Så mycket som 25 procent av DDT-föreningar som producerats hittills kan ha överförts till havet. Mängden i de marina organismerna beräknas uppgå till i storleksordningen mindre än 0,1 procent av den totala produktionen och har redan producerat en påvisbar inverkan på den marina miljön … Nedgången i de marina matfiskarnas fortplantning och den mycket farliga ackumuleringen av halter av DDT-halten i deras vävnader, kan bara öka i allt snabbare takt, så länge vi fortsätter att släppa ut DDT i denna miljö….

123. För närvarande används åtminstone en halv miljon konstgjorda syntetiska kemikalier, och ändå kan vi inte förutsäga beteendet eller egenskaper hos större delen av dem (antingen ensamma eller i kombination) när de släpps ut i miljön. Vi vet dock redan att den kombinerade effekten av föroreningar och förstörelse av livsmiljöer definitivt hotar överlevnaden för inte mindre än 280 däggdjursarter, 350 fågelarter, och 20.000 växtarter.

Till dem som beklagar dessa förluster, men anser att Homo sapiens överlevnad är mycket viktigare än att örnar eller gullvivor får leva vidare, upprepar vi att Homo sapiens eget överlevande är helt beroende av motståndskraften hos de ekologiska nätverk som örnar och gullvivor är integrerade delar av.

Vi behöver inte fullständigt förstöra biosfären för att dra katastrofen över oss: allt vi behöver göra är att fortsätta det vi redan börjat; hugga ner skogarna, dränera våtmarker och vräka ut tillräckliga mängder av bekämpningsmedel, radioaktivt material, plaster, hushålls- och industriavfall i jordens mark-, luft- och vattensystem för att de skall bli direkt obeboeliga för de arten som är av avgörande vikt för deras fortsatta stabilitet och helhet.

Den industrialiserade människan uppför sig idag som en tjur i en porslinsbutik, med den enda skillnaden att en tjur med hälften så mycket information om porslinets egenskaper, som det vi vet om ekosystemens sätt att fungera, förmodligen skulle ha försöka anpassa sitt beteende till sin omgivning snarare än tvärtom. Istället är Homo sapiens industrialis fast besluten att porslinsbutiken bör anpassa sig till honom, och har därför bestämt sig för att slå allt i spillror på kortast möjliga tid.

(Mängder av insiktslösa människor på politisk nivå i hela världen arbetar kontinuerligt på att förstöra våra gemensamma levnadsbetingelser… för att de inte förstår bättre. I profitens namn hjälper de till att upprätthålla det ekonomiska systemet som kräver kontinuerlig tillväxt för att kunna fortsätta fungera, med total utarmning av människor och miljö som följd. Senast igår fick jag ett meddelande på FACEBOOK om hur de i Brasilien tänker bygga en damm och för det måste enorma ytor användas…mängder av gamla indianstammar motas bort från sina hemma-marker…i profitens namn. http://www.raoni.fr/. Själv började jag genast att fundera över om våra pensionsbolag är inblandade där. Ändå är detta bara ett av alla dåraktiga projekt som pågår i denna stund av politiker, banker och byggbolag…den eviga trojkan som är hotet mot oss alla./Red. AG) 2 okt 2011.

De trytande livsmedelstillgångarna

130. Ökningen av livsmedelsproduktionen i den outvecklade världen har knappt hållit jämna steg med befolkningstillväxten. De ökningar som skett har inte berott på ökad produktivitet utan på att nya landområden tagits i anspråk för odling. Detta kommer inte att vara möjligt att fortsätta med så mycket längre till; all bra jordbruksmark på vår planet är redan nu uppodlad, och enligt FAO [2] kommer, med den nuvarande expansionstakten, de marginella marker som återstår att vara uppodlade de också omkring 1985 – faktiskt har en del av den mark som nu ligger under odlingen redan sugits ut så till den grad att den måste returneras till permanent betesmark.

131. Därför bygger också FAO: s program för mat åt världens befolkning på ett intensifieringsprogram, där framför allt de nya högavkastande vete- och rissorterna står i fokus. Dessa sorter påverkas starkt av oorganiska gödningsmedel och är mycket snabbmognande, så att de kan ge en avkastning på upp till tio gånger nuvarande avkastning. Dessvärre är de här sorterna också mycket mottagliga för sjukdomar, och kräver därför ökat skydd av bekämpningsmedel, och naturligtvis kräver de också stora insatser av gödselmedel (upp till 27 gånger så mycket som de nuvarande). Dessa mängder verkar inte bara raserande på de lokala ekosystemen, vilket också äventyrar den långsiktiga produktionen, utan tvingar också de hårt pressade outvecklade nationerna till beroende av den lantbrukskemiska industrin i den utvecklade världen.

132. Med alla sina dygder och fel, är de nya genetiska hybrider inte avsedd för att lösa problemet med mat i världen, bara att ge oss tid att ta fram mer permanenta och realistiska lösningar. Det är dock vår uppfattning att dessa hybrider inte är det bästa sättet att göra detta, eftersom användandet av dessa sorter sannolikt kommer att medföra en minskning av den totala mångfalden (i sort- och artantal), när behovet är att utveckla ett jordbruk mångskiftande nog att ha potential på lång sikt.

Vi måste akta oss för dessa ”experter”, som verkar förespråka omvandlingen av biosfären till inget mer än en livsmedelsfabrik för människan. Konceptet med en värld som enbart består av människan själv och ett fåtal gynnade nyttoväxter, är så löjligt orimlig att den allvarligt kan övervägas endast av dem som finner tröst i sin egen okunnighet om verkliga världen med dess biologiska mångfald.

133. Vi i Storbritannien måste komma ihåg att hälften av våra livsmedel importeras, och att vi sannolikt inte kommer att förbättra denna situation. De 150 tusen hektar som tas från jordbruket varje år ger cirka 70 procent högre avkastning än genomsnittet för all odlad jord [3], samtidigt som vi redan har börjat få uppleva att de oorganiska gödningsmedlen ger minskad avkastning. Under perioden 1964-1969 har användningen av fosfater gått upp med 2 procent, kalium med 7 procent och kväve med hela 40 procent [4], samtidigt som avkastning per hektar av vete, korn, lucern och tillfälliga gräs (vall) har planat ut och börjar minska. Medan antalet permanenta gräs (betesvall) har ökat endast något och kan också plana ut, [5].

Då livsmedelstillgången per capita minskar världen över, en utveckling som verkar helt oundviklig, kommer vi att finna det allt svårare och dyrare att klara vårt livsmedelsbehov genom import från utlandet. Föreställningen om en allvarlig brist på mat inom de närmaste trettio åren är inte så mycket en fantasi som de löften om fortsatt överflöd – som så många av våra politiker lovar oss.

Rovdriften på naturtillgångarna

140. Som vi redan har varit inne på är det helt uteslutet med en fortsatt exponentiell tillväxt i konsumtionen av råvaror och energi. Nuvarande reserver, utom ett fåtal metaller, kommer att vara uttömda inom 50 år, om konsumtionstakten fortsätter att klättra uppåt som nu [se diagram 2]. Självklart kommer det att finnas nya upptäckter och framsteg inom gruvteknik, men allt sådant kommer sannolikt bara att skjuta upp avrättningen.

Blueprint for Survival - Figure 2 (Introduction)

Syntetmaterial och andra ersättningar lär knappast vara till hjälp, eftersom de måste vara gjorda av material som i sig är en bristvara, medan den önskade tillgången på obegränsad energitillgång som man hoppas på inte ger någon lösning, då problemet inte är behovet av billig energi utan själva proportionen mellan nyttiga metaller (som skulle behöva tas om hand utan att vi raserar ekosystemen).

I själva verket framstår tillgång på obegränsade mängder av energi mer som ett hot än ett löfte, eftersom allt användande av energi oundvikligen är förorenande, och dessutom skulle vi till slut tvingas att möta problemet med var vi ska göra av en svårbehandlad mängd spillvärme.

Kollaps av samhället

150. Utvecklade länder konsumerar så oproportionerliga mängder protein, råvaror och bränslen att det inte finns något som helst hopp om att de outvecklade nationerna skall kunna förbättra sin levnadsstandard i någon påtaglig mån, såvida inte i-länderna skär ner sin konsumtion högst väsentligt. Denna enorma skillnad är en orsak till ett stort och växande missnöje, som förvärras ännu mer av våra försök till att åstadkomma kulturell likformighet, på uppdrag av den expanderande marknadsekonomin.

Innebörden av detta är att vi ändrar människors ambitioner, utan att ge dem möjligheten att bli nöjda. I brådskan att industrialisera bryter vi ner de existerande samhällena, så att de kontrollmekanismer som tidigare reglerade människors beteenden förstörs, innan alternativ kan ges. Inflyttning till städerna är ett resultat av denna process, med en åtföljande ökning av asociala beteenden, kriminalitet, ungdomsbrottslighet och så vidare. Beteenden som kräver ett högt pris av samhället både rent ekonomiskt och av det samhälleliga välbefinnande.

151. Samtidigt bäddar vi för en massiv arbetslöshet genom att ändra proportionerna mellan kapital och arbete, så att tillhandahållandet av varje jobb blir allt dyrare. I en värld av snabbt minskade resurser kommer vi snart till den punkt när ett mycket stort antal människor kommer att kastas ut i arbetslösheten, där stadslivets materiella förmåner inte längre är tillgängliga eller blir för dyra för de flesta, och därför kommer hela sektioner av samhället att få goda skäl ge uttryck för sitt stora missnöje, på ett sätt som sannolikt kommer att vara allt annat än trevligt för sina medmänniskor.

152. Vi gör klokt i att komma ihåg att de barriärer som skyddar oss mot omfattande epidemier inte alls är så starka som vi vanligen tror. Det blir inte bara allt svårare att kontrollera utvecklingen av sjukdomstyper, det är också mer än troligt att stadsbefolkningen smygande håller på att försvagas allt mer genom de totala föroreningsnivåerna, även när de inte är tillräckligt höga för att direkt kunna kopplas till en bestämd sjukdom. Samtidigt skapar internationell rörlighet med resor etc. en hastighet i spridning av sjukdomar. Mot denna bakgrund, och i en tid av alltmer utbredd allmän demoralisering, skulle en kollaps av livsviktiga samhällstjänster, såsom energiförsörjningen och sanitet, provocera lätt en serie av epidemier, och vi kan inte med säkerhet säga att vi skulle kunna klara av dem.

153. I tider av stor nöd och socialt kaos, är det mer än troligt att regeringar kommer att falla i händerna på hänsynslösa och skrupelfria element, som inte tvekar att hota angränsande regeringar med angrepp, om de tror att de på så sätt ska kunna avtvinga dessa en större andel av världens försvinnande resurser. Eftersom ett växande antal länder kommer att ha atomkraftstationer (uppskattningsvis 36 stater år 1980) och därmed också tillgång till plutonium för kärnvapenstridsspetsar, ökar sannolikheten för en hel rad lokala (om inte globala) kärnvapenkrig.

(Vem är det som idag inför öppen ridå arbetar hårt på att “avtvinga andra en större andel av världens försvinnande resurser”??? Och vem hjälper till …ja, alla är väl medvetna om varför USA är borta i Irak, Afanistan m fl länder…och varför tar de som kallar sig för våra företrädare våra skattepengar och våra medborgare för att hjälpa USA med detta…??/AG.red)

Slutsats

160. En utförligare diskussion om ekosystemen och deras störningar, av de samhälleliga systemen och dess sammanbrott, befolkningstillväxten och livsmedelsförsörjningen och av råvarutillgångarna och deras utarmning, finns i bilagorna A, B, C och D, respektive. Det kommer att finnas dem som ser dessa redogörelser och konsekvenserna av vad som blir följden om vi fortsätter befolkningstillväxten enligt de nuvarande kurvorna, som för fantasifulla.

Men det tänkta språnget från tillgängliga vetenskapliga data som vi redan har till dessa förutsägelser är mycket blygsamt jämfört med de tankesprång som krävs för de alternativa förutsägelser, som skrattretande nog betraktas som ”optimistiska”, och som räknar med en värld på 10 till 15 miljarder människor, som alla skulle ha samma materiella levnadsstandard som nuets USA, på en betongversion av vår planet, där de enda rörliga delarna är deras maskiner och möjligen också de själva. Inför de oundvikliga förändringar som förestår, måste vi fatta beslut, och dessa beslut måste vara nyktert sakliga i ljuset av den bästa informationen, och inte som om vi vore karikatyrer av den arketypiska galna vetenskapsmannen.

161. Vid det här laget bör det stå fullt klart att de största problemen för miljön inte uppstår av tillfälliga och slumpartade felfunktioner i våra befintliga ekonomiska och sociala system. Tvärtom är de varningssignaler om en djupgående motsättning mellan djupt rotad tro på ständigt fortsatt tillväxt och den gryende insikten om jorden som ett rymdskepp, med begränsade resurser och därför oerhört sårbar inför tanklös misskötsel. Det är absolut avgörande hur vi reagerar på dessa symtom.

Om vi vägrar att erkänna den verkliga orsaken till våra problem, kan resultatet bara bli större besvikelse och växande belastning på de svaga institutioner som söker upprätthålla den yttre freden och den inre sammanhållningen i samhället. OM vi däremot reagerar på denna utmaning – utan motstycke, genom ett kunnigt och konstruktivt handlande, kommer belöningen att bli lika stor som straffet för ett misslyckande skulle bli.

162. Vi som skriver detta är tillräckligt medvetna om de ”politiska realiteterna” för att inse att många av de förslag vi lägger fram i nästa kapitel kommer att anses vara ogenomförbart. Vi är dock övertygade om, att om en strategi för överlevnad alls ska ha en chans att lyckas, så måste lösningar utformas i ljuset av själva problemen, och inte från en ängslig och ytlig uppfattning om vad som kan eller inte kan genomföras omedelbart. Om vi planerar åtgärder med blicken riktad mot den politiska verkligheten snarare än den ekologisk verkligheten, då kommer vi mycket säkert, att röra oss mot utrotning.

163. Som ett mått på de ”politiska realiteterna” framstår de faktum att regeringen fortfarande inte ens har insett och erkänt den förestående kris som hotar oss. Detta beror till en del på att den inte skaffat sig något maskineri för att titta på energi-, resurs-, livsmedels-, miljöstörningar och andra störningar i samhället som helhet, som delar i ett allmänt, globalt mönster, utan istället föredrar att ta itu med dess många aspekter som om de var fristående analytiska enheter.

Lord Rothschilds Central Policy Review Staff i Cabinet Office, som är den enda statliga instans som kan råda bot på situationen, verkar inte tycka att det lönar sig: åtminstone överväger man just nu ”inga specifika studier av miljöfrågorna som skulle kräva en miljöforskare eller en ekolog ”. Det finns ett starkt inslag av positiv feedback här, då det inte går att verkligen bedöma och finna förståelse för vår situation om vi inte ser den i sin helhet, och ändå ser regeringen ingen anledning att göra detta, om det inte kan visas att en sådan situation finns.

164. Möjligen för att regeringen ser världen styckevis och delad och inte som en helhet, är det mycket svårt att upptäcka av deras handlingar eller ord någon enhetlig sammanhängande politisk linje, även om båda de stora politiska partierna verkar vara hypnotiserade av två allt överskuggande föreställningar. Nämligen:

• att den ekonomiska expansionen är absolut nödvändig för överlevnad och är den bästa möjliga värdemätaren på utveckling och välbefinnande,

• att om inte lösningar kan utformas så att de inte hotar detta begrepp, då bör problemen betraktas som icke existerande.

Tyvärr har regeringen ett alltmer kraftfullt incitament för fortsatt expansion på denna tendens till ekonomisk tillväxt som skapar behov av ännu mer ekonomisk tillväxt. Den gör det på sex olika sätt:

För det första införandet av teknisk utrustning, det vill säga skapandet av en växande teknosfär, som bara kan ske genom en motsvarande rasering av biosfären, vilket innebär att den leder till förstörelse av de naturliga kontrollerna som då måste ersättas med ytterligare tekniska kontroller. Det är på detta sätt som bekämpningsmedel och konstgödsel skapar ett behov av ännu mer bekämpningsmedel och konstgödsel.

För det andra, av olika skäl, främjar den industriella tillväxten, framför allt i sina tidigare faser, också befolkningstillväxten. Även i senare faser kan detta ske på i en fortsatt hög takt (0,5 procent i Storbritannien). Det gäller då att ideligen skapa nya arbetstillfällen för den tillkommande befolkningen, och inte vilka jobb som helst, utan de som anses godtagbara enligt de värderingar som för tillfället råder. Denna princip innebär att kapitalkostnaden per anställd måste upprätthållas, annars sjunker ”produktivitetsnivån” per person. Denna är i sin tur en värdenorm både för de ekonomiska företagens ”livsduglighet” och för ”levnadsstandarden”.

(Hur ofta hör man inte politiker på både kommunal och statlig nivå propagera för hur viktigt det är med inflyttning, att vi måste bli fler människor…överallt – städerna måste växa, kommunerna måste bli större osv…är det någon som funderat över varför detta synes vara ett av politikernas högsta mål – idag? /AG.red)

För det tredje kan ingen regering hoppas på att överleva omfattande och långvarig arbetslöshet, (och om vi inte förändrar grunden för vårt industriella samhälle), är regeringens enda möjlighet att klara den saken – att man stimulerar till en fortsatt ekonomisk tillväxt.

För det fjärde, tenderar alla affärsföretag, vare sig statligt ägda eller privatägda, att bli självförevigande, vilket betyder att de kräver överskott för att kunna investera vidare. Detta gynnar en fortsatt tillväxt.

För det femte bedöms framgången för en regering och dess förmåga att få stöd bland väljarna i stor utsträckning utifrån dess förmåga att höja ”levnadsstandarden”, mätt i BNP per capita (bruttonationalprodukten).

(BNP = ju fler olyckor, ju fler sönderslagna och nedbrända skolor  osv =desto bättre BNP/AG.red)

Slutligen, måste förtroendet för landets näringsliv, vilket egentligen är en funktion av dess förmåga till fortsatt tillväxt, ständigt upprätt, så att aktiemarknaden håller sig frisk och sund. Om förtroendet skulle falla, skulle börsen krascha och drastiskt minska tillgången på kapital för investeringar och därmed fortsatt tillväxt, vilket i sin tur skulle leda till ytterligare arbetslöshet. Detta skulle resultera i en ytterligare nedgång i aktiemarknadens värden och därmed ge upphov till en kedjereaktion av positiv återkoppling, som i den nu rådande samhällsordningen mycket väl skulle kunna leda till ett samhälleligt sammanbrott.

Av alla dessa skäl kan vi förvänta oss att vår regering (oavsett om de är de konservativa eller Labour som råkar sitta vid makten) kommer att uppmuntra ytterligare ökning av BNP, utan hänsyn till konsekvenserna. Och hur som helst kan man ju alltid skaffa fram tama ”experter” som väljer att säga att de där följderna inte är så farliga. De kommer att bromsa tillväxten endast om och när den allmänna opinionen börjar kräva ett sådant handlande, (eftersom det då blir politiskt fördelaktigt att göra detta), och när man har en metod för att göra det utan att skapa arbetslöshet eller alltför stort tryck på kapitalet. Vi tror att detta är endast möjligt inom ramen för en fullt integrerad plan.

165. Tyngdpunkten måste ligga på integration. Om vi lyckas utveckla relativt ren teknik, men inte gör slut på den ekonomisk tillväxten, så ställs vi ändå förr eller senare inför ett lika stort föroreningsproblem som tidigare, men utan medel att bekämpa den. Om vi stabiliserar vår ekonomi och handskas vettigt med de naturtillgångar som inte kan förnyas, men inte stabiliserar befolkningsökningen, kommer vi att finna att vi inte längre har några möjligheter att mätta alla munnar.

Som Forrester [1] och Meadows [6] övertygande göra klart, måste ett försök att ta itu med svårigheterna, styckevis eller helt, skapa flera problem än de löser, hur skrämmande ett integrerat program än kan vara.

166. Vår uppgift är att skapa ett samhälle som är hållbart och som kan ge största möjliga tillfredsställelse till sina medborgare. Ett sådant samhälle skulle rent definitionsmässigt inte bygga på expansion – utan på stabilitet. Detta betyder inte att det skulle vara stillastående, tvärtom skulle det mycket väl kunna tillåta avsevärt större mångfald, än det enhetliga tillstånd som för närvarande påtvingas oss genom jakten efter teknisk effektivitet.

Vi själva tror att det stabila samhället, som vi ska diskutera i nästa kapitel, skulle ta bort damoklessvärdet som hänger över huvudet på framtida generationer, och ha långt större möjligheter än vårt nuvarande samhälle att ge oss den frid och tillfredsställelse, som hittills sorgligt nog har betraktats som rent utopisk.

(Damoklessvärd; ett bevingat ord för överhängande fara. –http://sv.wikipedia.org/wiki/Damokles)

Referenser
1. Jay Forrester, World Dynamics. Wright Allen Press, Cambridge, Mass.1970.
2. FAO Provisoriska vägledande World Plan för jordbruk, Rom 1969.
3. Anges av jordbruksministeriet för att det särskilda utskottet för vetenskap och teknologi, 1971. Befolkningen i Förenade kungariket, HMSO, London.
4. Jordbruks rådgivande nämnd, moderna jordbruket och jorden. HMSO, London 1971.
5. Jordbruksdepartementet (Statistik Division). Produktionen och användningen av jordbruksprodukter i Storbritannien, 1968-9. HMSO, London 1970.
6. Dennis Meadows et al. 1972, The Limits of Growth. Romklubben / MIT Press.
7. Den amerikanska Metal Market Co 1970.
Metal Statistics, PT Flawn. 1966.
Dennis Meadows etal. Mineraltillgångar, 1972.
Tillväxtens gränser, FN, 1968.
Världsmarknaden för järnmalm, FN 1970.
Statistisk årsbok, US Bureau of Mines, 1969.
Minerals Yearbook, US Bureau of Mines , 1971.
”Commodity Data Sammanfattning”, årsbok American Bureau of Metal Statistics, 1970.

MOT DET STABILA SAMHÄLLET:  en strategi för förändring.

INLEDNING

210. De viktigaste förutsättningarna för ett stabilt samhälle – ett samhälle som kan leva vidare i all oändlighet,  samtidigt som de skänker största möjliga tillfredsställelse åt sina medborgare – är:

1. Minsta möjliga rubbningar i de ekologiska processerna
2. Maximalt bevarande av råvaror och energi – en beståndsekonomi
istället för flödesekonomi
3. En befolkningssiffra där nytillskotten och förlusten tar ut varandra
(födslar och död), och…
4. Ett samhällssystem där samhällsmedborgaren kan glädjas över de tre
ovanstående betingelserna istället för att känna sig hämmad av dem.

211. Om det ska gå att förverkliga dessa fyra villkor, krävs kontrollerad och väl övervägda förändringar på många fronter och denna förändring kommer sannolikt att ske genom sju åtgärder:

1. En kontrollhantering som innebär att miljöstörningar minskas så
mycket som möjligt med tekniska hjälpmedel;
2. En frysningsoperation, där de nuvarande tendenserna stoppas;
3. En icke naturlig ersättningstapp, genom vilka de farligaste delarna av
dessa tendenser ersätts av tekniska substitut, vars effekt är mindre
skadliga på kort sikt, men på lång sikt kommer att bli allt mer
ineffektiv;
4. En naturlig ersättning, genom vilka dessa tekniska substitut ersättas
med ”naturliga” eller självreglerande sådana, dvs de som antingen
efterbildar de normala processerna i biofären och utan onödig
störning utnyttjar dessa, och följaktligen bör kunna upprätthållas
genom mycket långa tidsperioder;
5. Uppfinningar, marknadsföring och tillämpning av alternativa
tekniska metoder som verkar energi- och råvarubesparande.
Eftersom de är utformade för relativt ”slutna” ekonomiska
samhällen kommer de sannolikt att störa de ekologiska processer
endast minimalt (t.ex. övergångsteknik);
6. Decentralisering av politiken och ekonomin på alla nivåer, och
bildandet av samhällen som är tillräckligt små för att vara
någorlunda självreglerande och självförsörjande;
7. Utbildning för sådana samhällen.

212. Som vi kommer att se när vi närmare undersöker hur våra fyra villkor skulle kunna uppnås, kommer vissa förändringar beröra endast ett fåtal av dessa aktiviteter. I andra kommer ett antal aktiviteter att genomföras nästan samtidigt, och i ytterligare andra kommer en ny etapp att starta långt innan en annan har upphört. Syftet med detta operationenkoncept är helt enkelt att klargöra hur förändringen kan harmonieras.

213. Vi lägger fram dessa förslag fullt medvetna om att förhastade eller oordnade förändringar verkar i hög grad nedbrytande och i slutändan ofta motverkar sitt eget syfte. Samtidigt är vi också medvetna om hur själva tidsskalan för varje förslag till bot och bättring har varit mycket förkortat genom dynamiken i den exponentiella tillväxten (i befolkningsökningen, utarmning av våra resurser och föroreningarna) och av den knappast ännu uppfattade vidden och intensiteten i nedbrytningen av de ekologiska processerna som vi och alla andra livsformer är beroende av.

Därför har vi varit noga med att planera och synkronisera vårt program för att minimera både arbetslöshet och kapitalutgifter. Vi anser det fullt möjligt att byta från ett expansivt samhället till ett stabilt samhälle utan någon förlust av arbetstillfällen eller någon ökning av de verkliga utgifterna.

Det kommer trots detta oundvikligen att bli stora förändringar, både geografiskt och funktionellt, när det gäller tillgången på arbetstillfällen och kraven på kapitaltillgångar – dessa kan skapa stora motverkande sociala påtryckningar. Men om ett totalintegrerat program fattas och genomförs på ett försiktigt och förnuftigt sätt, borde dessa risker kunna minimeras, och om myndigheterna bara uppträder öppet och ärligt borde detta inspirera och locka fram den tillit och samarbete från den breda allmänhetens sida, som är så viktigt för att lyckas med detta företag.

214. Ytterligare ett påpekande bör göras innan vi börjar diskutera de olika förändringar som krävs, mer i detalj. När var och en av de många samhällsekonomiska komponenterna eller variablerna i industrisamhället förändras eller ersätts, kommer man att skapa olika tryckpunkter. Det är lätt att föreställa sig, till exempel en situation där 25 procent av de samhällsekonomiska variabler är konstruerade för ett stabilt samhälle och därför – per definition är dåligt anpassade till en  expanderande sådan. En sådan situation kan skapa fler problem än det löser.

När vi når den punkt där 50 procent av sådana variabler är anpassade till stabilitet och den andra 50 procenten till expansion, lär svårigheterna och spänningarna sannolikt bli enorma. Det är svårt för det mänskliga sinnet att föreställa sig denna tidsmässiga sekvens av komplexa förändringar, och utan tvivel omöjligt att visualisera det exakta samspelet mellan de olika komponenterna. Så även om vi är medvetna om dårskapen i att förvänta oss att datorerna skall göra tänkande åt oss, tror vi att de har en viktig roll att spela genom att visa konsekvenserna över hela de samhälleliga och ekologiska systemen av ett stort antal förändringar under en bestämd tidsperiod.

Minimera störningarna av de ekologiska processerna

220. De ekologiska processerna kan komma i olag genom att man tillför ämnen som är främmande för dem, eller genom att man tillför icke främmande ämnen i fel mängder.  Den idag vanligaste metoden att klara föroreningsproblemet, nämligen att bara vräka undan avfallet, som inte är någon lösning alls, utan bara ett mer eller mindre bra sätt att vinna tid och skjuta problemet på framtiden.

Soptippen löser det omedelbara problemet för hushållet, men allt eftersom soptipparna fylls på så växer det svårlösta problemet för samhället i stort, rökfria bränslen är ovärderliga tecken på framsteg för medborgarna i London eller Sheffield, men luftföroreningarna från tillverkningen medför elände och ohälsa för folket i närheten av anläggningar där de produceras. I många fall kan spridningen av föroreningarna genom höga skorstenar bara förändra föroreningsproportionerna, så att där man tidigare vräkte ut mycket över några få, blir det desto fler som får ta en mindre del av föroreningen; och slutligen, i flodmynningar och kustvatten, ytterst viktiga områden för fiskenäringen, kan näringsämnena från kloaker, avlopp och avrinningen från jordbruksområden – sannolikt öka produktiviteten, (så länge de rinner ut i måttliga mängder), men över en viss gräns är de lika skadliga som klororganiska ämnen och tungmetaller.

221. Metoden att bara vräka undan avfallet kan bara vara en tillfällig utväg. För att få kontroll över föroreningarna krävs att vi återför dessa ämnen in i kretsloppet och använder dem på nytt, eller att vi inför metoder som liknar de naturliga processerna som inte längre skadar naturen. Det långsiktiga syftet med denna föroreningskontroll är att minimera vårt beroende av teknik som en reglerare av det ekologiska kretslopp som vi är beroende, och att återföra så mycket som möjligt till biosfärens naturliga mekanismer, eftersom dessa metoder i alla avseenden, utom för de allra mest kortsynta tänkandet, är långt mycket mer effektivare och tillförlitligare. Mot bakgrund av dessa anmärkningar, så låt oss betrakta några nutida föroreningsproblem och undersöka hur de kan lösas.

222. Bekämpningsmedel – pesticider:
Det finns bara ett enda sätt att få bukt med de problemen som orsakas av bekämpningsmedel, och det är att använda mindre mängder av dem och vägen mot detta mål kommer sannolikt att kräva tre operationer: nedfrysning, icke-naturliga ersättningar, och naturliga ersättningar. Nedfrysningen kommer när vi upphör att binda oss vid bekämpningsmedel/pesticider, särskilt de ytterst svårnedbrytbara innehållande klororganiska ämnen.

För de utvecklade länderna är detta en relativt enkel procedur, här har man redan börjat skära ner användning av dieldrin, DDT, och så vidare. För u-länderna, skulle det vara omöjligt utan ett åtagande från i-länderna. De behöver subventionera tillhandahållandet av de mycket dyrare ersättningsmedel som behövs. Om man till exempel ersatte DDT med malation eller propoxur i malariabekämpningen,  så skulle det höja kostnaden för sprutverksamheten från 60 miljoner US $ om året till $ 184 miljoner (SEK och 510 miljoner $ [1].

223. När i-länderna väl gör ett sådant åtagande, kan de outvecklade länderna gå vidare till etapp två. (Det finns ingen som helt vettig anledning till att i-länderna inte skulle kunna göra detta nu genast.) Det innebär att man steg för steg ersätta de klorerade kolvätena med icke beständiga pesticider/bekämpningsmedel (organiska fosforföreningar, karbamater, etc.).

Den tredje steget, då man sätter in biologisk bekämpning istället för alla pesticider/bekämpningsmedel i allmänhet – skulle då bli möjligt inom kort. Två viktiga punkter bör beaktas:

(a) Det är högst otroligt att den tredje etappen någonsin skulle kunna tas helt – troligen kommer vi att tvingas att lita till ett mer balanserat användande av pesticider/bekämpningsmedel ännu under lång tid, som en led i ett integrerat bekämpningsprogram; och…

(b) det andra och tredje steget får genomföras under kontroll, tills dess alla länder hade fullt integrerade bekämpningsprogram. Nackdelen med integrerad bekämpning (en kombination av biologisk bekämpning, mekanisk bekämpning, odling av en mångfald av arter och ett balanserat användande av artspecifika pesticider) är att än så länge vet vi inte tillräckligt om det, vilket innebär att vi är i trängande behov av ett fullskaligt forskningsprogram.

Den jordbrukskemiska industrin bör uppmuntras att investera i olika integrerade bekämpningsprogram, men eftersom vinsterna här inte kan vara så stora som från kemisk bekämpning, måste man nog räkna med att forskningen behöver finansiering via allmänna medel – liksom utbildningen av de rådgivande team för integrerad bekämpning  för att hjälpa jordbrukarna, särskilt i u-länderna. En sådan investering kommer att förefalla mycket blygsam i jämförelse med de stora summor pengar som vi för närvarande satsar årligen på pesticider.

Ett typisk schema för övergången från kemisk bekämpning till integrerad sådan skulle kunna se ut så här: klororganiska ämnen fasas ut och ersättningspesticider fasas in. I vissa odlingar skulle de fasas ut nästan omedelbart och ersättas av integrerad bekämpning, i andra delar måste tidtabellen kanske vara något längre, beroende på vår insikt i de hithörande agro-ekologiska processer och tillgången på utbildad personal.

224. Gödselmedel:
Även om de oorganiska gödselmedlen i många fall kan vara värdefulla, leder deras överanvändning till två svårlösta problem: förorening av sötvattensystemem genom ytvattenavrinningen och avtagande avkastning på grund av den långsamma men oundvikliga utarmning av marken (se bilaga på föda). Återigen en trestegslösningen: nedfrysning, icke -naturliga ersättningar, och naturliga ersättningar. Det första steget kräver att bruket av oorganiska gödningsmedel minskas och att subventioner för dem avskaffas.

Även detta är relativt lätt för i-länderna (även om det kan minska avkastningen per hektar), men näst intill omöjligt för u-länderna, där man just nu håller på att införa de nya genetiska hybriderna av ris- och vetesorter. Eftersom dessa hybriders märkliga egenskaper är beroende av massiva tillsatser av gödningsmedel (upp till 27 gånger mer än nu), ställs den outvecklade världen inför ett föga avundsvärd dilemma: antingen att hålla sin växande befolkning vid liv under de kommande tio åren till priset av högst omfattande skador på jorden och dess långsiktiga bördighet, eller; att förbättra markens jordmån så att en god del av befolkningen kan födas i all framtid, men i full vetskap om att befolkningen sannolikt kommer att reduceras genom ”naturliga” processer som svält och epidemier.

På lång sikt ligger naturligtvis lösningen i födelsekontroll, men under tiden verkar det inte finnas något alternativ till att koncentrera sig på jordbruksmetoder som är hållbara, även om det sker på bekostnad av högre avkastning på kort sikt. Konsekvenserna av att inte göra det, blir sannolikt mycket värre, än att inte drar nytta av de nya hybriderna. Under tiden måste man akut lägga upp nödlager av livsmedel i de i-länder som hör till de stora livsmedelsproducenterna (USA, Sovjetunionen, Kanada, Australien, Nya Zeeland) så att man i görligaste mån kan tillgodose de brister som kommer att uppstå under den kritiska övergångsperioden.

225. Den andra etappen innebär att man gradvis ersätter konstgödsel med organiska gödselmedel, även om konstgödsel kan användas som komplement, samt en återgång till sådana metoder som växelbruk och träda. Vilket skulle slås samman i den tredje etappen: där man ersätter monokulturer med höggradigt mångsidigt jordbruk. Det är nödvändigt att betona att detta är inte bara en återgång till traditionell bra djurhållning.

I första hand är det en övergång från ersättningsgödsling (där näringsämnena importeras från länder utanför jordbrukets ekosystem, där en del utnyttjas av nyttoväxter, men en stor andel bara lämnar jordbrukets ekosystem i form av spill etc.) till självgödsling (där näringsämnena i jorden används och återbördas till den i ett så slutet kretslopp som möjligt). Den stora fördelen med näringsämnen i organisk form är att jorden verkar mycket bättre anpassad för just dem. Så tex är det kväve som finns i humusen, bara till 0,5 procent oorganiska, resten härrör från ruttnande vegetation, döda insekter och andra djur och stallgödsel.

Det krävs stora mängder organiskt material om jorden ska vara användbar under lång tid (och därigenom förlängs den period då odlingarna är rätt tid), för det binder vatten bra utan att bli vattensjuk, bevarar näringsämnena så att de förblir tillgängliga för växterna tills de tas upp av dem (vilket minskar urlakning), och för att ger en optimal miljö för mikroorganismerna som är så avgörande för långsiktig bördighet.

Växelbruk av baljväxter och gräs som betas av djuren är de mest effektiva sätten att öka markens innehåll av organiskt substans, och samtidigt låta boskapen själv välja sin föda ute i det fria har den dubbla fördelen att boskapen får en hälsosam fettstruktur samtidigt som dess spillning berikar jorden istället för att förorena vattendragen eller överbelastning av avloppssystemen. Genom att diversifiera jordbruket i dessa och på andra sätt, drar vi nytta av den enorma kunskapstillväxten om jordbrukets ekologi, vilken kommer att öka med ytterligare forskning.

226. Hushållsavfall:
Avfallsvolymen av avloppsvatten är direkt proportionell mot befolkningstalet, och kan bara stabiliseras eller minskas genom att stabilisera eller minska befolkningen. Men avlopp kan och bör tas om hand mycket mer effektivt än nu, vilket bör göras. Det är ju absurt att värdefulla näringsämnen skall tillåtas förorena sjö- och kustvatten, eller att samhället ska behöva dra på sig kostnader för vräka undan dem på platser där de inte kan utnyttjas effektivt. Tyvärr, i utvecklade länder, går det inte att använda som gödningsmedel inom jordbruket, främst av två skäl:

(a) Dels är det förorenat av industriavfall,
(b) Dels är transportkostnaderna för höga.

Båda svårigheter kan övervinnas:
– i det första fallet genom att se till att kloakvattnet från hushåll inte blandas upp med industriernas spillvatten, vilket kan åstadkommas genom en bättre kontroll av industriföroreningarna (se nedan); och
i det andra fallet genom en decentralisering, som alltmer blandar landsbygds- och stadsaktiviteterna. Vi kommer att ta upp den saken närmare i avsnittet om samhällsproblemen. I u-länderna kan problemet med hushållsavlopp enkelt övervinnas genom ekonomisk hjälp till att betala för reningsverk som ger renat vatten och användbart slam.

227. Industriavfall:
Nedskärningen av industriutsläpp bör gå vidare genom två åtgärder:
– dels genom kontroll och
– dels genom en alternativ teknik (som innebär att råvaror och energi konservativ).

Vi har redan föreslagit att nyckeln till föroreningskontroll inte är spridning, utan återvinning. Eftersom denna återvinning är en synnerligen viktig del i resurshushållningen, så kommer vi att diskutera det i avsnittet om beståndsekonomi. Den alternativa tekniken kommer att behandlas i avsnittet om samhällssystemen.

Konvertering till en beståndsekonomi

230. Övergången från en flödesekonomi till en beståndsekonomi kan diskuteras under två rubriker: Resurshushållning och Social redovisning (samhällsräkenskaper).

231. Resurshushållning:
Det är absolut nödvändigt att genomströmningshastigheten av råvaror skärs ner så mycket som möjligt, både för att bevara icke förnybara resurser och för att minska föroreningsgraden. Eftersom industrin behöver ekonomiska påtryckningar/ekonomiskt incitament för att verkligen börja spara på tillgångar och energi och att i största möjliga utsträckning satsa på att återvinna så mycket som möjligt, så föreslår vi en rad finanspolitiska åtgärder för dessa ändamål:

a) En råvaruskatt:
Denna skulle stå i proportion till tillgången på råvaran i fråga, och skulle vara utformad så att våra reserver bevaras genom en godtycklig bestämd tidsperiod, ju längre desto bättre, enligt principen att vårt beroende av denna råvara under denna tid skulle reduceras allt mer. Denna skatt skulle straffa resurskrävande industrier och främja anställningsintensiva. Liksom (b) nedan, skulle den också straffa kortlivade produkter särskilt hårt.

b) En amorteringsskatt:
Denna skulle stå i direkt proportion till den beräknade livslängden för produkten, t.ex. att det skulle vara 100 procent för produkter som är utformade att vara i högst ett år, och skulle sedan gradvis sänkas till noll procent för sådana som är avsedda att vara i 100 år och mera. Självklart skulle detta straffa kortlivade produkter, särskilt sådant som kan undvaras, och därmed också minska både resursexploateringen och föroreningsgraden, särskilt problemet med det fasta avfallet.

Plast till exempel, som har en så anmärkningsvärd hållbarhet, skulle endast användas i produkter där denna egenskap värderas, och inte till engångsförpackningar av olika slag. Denna skatt skulle också uppmuntra hantverkskunnandet och den anställningsintensiva industrin.

232. En råvaruskatten skulle givetvis uppmuntra till återvinning, och vi kan undersöka hur det kan fungera om man ser tex på en sådan livsviktig råvara som vatten. Den växande konflikten mellan lantbrukare, naturvårdare och vattennämnder är bevis nog att efterfrågan på vatten är i konflikt med andra, inte mindre viktiga värden. Som det är nu har vattennämnderna inget annat val än att utföra sina lagstadgade skyldigheter för att möta efterfrågan. Följden blir därmed att dal efter dal dränks. Uppenbart är att efterfrågan måste dämpas, såvida vi inte betraktar varje kvadratmeter torrt land som ett hinder för framåtskridande. Och eftersom efterfrågan är en följd av storleken på befolkningen x konsumtionen per capita, måste båda faktorer stabiliseras, helst också minskas.

För detta syfte bör man därför konstruera ett system, där ett bestämt minimum kan levereras till varje person gratis, men där varje leverans över detta minimum blir allt dyrare, i progressiv skala. För industrins del skulle följden av ett sådant system bli att den uppmuntrades att installera slutna system för det vatten den använder; den totala efterfrågan skulle minska, och trycket på låglandets flodsystem skulle minska.

233. Trots en stimulans med råvaruskatt, är det dock troligt att det kommer att finnas ett antal allvarliga föroreningar som det skulle vara allt för dyrt att återanvända, och ytterligare andra där återvinning skulle vara tekniskt omöjligt. Man behöver ju bara tänka på radioaktivt avfall från kärnkraftverk. Dessutom kan återvinning inte lösa allt: det kommer alltid att finnas ett icke-återvinningsbart minimum, som precis som nu måste tas om hand så säkert som möjligt. Denna begränsning blir tydligare om vi förutsätter en tillväxttakt på 3 procent och inför en föroreningskontroll som skär ner utsläppen med 80 procent.

Då skulle det bara ta 52 år innan vi var tillbaka där vi började, med den ursprungliga mängden föroreningar, men med ett mycket större problem att minska den; med en tillväxttakt på 6 procent, skulle vi nå denna position redan efter 26 år. Det är också värt att nämna att en återanvändning naturligtvis förbrukar energi och därför också är förorenande, så att det är nödvändigt att utveckla återanvändningsprocesser som samtidigt är energibesparande.

(Kom ihåg att detta skrevs för 40 år sen/AG)

234. Problemet med den dyra återvinningen kan lösas genom att regeringen inför incitament. Faktiskt borde hela återvinningsindustrin uppmuntras att expandera, trots att vi vet att den långsiktiga industriella expansion är självförgörande. Därmed ställs vi åter inför det oundvikliga problemet om var man ska göra av sådant som man inte kan bli av med någonstans, ett problem där enda lösningen är att vi stoppar den industriella tillväxten och minskar efterfrågan på energi. Också här kommer skatteåtgärder att bli av direkt avgörande betydelse.

Framför allt är det ännu en skatt vi vill föreslå, nämligen:

(c) En energiskatt:
 Detta skulle straffa de elintensiva processerna, med andra ord just de som orsakar den värsta föroreningen. Och eftersom maskiner kräver mer ström än människor, skulle en sådan skatt samtidigt gynna en ökad satsning på arbetskraften inom industrin, dvs skapa fler arbetstillfällen. En sådan skatt skulle också direktbestraffa tillverkningen av kortlivade produkter. Utöver denna skatt bör det också finnas ekonomiska förmåner till de företag som utvecklar och installerar sluten tillverkning med återanvändning  av avfallsprodukter –  en fråga som vi återkommer till i avsnittet om samhällssystemen.

235. Slutligen kan industriföroreningar också minskas genom att man börjar att använda andra material. Det faktum att naturliga material i så stor utsträckning ersatts av syntetiska material,  har skapat allvarliga miljöskador, eftersom dessa syntetiska ämnen i vissa fall endast kan brytas ned med största svårighet och i andra fall inte alls. Takten i användandet av dessa syntetiska material har ökat enormt på bekostnad av de naturliga produkterna, vilket framgår av följande exempel: [2]

a. I USA ökade användningen per capita av syntetiska tvättmedel med 300 procent, mellan 1962 och 1968. Dessa medel har till stor del ersatt de gamla tvåltvättmedlen; under perioden 1944 – 1964 sjönk användningen per capita av dessa medel med 71 procent.

b. Syntetiska fibrer håller snabbt på att slå ut bomull, ull, siden och andra naturliga fibrer. I USA sjönk konsumtionen per capita av bomull med 33 procent mellan 1950 och 1968.

c. Produktionen av plaster och syntetiska hartser i USA har ökat med 300 procent mellan 1958 och 1968. Dessa material har till stor del ersatt trä- och pappersprodukter.

Alla dessa tillverkningsprocesser förbrukar fossila bränslen som inte kan förnyas, och tillverkningen kräver omfattande mängder energi. Alltså borde en återgång till naturligt förekommande produkter i hög grad minska rubbningarna i miljön. Det är dock möjligt att en sådan övergång, samtidigt som det säkert skulle minska störningar i ena änden, farligt kan öka den på den andra. Till exempel skulle många fler hektar gå till odlandet av bomull igen, vilket skulle öka efterfrågan på pesticider, mer mark skulle röjas och skogsplanteras i monokulturer och så vidare. Det enda sättet att lösa detta problem är att minska den totala konsumtionen.


236. Genetiska tillgångar:
Innan vi lämnar resursfrågan, är det lämpligt att vi betraktar världens minskande tillgångar av genetiska resurser, den så kallade genreserven. En bred genetisk mångfald är viktigt för den fortsatta tillgången på våra livsmedel, eftersom den är en absolut förutsättning för växtförädling och skapande av nya sorter. Ju större antal sorter, desto större möjligheter att utveckla nya hybrider med resistens mot olika typer av skadedjur och sjukdomar och extrema klimat. Det är viktigt att nya hybrider ständigt utvecklas, eftersom resistens mot en viss sjukdom aldrig är en permanent egenskap.

Antalet växtvarianter som finns i naturen är oändligt mycket större än antalet vi skulle kunna skapa på konstgjord väg. De flesta av dem finns i u-länderna, antingen som traditionella odlingsväxter eller vildväxande i livsmiljöer som lämnats relativt orörda av människan. Det finns en verklig fara att den förstnämnda kommer att ersättas av moderna högavkastande sorter, medan de senare kommer att försvinna när deras livsmiljöer förstörs.

En FAO-konferensen 1967 förklarade att växtvärldens genreserv redan har minskat på ett farligt sätt, för över hela världen försvinner nu olika centra för den gamla mångfalden, våra naturliga genbanker,  och med dem också våra möjligheter att upprätthålla livsmedelsproduktionen [3].

237. Den sortens centra – områden i vildmarken, förstöras ofta för att man inte förstår deras betydelse. Eftersom de verkar ge mindre avkastning än områden med ex majs, eller för att de inte är tillgängliga eller attraktiva för turister, anses de i stort behov av utvecklas till någon ”förbättring” eller helt enkelt som soptippar för civilisationens avskräde. Detta gäller i synnerhet sådana områden som våtmarker, flodmynningar och myrar, där föroreningar, muddring, dränering och utfyllning betraktas med största jämnmod, i varje fall med föga hänsyn till vad som går förlorat. Men i själva verket är detta det komplex av levande och ruttnande gräs och av växtplankton, som är så typiskt för dessa områden, som ger näring åt stora mängder fisk och fåglar och gör denna miljö till en av världens mest produktiva ekosystem.

Flodmynningar och kustområden är lekplatser för massor av fiskar och skaldjur och bildar basen i näringskedjan för cirka 60 procent av hela den skörd vi tar ut ur havet. Om de försvinner kan vi förvänta oss en avsevärd reduktion av vad havet ger.

238. Det är av avgörande betydelse för människans framtida välbefinnande att sådana vildmarksområden och våtmarker bevaras till varje pris. Det går inte att bara helt enkelt samla in frön och lagra dem, för om de värdefulla genetiska stammarna ska vara av värde måste de hela tiden utsättas för normala miljöbelastningar, och dessutom vet vi knappt något alls om vilka växter som kommer att visa sig värdefulla i framtiden. Av dessa skäl måste vi inte bara bevara stora områden i deras naturliga livsmiljö, utan vi måste också tillgodogöra oss kunskap och erfarenhet hos de jägare/samlare och jägare/jordbrukare som får sin utkomst från dessa områden.

(RED. Den sista punkten här är något som råder en enorm brist på insikt kring hos politiker och storföretag. /AG)

239. Vi har därför rekommenderat FN-konferensen om den mänskliga miljön i Stockholm 1972 att: [4]

1. Vissa vildmarksområden med tropisk regnskog, tropisk buskskog och arktisk tundra förklaras totalfredade, eftersom dessa är de biomer vi själva vet minst om och därför är de allra känsligaste;

2. De jägare/samlarefolk och jägar/odlarfolk som finns inom dessa områden ges äganderätten till sin mark (dvs. de områden där de sedan gammalt fått sin utkomst) och ges möjlighet att bo där utan att utsättas för påtryckningar av något slag;

3. Stränga restriktioner införs för allt tillträde till dessa områden, för alla som inte bor där permanent (samtidigt som de infödda ges full rörelsefrihet);

4. Den politiska suveränitet över dessa områden kvarstår hos de länder där de ligger, dessa stater ska också göras ansvariga för bevakningen och skyddet av sina gränser;

5. Medel för administration av dessa områden och betalning för nyttjanderätten (till värdlandet) samlas in från FN-medlemmarna i proportion till deras BNP,

6. Ett internationellt organ utses som ett resultat av Stockholmskonferensen 1972, som utses för att leda och övervaka ett ekologisk forskningsprogram, vars resultat kan användas fritt av de deltagande länderna.

240. Samhällsräkenskaper (social redovisning):
Genom införandet av monetära incitament kan man premiera hållbara varor och en bestraffa slit och slängvarorna, vilket minskar genomströmning av material och energi så att tillgångarna bevaras och föroreningarna minskas. Men ett annat viktigt sätt att minska föroreningarna och stödja en sund utveckling skulle vara att tillhandahålla ett mer rättvist system för samhällsräkenskaperna, förstärkt av lagstiftning riktad direkt mot ev. nackdelar.

Social redovisning måste användas inte bara för att väga upp för- och nackdelar med alternativa utvecklingsförslag, utan också för att avgöra huruvida samhället faktiskt vill ha en, eller är i behov av sådan utveckling. Detta innebär naturligtvis att nuvarande procedurer måste förbättras åtskilligt, så till exempel krävs:

– när man uppskattar räntesatser som avslöjar tidspreferenser (individers och samhällens värderingar sådana de uppskattas av ekonomerna och säger hur mycket människor är villiga att betala och/eller har råd att betala för eller emot en viss utveckling), både fantasi, lyhördhet och vanligt sunt förnuft behövs för att undvika att fattiga områden eller glest befolkade landsbygder påtvingas kärnkraftverk, dammar, motorvägar, flygplatser och liknande; och…

–  i beräkningen av den räntesats som återspeglar samhällets tidspreferenser (en mätare på samhällets inställning till framtiden) för ett visst bestämt projekt, gäller det att hålla en så låg diskontering som möjligt, eftersom det är lättare att göra något än att ha det ogjort. Vi måste ju anta att vi kommer att följas av många framtida generationer, som förvisso inte kommer att tacka oss för vi tömde ut alla tillgångar och/eller förödde naturen omkring oss.

241. De kostnader för samhället som ett nytt utvecklingsprojekt  innebär bör betalas av dem som föreslår eller begär det. ”Förorenaren måste betala” måste bli den vägledande principen för kostnaderna. Beräkningsbesluten måste fattas på beståndsekonomiska grundvalar; vi får med andra ord inte bedöma sundheten i vår ekonomi utifrån det fria flödets eller genomströmningens principer, eftersom detta oundvikligen leder till slöseri, uttömmande av tillgångarna och rubbningar i miljön, utan istället utifrån lagrets fördelning, kvalitet och mångfald. För närvarande mäts ju, så som Kenneth Boulding har påpekat;

”De ekonomiska framstegen efter mängden av material, som delvis kommer från råvarureservoarerna, förädlade av produktionsmaskineriet, produktionsfaktorer och delvis passerar vidare som rester till föroreningsreservoarernas avskrädeshögar. Bruttonationalprodukt (BNP) står som ett grovt mått på denna genomströmning. ”[5]

Men både råvarureservoarerna och föroreningsreservoarerna är begränsade, så till slut måste denna genomströmning från de förra till de senare framstå som  skadlig för vårt välbefinnande, och måste därför inte bara minimeras utan också betraktas som något ont snarare än som något gott. Av denna anledning har Boulding föreslagit att BNP istället skall betraktas som ett mått på bruttonationalkostnaderna, och att vi skall satsa på att försöka hålla den så låg som möjligt, och istället söka höja kvaliteten på våra lager:

”När vi äntligen har fått fram en ekonomi för rymdskeppet jorden, skriver han, där människan verkligen lever i balans med sin omgivning, kommer föreställningen om BNP att helt enkelt upplösas. Vi kommer då att vara mindre engagerade i  inkomst-flödesbegreppet som koncept och mer i kapitalbeståndsbegrepp. När vi nått så långt kommer sådana teknologiska förändringar som leder till att det totala kapitalbeståndet bevaras med mindre genomströmning (mindre produktion och konsumtion) att framstå som en klar vinst.”

(Anna Gustin: Här ligger Tidafktorekonomin och bara väntar på att bli upptäckt…och dess geniale innovatör Karl Gustafson har gått igenom två allvarliga hjärtinfarkter nu i sommar 2011…ska han verkligen behöva dö innan någon intelligentia med tolkningsföreträde i media lyfter fram detta nya kloka ekonomisystem.Red)

Vi måste lära oss att upphöra att bedöma vår levnadsstandard utifrån hur många  luftkonditioneringsanläggningar som har tillverkats och sålt och istället använda luftens friskhet som norm, att inte bedöma den utifrån värdet hos alla dessa antibiotika, hormoner, livsmedelstillsatser och broilerfabriker, och kostnaden för bortskaffande av allt avfall, vilket alltsammans gör tex fjäderfäproduktionen (kycklingproduktion) så dyr idag, utan istället döma efter smaken och näringsvärdet hos hönsen själva, och så vidare. Med andra ord så måste det bli så att det accepterade värdet avspeglar det verkliga värdet, precis som de godtagna  kostnaderna måste avspegla de verkliga kostnaderna.

242. Det framgår med all tydlighet att i ett samhälle som vårt, som till stor del ignorerar de långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande, råder en väsentlig skillnad mellan de godtagna kostnaderna och de verkliga kostnaderna. En industristad, till exempel, vars medborgare och fabriker förorenar luft- och vattensystemen kring staden och som föder sig själva från ett antal allt intensivare monokulturer, saknar inte bara varje möjlighet att uppskatta de för- eller nackdelarna dess  livsstil innebär, inte heller hur man rättvist fördelar de kostnader som den ene förorenaren påtvingar den andre, utan saknar också varje möjlighet att bedöma de ekologiska kostnader, av vilka en del kommer att behöva betalas redan av den första generationen, andra av den andra,  tredje, fjärde osv generationen, och av andra människor på andra håll, som staden kanske inte har någon som helst kontakt med i något som helst avseende.

Dess jordbruksmetoder kan kanske ge billig och riklig mat till en generation och stimulera dess jordbruks-tekniska industrier, men samtidigt utarma jorden och störa jordbrukets ekosystem, så till den milda grad att redan nästa generation kommer tvingas att behöva importera långt mera livsmedel än den närmast föregående, eller gripa till ännu farligare botemedel, och därigenom allvarligt äventyra livsmedelsförsörjningen för följande generation, eller avfall av en generation kan påverka hälsan i nästa, eller dess möjligheter att ta livsmedel ur havet, eller så ökar mutationshastigheten så till den grad att framtida generationer drabbas av en oväntad genetisk börda.

Omfattningen av de sätt varpå vi förenklar ekosystemen och slår sönder naturens egna kontrollerande mekanismer, så att vi tvingas sätta in tekniska substitut istället, är en verklig kostnad för samhället och bör också redovisas som en sådan. För närvarande nöjer vi oss med att bara summera värdena för gruvdrift, fabriker och så vidare. Ställer vi detta mot vad det kostar att sanera eländet – när vi då och då försöker oss på att visa att vi aldrig har haft det bättre än nu?

243. Eftersom de fulla kostnaderna för eventuella åtgärder som görs, var som helst i världen, ändå alltid måste bäras av någon, någonstans, någon gång, är det viktigt att vi tar hänsyn till detta i vår balansräkning. Samtidigt måste vi accepterar att de ekologiska processerna är så komplexa och kan spridas så långt i tid och rum, att detta kommer att vara exceptionellt svårt. Men trots det, om vi utgår från truismen om att ett tillfredsställande redovisningssystem för samhällsräkenskaperna är det som stöder det samhällssystem som det härletts ur och hjälper detta samhälle att leva vidare, måste vi försöka utforma ett system som verkligen är anpassat till ett samhälle baserat på en nykter bedömning av den ekologiska verkligheten.

Det ekonomiska systemet får inte bygga på den antropocentriska önskedrömmen om att vi kan göra precis vad vi vill med alla arter, inklusive  de kommande framtida generationerna av vår egen art. Det är värt att påminna om professor Commoner:s påpekande att eftersom nationalekonomin är vetenskapen om fördelningen av resurser, och alla våra tillgångar härstammar från biosfären, så är det direkt dåraktigt att fortsätta med ett ekonomiskt system som förstör denna biosfär.

Helst (och helt i överensstämmelse med de båda ordens härledning), bör ekologi och ekonomi inte vara i konflikt med varandra. Istället borde ekologin få ge oss själva metoden,  grundstommen för en insikt i samspelet mellan samhälls- och miljösystemen; medan ekonomi borde ge oss medlen och metoderna att kvantifiera dessa inbördes förhållanden i ljuset av denna insikt, så att besluten om alternativa handlingsprogram kan fattas utan allt för stora svårigheter.

244. Följaktligen måste ett av våra långsiktiga mål därför vara att förena ekonomi och ekologi. De specifika åtgärder vi har föreslagit är, enligt vår uppfattning nödvändiga steg i den riktningen, om än enkla sådana. En råvaruskatt, en amorteringsskatt, en energiskatt, reviderade metoder för att beräkna räntesatser som avspeglar samhällets tidspreferenser och så vidare. Med en lagstiftning så att de verkligen kan genomdrivas; för deras tillämpning, en uppsättning normer för luftens, vattnets och markens kvalitet, verkställbar enligt lag och sammankopplade med incitamentsprogram.

Dessa och andra åtgärder måste införas på ett tidigt stadium. Naturligtvis kan inte sådana åtgärder få slå igenom omedelbart: de måste noggrant graderade så att de fungerar effektivt utan att orsaka för snabba förändringar som orsakar onödiga samhällsrubbningar. uppenbart är ju att de samhälleliga konsekvenserna blir stora. Detta kommer också att behandlas i avsnittet om samhällssystemen. Nyckeln till framgång blir sannolikt en försiktig synkronisering. Även detta kommer att behandlas i ett särskilt avsnitt.

* Ekologi och ekonomi = Hushållning.
(Eko= grekiska för hus, logi. Nomi= grekiska för läran om.)

Stabiliserade befolkningstal

250. Vi har redan sett att hur obetydlig en folkökning än är, så kan en befolkning inte fortsätta att växa i all evighet. Härav följer därför att den måste hejda sig någonstans av egen fri vilja, eller också till slut reduceras av några ”naturliga” mekanismer som hungersnöd, sjukdomar, krig, eller något annat.

Och eftersom inget vettigt samhälle skulle välja den senare alternativet, måste det alltså välja stabilisering. För att göra detta måste de ha en uppfattning om sin optimala befolkningsstorlek, eller åtminstone av dess maximala uthålliga storlek, eftersom det är osannolikt att någon sunt samhälle skulle välja att stabilisera sig ovan (eller nedan) den gränsen.

251. De två viktigaste variablerna som främst påverkas av befolkningstalen, i motsats till konsumtion per capita, är i vilken utsträckning de känslomässiga behoven och sociala förhoppningarna som samhället kan tillgodose (dvs. det komplex av behovstillfredsställelse som kommit att kallas ”livskvaliteten”) – och samhällets förmåga att mätta sina munnar. Enligt vår uppfattning finns det bevis för att Storbritannien och många andra länder i både utvecklade och underutvecklade världar är alltför stora för att tillåta en optimering av flera sociala och ekologiska behov. I den slutgiltiga analysen är den maximala uthålliga befolkningen den som vi kan föda, beroende av ett enda ekologiskt begrepp – miljöns bärförmåga i landet.

252. Begreppet ”miljöns bärförmåga” brukar definieras som den mängd solenergi som är potentiellt tillgänglig för människan via de gröna växterna i ett visst givet område. Denna definition måste kompletteras med ett varningens ord: om den ekologiska bärförmågan bara mäts i energitermer, riskerar man att glömma bort ett antal viktiga ekologiska och näringsmässiga normer. Till exempel skulle det vara lätt att anta att mark som används till en kombination av ändamål (blandjordbruk, skogsmark etc.) skulle utnyttjas bättre och skulle kunna bära upp en större befolkning om det uteslutande ägnades åt en intensiv odling av  grödor med hög kalorihalt (t.ex. vete).

Nu vet vi dock att proteiner och andra näringsämnen är minst lika viktiga för oss som kalorier, och det finns det som tyder på att vi är mer benägna att få rätt näringskomponenter från kött, om det kommer till oss från utegångsdjur. Enbart detta krav framtvingar en viss mångfald, både i fråga om arter och livsmiljöer. Vi har också kunnat se (se bilagan om ekosystemen) att en sådan mångfald är en förutsättning för att fruktbarhet och stabilitet skall kunna bibehållas på lång sikt.

253. Som vi redan har sett överskrider Storbritanniens folkmängd i hög grad landets egen ekologiska bärförmåga, detta kan ske genom dess förmåga att importera stora mängder livsmedel, speciellt billiga proteiner som krävs för att mata våra höns och svin. Men i och med att världens befolkning växer, och därmed också kraven på jordbruket, kommer det att bli allt svårare för oss att hitta länder som har något överskott att exportera, överskott som hur som helst kommer att bli successivt dyrare. Om vi inte är villiga (och i stånd) att föreviga en ännu större ojämlikhet i fördelningen än den som redan existerar idag, så måste England göras självförsörjande.

Vi har redan förklarat vår övertygelse om hur tillgängliga fakta som tyder på att det osannolikt att det kommer att bli någon betydande ökning i avkastning per hektar. Den enda möjligheten som står oss till buds är att minska vår folkmängd innan vi stabiliserar den. Och eftersom vi inte tycks vara i stånd till att själva försörja mer än hälften av vår nuvarande befolkning, bör den siffra vi ska sträva efter under de kommande 150 till 200 år inte vara större än 30 miljoner, troligen lägre (Storbritannien), om vi ska kunna skydda oss från fluktuationer i naturens tillgångar.

254. Alla länder är inte i en sådan svår situation som Storbritannien. Några få kommer att kunna stabilisera sin folkmängd vid eller relativt nära den nuvarande nivån. Men om vi tittar på världens befolkning som helhet, och använda proteinförbrukningen per capita per dag som den viktigaste variabeln för att bedöma vårplanets ekologiska bärförmåga, förefaller det oss som om världens optimala befolkning sannolikt inte kan ligga över 3,5 miljarder  människor. Antagligen avsevärt lägre. Denna siffra bygger på tre antaganden:

(a) att genomsnittsbehovet av protein per individ och per dag är 65 gram [6],

(b) att den nuvarande jordbruksproduktionen per capita kan fortsätta i all framtid och

(c) att det blir en absolut rättvis fördelning, så att inget land får mer protein per dag och individ än något annat…

– något som jämfört med dagens villkor verkar nästan löjligt utopisk. Men hur utopiska dessa antaganden än må verka, så kvarstår det enkla faktum att om vi inte realiserar dem snarast, står vi inför uppgiften att antingen minska världens befolkning ännu mer tills den är långt under det optimala, eller godta en ojämn fördelning ännu större och ännu orättfärdigare än den som vi vi i-länderna redan  främjar och accepterar.

255. Även om de inte kan växa i all oändlighet, kan populationer hålla sig kvar över den optimala befolkningsmängden, ja till och med ovanför det maximum som alls kan upprätthållas…en tid framåt. Det faktum att världens befolkning, däribland Storbritannien, redan nått över båda nivåerna, betyder bara att våra siffror förhindrar optimering av andra värden. Det betyder att medan de flesta människor får det absoluta minimum av kalorier som krävs för att överleva, så berövas en stor del av oss de näringsämnen (speciellt protein) som är nödvändig för den intellektuella utvecklingen. De hålls vid liv, men oförmögna att förverkliga sin fulla potential, vilket är den grövsta möjliga slöseri med våra mänskliga resurser.

En optimal befolkningen, kan därför definieras som en befolkning som kan upprätthållas för all framtid på en nivå där individernas övriga värden ligger på sina optimala nivåer.  Det faktum att vi redan gått över denna nivå  får inte inge förtvivlan och hopplöshet. Däremot innebär det att det brådskar med arbetet för att uppnå det långsiktiga mål som representeras av detta optimum. För det är uppenbart att med tanke på dynamiken i befolkningsökningen, att även om jordens alla nationer i detta nu bestämde sig för att stabilisera sina befolkningar, så skulle antalet ändå fortsätter att stiga under lång tid. Faktum är att FN:s Population Council i sin årsrapport för 1970 beräknat (Årsredovisning 1970) att:

Om man lyckas genomdriva tvåbarnsfamiljen som norm för världen i sin helhet redan mot slutet av detta sekel – vilket i och för sig är osannolikt – skulle världens befolkning då komma att vara 60 procent större än nu, eller cirka 5,8 miljarder, och på grund av  ålderspyramiden skulle den inte sluta att växa förrän i slutet av nästa århundrade, då den kommer att vara upp i ungefär 8,2 miljarder människor, eller omkring 225 procent av nuvarande storlek. Om tvåbarnsfamiljen genomförs i i-länderna senast år 2000 och i u-länderna fram till 2040, då kommer världens befolkning att stabiliseras på närmare 15,5 miljarder människor om ca ett sekel, med andra ord vid drygt fyra gånger dagens storlek.

Vi måste tydligen satsa allt på att åstadkomma något så ”föga troligt” som att tvåbarnsfamiljen ska bli norm över hela världen redan mot slutet av vårt eget sekel, om inte våra barn ska drabbas av alla de katastrofer vi försöker att undvika.

256. Vår uppgift är att göra slut på befolkningstillväxten genom att sänka födelsetalen så att det går jämt upp med dödstalen. Några få länder kommer då att kunna stabilisera sin befolkning, att behålla den nivå de redan nått, men de flesta andra kommer att tvingas till en långsam sänkning av sina befolkningtal, till en nivå där det går att stabiliseras. Uppgiften kan tyckas helt omöjlig, men för att gå rakt på sak, om vi börjar nu, och sprider övningen över en tillräckligt lång tidsperiod, då vi tror att det är inom våra möjligheter. Svårigheterna är enorma, men inte oöverstigliga.

257. Först och främst måste regeringarna erkänna problemets existens och förklara att de är fast beslutna att hejda befolkningstillväxten. Detta engagemang bör även innefatta ett slut på invandringen. För det andra måste man också skapa nationella rådgivningsorgan med ungefär följande instruktioner:

1. att driva en bred och kraftfull upplysningskampanj om sambandet mellan folkökning, tillgången på livsmedel, livskvaliteterna, utarmningen av våra naturtillgångar etc., och vikten av att inga par skaffar sig fler än två barn. Den finaste talangerna i reklambranschen bör rekryteras för detta och den allmänna målsättningen bör vara att skapa en socialt mer ansvarsfull inställning till barn-alstring. Till exempel bör man ordentligt nagelfara idén om att barnlösa par ska betraktas med medlidande snarare än med högaktning (härrör till stor del från de populära damtidningarna) och naturligtvis finns det många liknande föreställningar att ifrågasätta.

2. – att på lokal och nationell nivå, gratis tillhandahålla preventivmedelsrådgivning och upplysning om andra möjligheter, ex aborter och sterilisering.

3. – att tillhandahålla en omfattande service i dessa avseenden, med gratis preventivmedel, fri sterilisering, abort på begäran;

4. – att initiera, finansiera och samordna forskning inte bara i demografiska metoder och barnbegränsningsteknik utan också rörande de subtila kulturella kontroller som är nödvändiga för att harmonisk kunna upprätthålla stabilitet.

Vi vet så lite om dynamiken i mänskliga populationer att vi inte kan säga om de tre första åtgärderna verkligen skulle vara tillräckliga. Det är ju självklart att om par fortfarande verkligen vill ha fler än två barn så kan inga fria preventivmedel i världen göra någon skillnad. Men eftersom vi vet så lite om befolkningskontroll, skulle det vara svårt för oss att ta direkt skissa upp sådana samhällsekonomiska begränsningar som ytligt sett sannolikt är mer effektiva, men som många menar kan vara alltför repressiva. Därför skulle det förmodligen vara klokast att de närmaste 20 åren ungefär förlita sig på de tre första åtgärderna. Om vi därefter ser att detta inte är tillräckligt, om så blir fallet, så måste vi hoppas att en intensiv forskning under denna period ska ha sållat fram en uppsättning samhällsekonomiska åtgärder som är både effektiva och humana. Dessa kommer sedan att utgöra ett tredje stadium och borde också ge oss verktyg för den fjärde etappen – då det gäller att övertyga allmänheten om att ha en mindre familjen, så att befolkningen kan minskas väsentligt.

Om vi uppnår en nedgångstakt på 0,5 procent per år, samma som Storbritanniens tillväxt i dag, så skulle detta inte skapa någon obalans i samhällsstrukturen, eftersom procenten underhållna samhällsmedlemmar skulle bli exakt densamma som i dagens Storbritannien. Man skulle bara få en annan fördelning: i stället för att det finns fler barn än äldre, skulle det vara tvärtom. Tidsplanen för en sådan operation är givetvis lång, men vi kommer in på den saken i avsnittet om harmoniering.

Att skapa ett nytt samhällssystem

260. Kanske den mest radikala förändringen vi föreslår i skapandet av ett nytt samhällssystem är decentraliseringen. Tanken bakom detta är inte för att vi fastnat i nostalgiska drömmar om ett mystiskt litet England med trädgårdsfester, ”Old world”- pubar och eviga samtal över trädgårdens staket. Utan istället fyra stycken långt mer fundamentala orsaker:

261. (A) Medan det finns goda bevis för att mänskliga samhällen kan hålla sig lyckliga och förbli behagligt stabila under lång tid framöver, så finns det inga tvivel om att den långa övergångsfasen som vi och våra barn måste gå igenom, kommer att innebära tunga bördor på vårt moraliska mod och kommer att kräva åtskilligt av oss alla. Lagstiftning, polisväsende och domstolar kommer att bli nödvändiga för att genomdriva de hinder och tvång som kommer att åläggas oss. Men vi tror att sådana yttre maktmedel aldrig kan bli vare sig lika effektiva eller lika subtila som en kontroll inifrån. Det skulle därför vara klokt att främja sådana samhälleliga förhållanden där den allmänna opinionen själv med fullständig offentlig delaktighet i beslutsfattandet från gräsrotsnivå i mesta möjliga mån kan göras till styrningsmedel i samhällena.

 (se AKTV DEMOKRATI på nätet/red. AG anm.)

Ju större ett samhälle är, dess mindre chans har man att genomföra något sådant. I ett heterogent centraliserat samhälle som vårt, skulle de stabila samhällets  hinder och tvång, om de alls skulle kunna göras effektiva, uppfattas som tvång uppifrån, men i samhällen som är tillräckligt små för att den allmänna folkviljan kan komma fram och uttryckas av individer, säkra på sig själva och sina medmänniskor som individer, blir risken med ”vi och dom”- situationer avsevärt mindre. Människor som har lärt sig gränserna för ett stabilt samhälle kan fritt forma sina egna liv precis som de vill, och skulle därför godta de begränsningar av den stabila samhället som nödvändiga och önskvärda och inte som några godtyckliga begränsningar som införts av en fjärran och osympatisk överhet.

262. (B) Eftersom jordbruket är mer och mer beroende av integrerad styrning och blir allt mer mångformig, kommer det inte längre finnas något utrymme för växtodling av prärie-typ eller boskapsuppfödning av typ djurfabrik. Istället kommer små jordbruk som drivs av grupper med särskilda kunskaper om ekologi, entomologi, botanik etc, att bli regeln, och faktiskt skulle enskilda småbruk kunna bli extremt produktiva leverantörer av ägg, frukt och grönsaker till trakten runtomkring.

På så sätt kommer en mycket mer mångformig blandning av stad och landsbygd bli, inte bara möjlig, utan till och med önskvärd, genom behovet av att minska transportkostnaderna för avfallets återtransport till jorden. Inom både industrin och jordbruk, är det viktigt att upprätthålla en stark återkoppling mellan utbud och efterfrågan för att undvika avfall, överproduktion, eller produktion av varor som samhället verkligen inte vill ha. Härmed eliminera man det meningslösa slöseriet av tid, energi och pengar i försöken att övertyga människorna om att de faktiskt inte vill ha eländet.

Om en industri verkligen är en integrerad del av sitt samhälle, är det mycket mer sannolikt att den kommer att satsa på produktinnovationer därför att folk faktiskt vill ha kvalitativa förbättringar inom ett visst område, snarare än att själv expandera för industrins överlevnad eller för att forsknings- och utvecklingsavdelningen annars inte får tillräckligt att göra.

Dagens, män, kvinnor och barn är bara konsumtionsobjekt och branscher som centraliseras blir hellre nationella än lokala och hellre multinationella än nationella, vilket leder till att också när ett helt samhällen är beroende av sin industri för de arbetstillfällen den ger, så är denna industri ändå inte i någon mening en integrerad del av detta samhälle. Uppdelningen mellan ”jobb eller skönhet” har gjorts möjligt på grund av denna brist.

Ändå är det uppenbart att folk vill arbeta och ha skönhet, och i ett rättvist och humant samhälle skulle det vara uteslutet att tvingas välja mellan de två. Och i ett decentraliserat samhälle med små enheter, där industrierna är tillräckligt små för att vara lyhörd för varje samhälles behov, kommer det inte längre att finnas någon anledning att ställa människorna inför det valet.

263. (C)  Det lilla samhället är inte bara den organisatoriska struktur där man kan räkna med att de inre eller yttre kontrollerna skall fungera effektivast, därtill kommer att dess dynamik är en viktig källa till glädje och stimulans för den enskilde. Det kan rentav tänkas att det endast är i det lilla samhället som en man eller kvinna verkligen kan få vara en individ.

I dagens stora tätorter är den enskilde bara ett isolat – och det är betecknande att kommunernas och de lokala regionernas allt mera minskade självstyrelse och den ständigt ökande centralisering av beslutsfattande och all makt till statens tröga byråkrati, har åtföljts av uppkomsten av en själv- medveten individualism, en individualism som alltid känner sig hotad om man inte hela tiden tjatar om den. Kanske de två är beroende av varandra. Lika typiskt är att denna självmedvetna individualism tenderar att uttrycka sig på ett sätt som fjärmar individerna från varandra – till exempel genom att samla på sig materiella ägodelar som motorcykel, TV och så vidare, och annat som tenderar att isolera människorna från varandra, snarare än att föra dem samman.

I de små självreglerande samhällen som observerats av antropologer finner man däremot ingen självhävdelse av den typen, och vissa enskildas ambitioner måste ibland undertryckas eller ändras till förmån för samhällets bästa. Ändå är det ingen som härskar över någon annan, och var och en har mycket stor handlingsfrihet, mycket större än vi har idag. Samtidigt kan dessa människor njuta frukterna av det lilla samhället, av en intensitet i relationer med några få, snarare än den urbana människans olika otaliga, ytliga relationer. Dessa fördelar bör ge gott om kompensation för den minskade betoningen på konsumtion, som blir det oundvikliga resultatet av den riktning mot hållbarhet som vi har föreslagit, för att resurser ska kunna bevaras och föroreningar minimeras.

Denna tonvikt på varaktighet kommer inte att minska våran verkliga levnadsstandard – men kommer att kraftigt minska omsättningen på varumarknaden. Det kommer att bli dyrare, men sedan man väl betalat dem kan man i gengäld räkna med att inte behöva ersätta dem med nya förrän efter mycket lång tidsrymd. Dess snabba ackumulering kommer inte längre att vara realiserbar, eller ens socialt accepterat, man blir därför tvungen att söka sig till andra sätt att vinna tillfredsställelse. Vi tror att en stor potentiell källa till sådan tillfredsställelse är det samhälleliga livets rika och varierande samspel och möjligheter till ansvar,  och att dessa är möjliga endast så länge samhällen är tillräckligt litet (mänsklig skala).

264. (D) Det fjärde skälet för decentralisering är det faktum att om man sprider ut en population på småstäder och byar, så reducerar man därmed dess inverkan på miljön till ett minimum . Detta beror på att storstadens struktur (som behövs) per invånare ökar radikalt i och med att stadens storlek överskrider en viss punkt. Till exempel är per capita kostnaden för en höghuslägenhet mycket större än en lägenhet i ett vanligt hus, och kostnaderna för vägar och andra transportleder ökar med antalet trafikanter. 

Likaså är utgifter per capita för andra faciliteter som tex livsmedelsdistrubition och bortforslandet av avfall mycket högre i storstäderna än i byar och småstäder. Om alla människor levde i byar skulle behovet av reningsverk bli något lägre, medan kostnaderna är väsentligt högre för behandlingen av vårt avfall i storstäderna. Generellt sett är det endast genom decentralisering som vi kan öka vår självförsörjningsgrad – och självförsörjning är avgörande om vi ska kunna minska samhällssystemens påfrestningar på de ekosystem som bär upp dem.

265. Trots att det är vår absoluta uppfattning att småkommunen bör vara den grundläggande enheten i samhället och att varje sådan liten kommun bör vara så självförsörjande och självreglerande som möjligt, vill vi betona att vi inte föreslår att det skall vara inåtvänt, självupptagna eller på något sätt slutna för resten av världen. Ekologins grundläggande begrepp, såsom insikten om samspelet mellan allt och alla och om de långtgående effekterna av de ekologiska processerna och alla rubbningar av dessa, måste få påverka beslutsfattandet, och därför måste det finnas ett effektivt och känsligt kommunikationsnät mellan alla samhällen.

Det måste finnas procedurer som ser till att sådana kommunala handlingar som påverkar hela regioner kan diskuteras på regional nivå, liksom att sådana regionala handlingar vilkas verkningar sträcker sig utanför regionen – kan diskuteras på global nivå. Vi har inga en gång för alla fastlagda uppfattningar hur stora de föreslagna kommunerna/samhällena bör vara. Man skulle kunna tänka sig byalag på 500 personer, med representation i kommuner på  5000 invånare, i regioner på 500.000 med nationell representation, vilket i sin tur som idag bör vara representerade globalt. Vi betonar att vårt mål bör vara att skapa hemorts-känsla och global medvetenhet, snarare än den farliga och sterila kompromiss som representeras av nationalism.

266. I många av de i-länder där hemorts-känslan kraftigt har urholkats och har ersatts av heterogena hopgyttringar av främlingar, kommer uppgiften att återskapa samhällen vara oerhört svårt. Men i många u-länderna, kommer det inte heller att blir lätt, men då processen med hemortens sammanbrott och flykten till städerna där har påbörjats så pass sent, finns det en verklig chans att det kan hejdas genom att man till exempel överger de storstilade industriprojekten och istället satsar på utveckling av mellanliggande teknik på bynivå, och tillhandahållande av agro-ekologiska utbildningsgrupper som kan lära ut hur man förvaltar marken och odla sin jord tillsammans, istället för att som nu uppmuntra jordbrukare att använda sig av dyra och farliga metoder som ett omfattande bruk av konstgödsel och bekämpningsmedel (pesticider), vilket bara ytterligare minskar antalet arbetstillfällen inom jordbruket.

267. Här hemma (Storbritannien), kommer industrin att spela en ledande roll i programmet för decentraliseringen av vårt näringsliv och vårt samhälle. Diskussionen om skatter, lagstiftning mot onyttigheter och juridiskt genomdrivna normer för luftens, markens och vattnets kvalitet i avsnittet om beståndsekonomin, kan kanske leda några att tro att vi är i stånd att genomdriva ett sammanbrott av industrin, med utbredd arbetslöshet och förlust av vår export marknad. Det är därför viktigt att betona att vi i hög grad vill undvika alla dessa tre onda ting. Vi kan inte heller se att de är nödvändiga eller oundvikliga konsekvenser av våra förslag.

Det är ju uppenbart att så länge som vi är beroende av import för en betydande del av vår mat, så länge måste  vi också exportera andra varor. Och eftersom vi troligen kommer att behöva importera de närmaste 150 åren framåt, ställs vi alltså inför frågan om det alls är möjligt att utveckla byindustrier, som arbetar enligt principen om maximalt användande/återanvändande av råvaran och största möjliga hållbarhet hos den färdiga produkten och att vi samtidigt får in tillräckliga exportinkomster.

268. Vi tror att svaret är JA, om övergången sker i två etapper:
Det första steget är att ändra själva inriktning hos tillväxten så att den blir mer förenlig med det stabila samhällets syften. Vi har redan nämnt att återvinnings-industrin  måste uppmuntras att expandera, och det är ju uppenbart att den med eller mot sin vilja kommer att göra detta, allt eftersom skatterna och kvalitetskraven blir allt hårdare.  För att ge ett exempel på hur  man kan ändra inriktningen, skall vi helt kort ta upp transportfrågan.

269. Det finns mer än 12 miljoner bilar i Storbritannien idag (1972), och enligt Automobile Association kommer denna siffra att stiga till 21 miljoner bilar 1981. För närvarande har ungefär varannan brittisk familj en egen bil och förmodligen räknar man med att antalet bilar ska stiga som följd av att antalet bilägande hushåll ökar ytterligare, samt att fler hushåll kommer att äga mer än en bil.  I alla händelser har vi mer än tillräckligt av erfarenhet av trafikstockningar i våra städer och av ringvägars och motorleders våldtäkt på landsbygden, byar och städer för att inse att bilen förvisso inte är det bästa tänkbara sättet att demokratisera rätten till rörlighet.

Faktum är att om varje hushåll hade en bil skulle vi ställas inför valet mellan att lämna landsbygden och småstäderna kvar i ett sådant skick att de inte ens var värda att fara till. Därmed tvingas bilisten att hålla sig hemma – eller också måste man förse honom med de väldiga ödevidder av betong som blir allt nödvändigare  för att undvika trafikstockningar, och därmed utlämna stora nya områden åt sterilisering och livlöshet.

270. Föreställningen om att vi redan under detta årtionde har tvingats fördubbla våra vägar bara för att bevara status quo är ju knappast något som man kan betrakta med jämnmod. Vi måste därför försöka hitta vettiga transportalternativ. Generellt sett är det enda alternativet kollektivtrafik – snabba landsvägsbussar och järnväg. Framför allt järnvägarna borde aldrig ha tillåtits att råka i lägervall på det sättet som faktiskt har fått ske.

Godstransporter på vägarna kräver 5 till 6 gånger mer energi än motsvarande transporter på järnväg och föroreningsgraden är lika många gånger större. Energikostnaderna för betongen och stålet som krävs för att bygga en motorväg är tre till fyra gånger större än vad som krävs för att bygga en järnväg, och man har beräknat att motorvägen breder ut sig över fyra gånger så mycket mark som järnvägen.

Kollektivtransporter med buss eller tåg, är långt mycket effektivare räknat i termer av per capita användning av material och energi än något som helst privat alternativ. Kollektivtransporterna kan också göras flexibla, förutsatt att man verkligen stöder och uppmuntrar dem på privattrafikens bekostnad.

271. Här är nyckeln till ett sunt transportsystem. Först måste man bryta den onda spiral med trafikstockningar som hindrar bussarna (så att passagerarantalet går ner), varefter taxorna höjs, varefter fler passagerare försvinner och fler privata bilar trängs på gatorna, som i sin tur skapar ytterligare stockningar osv. Ett utmärkt sätt att bryta denna cirkel skulle vara att myndigheterna förklarade att man i fortsättningen skulle sluta upp att bygga nya vägar och istället använda det frigjorda kapitalet till att subventionera kollektivtrafiken. De män som normalt lever av att bygga vägar kunde vidarekopplas till att röja förslummade områden och återställa järnvägar och kanaler som ett led i ett allmänt förnyelseprogram.

Därifrån skulle det progressiva införandet av restriktioner för privata transporter och omfattande stimulansåtgärder för kollektivtrafiken, så att den verkligen kunde tillhandahålla ett snabbt effektivt och flexibelt alternativ till de privata transporterna. För bilindustrin skulle den sjunkande tillverkningen av konventionella privata fordon kompenseras av den ökade tillverkningen av olika system för kollektiva transporter. Dessutom skulle åtskilligt med kapital och arbetskraft överföras till återuppbyggandet av järnvägsnätet. I det långa loppet skulle decentraliseringen tveklöst leda till en minskad rörlighet. Som Stephen Boyden har påpekat, finns det fyra viktiga orsaker till att vi kör omkring i våra bilar:

1. För att komma till arbetet,
2. För att komma ut på landet,
3. För att hälsa på släkt och vänner, och sist…
4. För att skryta.

Men i det stabila samhället skapar varje småkommun sina egna arbetstillfällen, landsbygden finns runtomkring det egna samhället, de flesta av ens vänner och släktingar bor i närheten, och det finns mycket bättre och mer tillfredsställande sätt att skryta.

272. Detta leder oss till den andra etappen:
Där industrin riktar in sig på att uppfinna, producera och installera sådana tekniska metoder som sparar på råvaran och energin, och som är flexibla, icke förorenande och hållbara samt ger många arbetstillfällen och gynnar hantverksskickligheten. Med framåtskridande menas på dagens språk att man ökar en redan godtyckligt hög relation mellan kapital och arbetstillfällen: men om man istället sänkte denna relation skulle arbetskraftsbehovet öka, samtidigt som de föroreningar som är en oundviklig biprodukt av kapitaltillväxten skulle minska.  Övergången från tonvikten på kvantiteten till tonvikt på kvaliteten kommer inte bara att stimulera efterfrågan på arbetskraft och stabilisera den samt ge en långt större tillfredsställelse åt arbetarna själva.

Istället för att människorna utnyttjas som själlösa enheter, med uppgift att tillverka ständigt större kvantiteter av enstaka delar, borde de vidareutbildas och få möjligheter att förbättra kvaliteten på sitt arbete. Tillverkningssektorns huvudtema borde bli hållbarhet och gott hantverkskunnande. Med en sådan premiering av kvalitén borde vi tryggt kunna räkna med tillräckligt stora exportvinster för att kunna fortsätta  att köpa livsmedel utifrån, samtidigt som vår egen arbetskraft får roligare yrken.

När det gäller sådana industrier som flygindustrin, som givetvis skulle komma att spela en starkt reducerad roll i det stabila samhället, kunde dess tekniska expertis vändas till utveckling av totala energisystem utformade för att ge kraven på ett decentraliserat samhälle ett minimum av miljöförstöringar.

273. För att industrin helt ska kunna fylla sin nya uppgift måste den fungera i nära samklang med de kommuner vars respektive industri ligger, så att man kan göra rent hus med den falska distinktionen mellan människor som anställda och människor som grannar. Arbeten måste ges utifrån grundtanken att arbetet måste ordnas av kommunen för kommunens egen stabilitets skull och inte därför att en grupp vill profitera på en annan grupps arbete eller kapital. Och allt eftersom industrin decentraliseras så kommer också resten av samhället att göra det. De nya kommunala samfälligheterna kommer att växa fram genom en kombination av förändringar inom industrin och en medveten strävan att omstrukturera samhället.

274. De viktigaste komponenterna i denna strävan blir troligen kravet på en omfördelning av den styrande makten och en gradvis inympning av en ny samhörighetskänsla och andra värderingar hos det stabila samhället. Den lokala självstyrelsen bör förstärkas under en viss tidsperiod  och så många som möjligt av de centrala myndigheternas befogenheter bör överföras till denna.

Omfördelningen av makten bör genomföras enligt principen att sådana frågor som enbart påverkar det egna byalaget också bör avgöras hos dem, de som påverkar enbart kommunen av kommunen enbart och de som bara gäller en region av denna regionen själv och så vidare. I och med att regioner, kommuner och byalag i allt större utsträckning får  rätten och makten att sköta sina egna angelägenheter, kommer också samhörighetskänslan att utvecklas mer och mer, även om vi naturligtvis inte vill påstå att allt kommer att vara helt problemfritt.

275. De regioner som fortfarande har eller står nära en vettig blandning av stad och landsbygd kan få en relativt mjuk övergång, men sådana hög-urbaniserade områden som London, stadsregionen i Lancashire  och södra Wales kommer att få det avsevärt svårare att återskapa de gamla småkommunerna. Men t o m i London bör resterna av gamla byar och småstäder (som ex Putney, Highgate, Hackney, Islington mfl) kunna tillhandahålla ett slags kärnor till framtida kommuner – möjligheten till en nyorientering som innebär att de kan avskilja sig från dessa öknar av kommersialism och färdigförpackad njutning (där det allra mest utpräglade komplexet är Oxford Street, Regent street, Piccadilly Cirkus), dit en så stor del av livet i London  just nu är fokuserat.

276. Självklart kan inga lagstifningar, administrativa eller industriella förändringar i världen  skapa stabila samhällen om inte människorna som ska leva där är utrustade för dem. Så snart man enats om de bästa metoderna för att införa ”det stabila samhällets värderingar” så bör det integreras i vårt utbildningssystem.  Faktiskt dröjer det kanske också till generationen av 40-50-åringar har utbildats i dessa värderingar (så att alla upp till 50 år har fått förstå innebörden av dem), innan de stabila kommunerna har blivit tillräckligt accepterade för att verkligen bli permanent användbart.

Harmonieringen

280. Till de grundläggande antagandena bakom denna strategi hör att den inte kan lyckas utan en omsorgsfull synkronisering och integrering. Vi kan inte hävda att en speciell del av dessa förslag är den enda godtagbara, därför startar vi för att förverkliga den genast och fortsätter med resten senare. Detta avsnitt har vi därför ägnat åt en schematisk, kommenterad beskrivning av hur förändringen skulle kunna iscensättas. Denna genomgång blir grovhuggen och förenklad men vi hoppas att det kommer att ge en uppfattning om hur förändringen under ett kvartal kommer att hjälpa förändringen i nästa.

281. Variabler som ingår i det schematiska utkastet:
a – upprättande av ett nationellt befolkningsorgan

Blueprint for Survival - Figure 3 (Towards the Stable Society)

b – införande av råvaru-, amorterings- och energiskatt; lagstiftning mot onyttigheter; kvalitetsnormer för luften,  marken och vattnet; bidrag till återanvändning; ett nytt system för samhällsräkenskaper.

c – i-länderna upphör att använda stabila (ihållande) bekämpnings-medel och stöder ekonomiskt liknande åtgärder i u-länderna

d – slut på subventioner av oorganiska gödningsmedel

e – anslag för användandet av organisk gödsel och införande av mångformigt jordbruk

f – krisprogram för livsmedel till u-länderna

g – stegvis ersättande av stabila bekämpningsmedel med icke stabila sådana

h – ett forskningsprogram för integrerad bekämpning

i – utbildningsprogram i integrerad bekämpning

j – den kemiska bekämpningen ersätts med integrerad sådan

k – progressivt införande av mångformigt lantbruk

l – slut på vägbyggandet

m – röjning av igenväxande jordbruksområden  och start av förnyelseprogram

n – restriktioner mot privatbilism och stöd åt de kollektiva trafikmedlem

o – utveckling av snabba masstransportmedel

p – forskning i ersättningsmaterial

q – utveckling av alternativa tekniska metoder

r – decentralisering av industrin; första etappen  (omdirigering)

s – decentralisering av industrin; andra etappen (kommunindustriernas framväxt)

t – omfördelning av makten

u – pedagogisk forskning

v – lärarutbildning

w – utbildning/undervisning

x – experimentella gemenskaper

y – hushållsavfall ut på markerna

z – måldatum för upprättande av ett nätverk av självförsörjande, självreglerande samhällen,

282. Noter: (siffrorna nedan hänvisar till figur 3)

1. (a) – borde vara i full gång 1980; genomgång 1995 – om familjeplanering ej uppnådd år 2000 –  inför samhällsekonomiska åtgärder; Storbritanniens folk borde börja minska långsamt från 2015 – 2020 och framåt och världsbefolkningen från 2100; world population from 2100; Troligen ingen signifikant återkoppling att vänta i Strobritannien förrän omkring 2030.

2. – progressiv utveckling; försök att eliminera inkonsekvenser fram till 1980; därefter se över och gör åtstramningar vart femte år; allt större respons från 1980 och framåt, som stimulerar sparandet på råvaror och energi, den anställningsintensiva industrin, decentralisering och framåtskridande i riktning  mot (p),(q),(r) and (s).

3. – begränsad övergång till integrerad bekämpning kan börja tämligen snabbt, men övergång i stor skala kommer att bero på (h) forskningsprogrammet för integrerad bekämpning; givetvis kommer (h), (i) och (j) att löpa parallellt och anges därför med en linje; också (g) kommer att fortsätta en tid framåt.

4. – mångformiga jordbruksmetoder (k) och integrerad bekämpning (j)  går samman och skapar ett jordbruk som bäst lämpar sig för små, relativt självförsörjande samhällen, som därmed ytterligare stimulerar deras utvecklingt: betydande återkopplingar kommer därför att ske från denna punkt.

5. – detta (f) kommer sannolikt att krävas åtminstone fram till 2100.

6. – arbetskraft som frigjorts från vägbyggande kan gå vidare till (m) röjning av igenväxta jordbruksområden,  som bör vara avklarat 1985; därefter kan det finnas andra förnyelse program som tex restaurering av kanaler, samtidigt som jordbruket kommer att kräva allt mer arbetskraft.

7. – utveckling av alternativa tekniska metoder (q) och omdirigering av industrin (r) fortsätter i samspel; med allt mer återkoppling mellan (b) och (t).

8. – måldatum för maximal omfördelning av regeringsmakten 2030, sedan (w) fått verka i 45 år, se not (9).

9. – bara fem år är anslagna för preliminärt organiserande och dito forskning, eftersom det kan ske hand i hand med lärarutbildning (v) och även med utbildningsprogrammet som sådant (w).

10. – en experimentell gemenskap på 500 skulle kunna upprättas för att klargöra problem; med återkoppling till (u).

11. – så snart samhällena är små nog kan hushållsavfallet återföras till jorden; vid det här laget bör man ha fått en fast och säker början till en god fördelning mellan stad och landsbygd.

12. – vid denna tidpunkt bör man ha fått en tillräcklig mångformighet i jordbruket, decentralisering av industrin och omfördelning av regeringsmakten tillsammans med en stor andel människor vars utbildning är utformad för livet i ett stabilt samhället, för upprättandet av självförsörjning, självreglerande samhällen bör vara långt framskridna. Vid denna tidpunkt bör beskattning, bidrag, andra incitament, etc., tas över av samhällena själva. Vi räknar dock med att det kan dröja ytterligare en generation innan måldatum har uppnåtts.


Referenser
1. WHO, WHO Chronicle-specialnummer om DDT. Genève 1971.
2. Barry Commoner ”orsakerna till förorening”. I miljö, mars / april 1971.
3. Sir Otto Frankel et al, ”Den gröna revolutionen: genetiska backlash”.. I Ekologen, oktober 1970.
4. Robert Allen och Edward Goldsmith, ”Behovet av Wilderness”. I ekologen,juni 1971.
5. Kenneth Boulding. ”Miljö och ekonomi”. I William W. Murdoch (red.), Miljö.Sinauer Associates, Stamford, Conn 1971.
6. National Academy of Science, Natural Resources rådet rekommenderade kosten utsläppsrätter. Washington DC 1953.
7. Stephen Boyden, ”Environmental Change: Perspektiv och ansvar”. I tidning Soil Association, oktober 1971.

MÅLET

311. Det finns all anledning att anta att det stabila samhället skulle ge oss en tillfredsställelse som mer än väl kompenserar för de förmåner, som det blir allt mera nödvändigt att avstå ifrån – i och med att industrifasen går mot sitt slut.

312. Vi har kunnat konstatera att man i vårt nuvarande samhälle har berövat människan en tillfredsställande social miljö. Däremot kan ett samhälle som består av decentraliserade, självförsörjande kommuner, där människor arbetar nära sina hem, har ansvar för att styra sig själva, för att driva sina skolor, sjukhus och omsorg, faktiskt leva i ett äkta och verkligt samhälle och bör kunna vara långt mycket lyckligare än idag.

313. Dess medlemmar, borde vara benägna att verkligen utveckla en egen personlighet, som många av oss har förlorat i det mass-samhälle vi lever i. De borde än en gång kunna hitta en mening i livet, utveckla en serie värderingar, och i ett sådant samhälle vara stolta över sina resultat.

314. Det är just avsaknaden av allt detta som gör vårt massamhället allt mindre uthärdligt för oss och framför allt för våra ungdomar, och som kan tillskrivas den nuvarande ökningen av narkotikamissbruk, alkoholism och brottslighet, alltsammans symptom på sjukdom hos ett samhälle som har misslyckats, som inte kan förse sina medlemmar med deras mest grundläggande psykologiska behov.

315. Redan för hundra år sedan insåg John Stuart Mill att det industriella samhället, till sin natur, inte skulle överleva så länge och att det stabila samhälle som måste ersätta det – skulle bli ett långt mycket bättre samhälle att leva i. Han skrev [1]:

”Jag kan inte. . . betrakta ett stationärt tillstånd för kapital och förmögenhet med samma opåverkade motvilja som politiska ekonomer av den gamla skolan. Jag är benägen att tro att det skulle vara, på det hela taget en mycket stor förbättring jämfört med vår nuvarande situation. Jag bekänner att jag inte är förtjust i de livsideal som framhålls av dem som tror att det normala tillståndet för mänskliga varelser är att kämpa för att få komma vidare; att trampa , krossa, armbågande och trampande på varandras hälar, som framstår som den nu rådande formen för livet i samhället, skulle vara den bästa lott vi människor kan önska oss. . .

De norra och mellersta staterna i USA är ett exempel på denna etapp inom civilisationen; och allt som dessa fördelar tycks ha gjort för dem. . . är att det ena könets liv ägnas helt åt jakten på dollarn, och de andra av att föda fram nya dollar-jägare.

Jag förstår inte varför det skulle vara något att gratulera till att personer, som redan är rikare än någon behöver vara, råkar ha fördubblat sitt sätt att konsumera saker som ger liten eller ingen glädje alls annat än att företräda rikedom. . . Det är bara i de efterblivna länderna i världen som en ökad produktion fortfarande är viktig;  i de mest avancerade länderna behöver man framför allt en bättre fördelning av välståndet, av vilka ett nödvändigt medel är en striktare kontroll av befolkningsökningen. . . Den befolkningstäthet som behövs för att mänskligheten ska uppnå alla såväl samarbetets som det sociala livets fördelar, i största möjliga utsträckning, har redan nåtts i alla  de folkrikaste länderna på vår jord…

Det är inte bra för människan att vid alla tider tvingas att hållas med sitt eget släkte…  Inte heller finns det mycket tillfredsställelse vid tanken på en värld där inget lämnats kvar till naturens spontana aktivitet. . . Om vår jord måste förlora den stora portion av dess behag, som beror på ting som skulle utplånas från jordens yta genom en obegränsad ökningen av rikedom och folkmängd, för blotta syftet att göra det möjligt att underhålla en större befolkning, hoppas jag verkligen, för de efterkommandes skull, att de kommer att nöja sig med att stå stilla, långt innan nöden tvingar dem till det.

Det är knappast nödvändigt att påpeka att ett stillastående tillstånd av kapital och befolkningssiffrorna på intet sätt innebär ett stillastående tillstånd för människans förbättring. Det skulle finnas så mycket utrymme som någonsin för alla typer av mental kultur och moralisk och social utveckling, så mycket utrymme för att fullända konsten att leva och långt större möjligheter att förbättra den, när sinnena upphör att vara helt inriktad på konsten att ta sig fram i världen.”

Betydelsen av en omväxlande miljö

321. I vårt industriella samhälle, är det enda som brukar blir gjort, det som särskilt främjar den ekonomiska tillväxten, sådant som bedöms som effektivast i termer av vårt nuvarande redovisningssystem!

322. Detta verkar vara nästan den enda man tar hänsyn till när man bestämmer vilka grödor som ska sås, stilen på våra hus och utformningen av våra städer. Resultatet, bland annat, blir den tristaste tänkbara likriktning.

323. I ett stabilt samhälle å andra sidan, skulle det inte finnas något som hindrar att allehanda andra överväganden fick bestämma vad som skulle odlas eller byggas. Mångfald skulle därmed ersätta likriktning, en trend som kommer att accentueras ytterligare genom de olika kulturella mönstren i våra decentraliserade samhällen.

324. Som René Dubos har påpekat.:

”I sin senaste bok, “The Myth of the Machine”, konstaterar Lewis Mumford att ”Om människan redan från början levat i en värld med uttryckslöst enhetliga höghusstadsdelar, enformiga som våra parkeringsplatser, så berövade allt liv som automatiserade fabriker, är det tveksamt om hon skulle ha fått tillräckligt varierade upplevelser för att minnas bilder, forma ett språk eller förvärva nya idéer”.

Efter detta uttalande skulle herr Mumford förmodligen vara villig att tillägga att, oberoende av den genetiska konstitutionen, kommer de flesta unga människor att  växa upp i en enformig miljö och begränsad till ett smalt spektrum av livserfarenheter, och kommer att vara lamslagen intellektuellt och känslomässigt.

”Vi måste undvika likformighet i omgivningen lika intensivt som vi skyr absolut likformighet i beteenden, och istället medveten sträva efter att skapa så många skiftande miljöer som möjligt. Detta kan leda till en viss förlust av effektivitet, men är ett långt viktigare mål att se till att det finns många olika typer av jord som kan hjälpa de frön som ännu ligger slumrande i vår mänskliga natur att slå rot och gro.

Så långt det är möjligt måste likformigheten tvingas ge vika för mångfalden. Rikedom och mångfald i den fysiska och sociala miljön utgör centrala aspekter av funktionalism, vare sig i planeringen av städer, utformning av våra bostäder och utformningen av våra liv.”[2]

Verkliga kostnader

331. Vi kanske ser med oro på en situation där vi måste klara oss utan många av de konstruktioner som tex bilar och olika hushållsapparater i allt större utsträckning formar vår vardag.

332. Dessa apparater kan visserligen förse oss med mycket glädje och tillfredsställelse, men få har väl funderat över till vilken kostnad. Till exempel, hur många av oss tar hänsyn till de trista och tråkiga arbete som måste göras för att tillverka dem, eller för den delen att tjäna de pengar som krävs för att köpa in dem? Det har beräknats att den energi som används av de maskiner som ger den genomsnittliga amerikanska hemmafrun sin höga levnadsstandard – motsvarar lika mycket energi som femhundra slavar skulle ha gjort. [3]

333. I detta avseende är det svårt att inte dra en jämförelse mellan oss och spartanerna, som för att undvika det slit som det innebar att odla jorden och bygga upp och underhålla sina hem, anställde en veritabel armé av heloter. Och som vi alla vet, levde de arma spartanerna ett eländigt liv.

Från tidig barndom, var pojkarna inhysta i baracker, matades sparsamt och med en stram diet och tillbringade större delen av sitt vuxna liv i militära övningar, för att kunna hålla nere alla dessa underkuvade slavar som alltid stod redo att gripa varje chans att resa sig mot sina herrar. Det föll dem aldrig in att de skulle ha haft det mycket bättre utan sina slavar, om de själva hade skött de mycket mindre krävande uppgifterna att bruka sina egna åkrar och bygga upp och underhålla sina egna hem.

334. Faktum är, som vi redan sett, att de ”ekonomiska kostnaderna”, helt enkelt inte motsvarar de ”verkliga kostnaderna”. Inom ett stabilt samhälle måste denna klyfta överbryggas så mycket som möjligt.

335. Detta innebär att vi bör uppmuntras att köpa saker vars tillverkning innebär minsta möjliga miljöstörningar och som inte ger upphov till alla möjliga oväntade kostnader, som än mer uppväger de fördelar ägandet av dem kan innebära för oss.

Verkligt värde

341. Likaså är ju inte heller de ”ekonomiska värdena” så som de beräknas för närvarande, samma sak som de verkliga värdena. Lika lite som de ”ekonomiska kostnaderna” motsvarar de verkliga kostnaderna.

342. Vår levnadsstandard beräknas med utgångspunkt från marknadspriset för de varor som vi håller oss med. Här skiljer man inte mellan å ena sidan de prylar som vi egentligen inte behöver och sådana nödvändigheter som rent vatten, frisk luft och att maten bör vara fri från föroreningar. Faktum är att man i allmänhet sätter större värde på det förstnämnda, eftersom vi vanligtvis tar det senare för givet.

343. Bruttonationalprodukten beräknas just utifrån marknadspriset, och som vi har sett, ger detta den mest vilseledande bilden av hur det verkligen står till med oss.
Edward Mishan påpekar att:

”En ökning av antalet dödade i trafiken, en ökning av antalet som dör i cancer, hjärtinfarkt eller nervös sjukdomar, innebär ytterligare arbete för läkare och begravningsentreprenörer, och kan alltså bidra till att höja BNP. En skog som förstörs för att producera hundratals ton papper som behövs för de amerikanska söndagsbilagorna är en del av BNP. Om man vräker ut betong över hektarvis med en gång i tiden vacker natur så ökar det värdet av BNP. . . och så vidare. ”[4]

344. På samma sätt är många av de maskiner som påstås öka vår levnadsstandard helt enkelt nödvändiga ersättningar för de naturens fördelar som vi har berövats genom folkökning och ekonomiska tillväxt. Vi har redan varit inne på den saken, på tal om den allestädes närvarande bilen. Också många arbetsbesparande anordningar är nu nödvändiga eftersom den gamla storfamiljens försvinnande ledde till att det inte längre fanns någon som kunde göra hushållssysslorna. Det faktum att både man och hustru i många fall måste gå ut och arbeta för att tjäna pengar för att köpa de maskiner som krävs för att göra dessa sysslor, kan endast tjäna till att göra sådana apparater ännu mycket mer nödvändiga.

345. I ett stabilt samhälle, skulle allt göras för att minska skillnaden mellan det ekonomiska värdet och det verkliga värdet. Och om vi kunde reparera en del av de skador vi har tillfogat vår fysiska och sociala miljö, och leva ett mer naturligt liv, skulle behovet minska av de konsumtions-produkter som vi nu spenderar så mycket pengar på. Istället kunde vi spendera våra pengar på saker som verkligen berikar och förgyller våra liv.

346. Tonvikten i tillverkningsprocesserna, skulle ligga på kvalitet snarare än kvantitet, vilket innebär att den skicklighet och det hantverkskunnande, som vi under så lång tid systematiskt nedvärderat, återigen skulle spela en roll i våra liv. Till exempel skulle kokkonsten få en renässans och matlagning skulle komma till sin rätt, inte längre betraktas som en form av slit, utan riktigt värderas som en konst värdig att uppta vår tid, energi och fantasi. Maten skulle bli mer varierad och intressant och måltiderna bli mer av en ritual och mindre av en ren nyttofunktion.

Konsten skulle blomstra: litteratur, musik, måleri, skulptur och arkitektur skulle spela en allt större del i våra liv, och insatser inom dessa områden skulle generera både pengar och prestige.

347. Ett samhälle inriktat på sådana värden och prestationer skulle vara så oändligt mycket behagligare att leva i än vårt nuvarande samhället, inriktad som det är på massproduktion av undermåliga konsumtionsvaror i allt större mängder. Och hur märkligt det än kan låta för de som fostrats med dagens ekonomiska doktriner, skulle det också ha långt större möjligheter att tillfredsställa våra grundläggande biologiska behov av mat, luft och vatten. Och än mer häpnadsväckande; det skulle också kunna förse oss med de arbetstillfällen, som i våra instabila industrisamhällen ständigt är hotade.

348. Vad som främst begränsar tillgången på arbeten idag är den överdrivet höga kapitalkostnaden för att finansiera varje arbetstagare. Denna begränsning försvinner så snart som vi accepterar att, inom ramen för en övergripande omorganisation av vårt samhälle, mycket väl skulle gå att reducera dessa kapitalutlägg, utan att därför minska vår verkliga levnadsstandard.

349. Ett av biskopen av Kingstons tio budord är:

”Du skall inte missbruka Herren din Guds namn, genom att åkalla hans namn  men strunta i hans lagar för naturen”. [5]

Med andra ord måste det finnas en fusion mellan vår religion och resten av vår kultur, eftersom det inte finns något verklig skillnad mellan Guds lagar och naturens, och människan måste rätta sig efter dessa lagar precis som alla andra levande varelser måste göra det. Den insikten måste vara direkt central för det stabila samhällets filosofi och måste genomsyra hela vårt tänkande.

Faktiskt är en sådan uppfattning den enda som kan betraktas som korrekt vetenskaplig, och vetenskapen måste långt mer kraftfullt än nu rikta in sig på problemen om hur vi ska kunna samarbeta med resten av naturen, istället för att försöka behärska den.

350. Detta betyder inte att vetenskapen på något sätt måste motarbetas. Tvärtom, i ett stabilt samhälle skulle det finnas stora möjligheter för talanger inom både forskarens och teknikens energi och begåvning.

Grundläggande vetenskaplig forskning, plus en hel del tvärvetenskaplig forskning, kommer att krävas för att vi verkligen skall lära oss förstå de komplexa mekanismerna bakom vår biosfär – som vi måste lära oss att samarbeta med.

351. Det kommer att bli en stor efterfrågan på forskare och tekniker som kan utforma den tekniska infrastrukturen i ett decentraliserat samhälle. Faktiskt måste ju  tillämpandet av en helt ny uppsättning kriterier, för bedömningen av de olika tekniska anordningarnas ekonomiska livsduglighet, öppna helt nya områden för forskning och utveckling.

352. Återvinningsindustrin som måste öka mycket kraftigt, kommer att erbjuda otaliga möjligheter, samtidigt som det inom jordbruket kommer att uppstå en omfattande efterfrågan på ekologer, botaniker, entomologer, mykologer etc., som kommer att få till uppgift att utarbeta allt mer subtila metoder för att säkerställa jordens bördighet och bekämpa olika skadeorganismer.

353. På många sätt, skulle det stabila samhället med dess mångfald av fysiska och samhälleliga miljöer, på många sätt ge stort utrymme för mänsklig skicklighet och uppfinningsrikedom.

354. Om vi kan garantera en relativt smidig övergång till det stabila samhället, kan vi vara optimistiska om att vi därmed kan ge våra barn en livsstil som är både psykologiskt, intellektuellt och estetiskt mer tillfredsställande än den nuvarande. Och vi kan vara säkra på att detta sätt att leva  kommer att vara hållbarare än vårt eget, så att det arv av förtvivlan vi är på väg att överlämna till dem, i sista ögonblicket kanske kan förvandlas till ett arv av hopp.

Referenser
1. John Stuart Mill, Principles of Political Economy Vol. II. John W. Parker, London, 1857.
2. René Dubos, ”Kan man Anpassa till Megalopolis”. I ekologen, oktober 1970.
3. Se kommentarer. ”Energi Slavar”. I ekologen, januari 1970.
4. Edward Mishan, ”The Economics of Hope”. I ekologen, januari 1971.
5. Biskopen i Kingston, Doom och Deliverance? Rutherford föreläsning, 1971.

Bilaga AStörningar i Ekosystemen

Det är nödvändigt att kartlägga väsentliga inslag i miljön för att förstå hur den påverkas av människans aktiviteter.

Vi kan definiera miljön som ett system som omfattar alla levande varelser och den luft, det vatten och den mark som är deras livsmiljö. Detta system kallas ofta ekosfären. När man beskriver det som ett system, understryker man dess enhet – ett system är ju något som består av sinsemellan sammanhängande delar, i ett dynamiskt samspel med varandra och kan, för vissa ändamål, samarbeta i ett gemensamt beteendemönster.

Detta mönster måste betraktas som målinriktat och dess mål är inriktat mot att upprätthålla stabiliteten. Det här verkar vara det grundläggande målet för alla de självreglerande beteende-processer som tillsammans bildar ekosfären.

Stabilitet definieras bäst som ett systems förmåga att upprätthålla sina grundläggande funktioner – med andra ord att överleva trots miljöförändringar. Detta innebär, att förändringarna i ett stabilt system minimeras och kommer bara att ske om det är nödvändigt för att systemet skall kunna anpassa sig till förändringar i miljön. Med andra ord, när stabiliteten ökar blir frekvensens slumpmässiga förändringar i motsvarande grad lägre.

Det är lätt att se hur ekosfären under de senaste miljarder år av evolution långsamt har blivit stabilare.

Medan de öknar, som en gång i världen täckte vår planet, direkt reflekterade den miljömässiga påverkan som de utsatts för, har de skogar som utvecklats för att ersätta dem en förmåga att behålla en relativt stabil situation trots både inre och yttre förändringar.

Så till exempel säkerställer de en optimal balans mellan luftens syre och koldioxid, genom att avge det förstnämnda och tillgodogöra sig det sistnämnda. De skapar goda förutsättningar för en god reglering  av avrinning genom floder. De fäller regelbundet sina blad som bygger upp humusen och därigenom säkerställer markens fortsatta bördighet. De skapar en relativt konstant lämplig temperatur för de vilda djur som lever i deras skugga, och som under sin utveckling också de utvecklat stabiliserande mekanismer, som säkerställer stabiliteten i det som ibland kallas deras ”inre miljö” – det tydligaste exemplet på den saken är ju de varmblodiga däggdjurens konstanta kroppstemperatur.

Det kanske allra viktigaste draget hos ekosfären är dess organisationsgrad. Den består av otaliga ekosystem, som i sig är uppbyggda av mindre system, som  sin tur är ytterligare indelad i ännu mindre system. Och vart och ett av alla dessa består av populationer av olika arter i nära samspel med varandra, och en del av dessa arter är i sin tur organiserade i samhällen och familjer – och individerna  består i sin tur av celler, molekyler och atomer osv.

Motsatsen till organisation är slumpen, eller det fenomen som ofta kallas entropi. I själva verket kan man säga att ekosfären skiljer sig från månens yta och antagligen från alla de andra himlakropparna i vårt solsystem, i att slumpen, eller entropin, steg för steg har minskats allt mer, och att organisationen, eller den negativa entropin, i motsvarande grad ökat i omfattning.

Enligt termodynamikens andra lag visar alla system en tendens mot allt större slumpmässighet, alltså entropi. Detta måste vara så, eftersom en rörelse i den riktningen innebär att systemet följer minsta motståndets lag och också för att varje gång när energi omvandlas (och energi omvandlas under alla beteendeprocesser), alstras en förlust, ett slumpmoment – om inte på annat sätt så genom oxidering eller friktion.

Att ekosfären har lyckats motverka denna tendens beror på ett flertal helt unika egenskaper och på det faktum att den ur energisynpunkt är ett så kallat öppet system som ständigt bombarderas med solstrålning.

Denna strålning utnyttjas genom fotosyntesen av de gröna växterna till att organisera näringsämnen i marken och luften till komplicerade växtvävnader, som sedan äts av växtätarna, och därmed omorganiseras till ännu mer komplicerade djurvävnader.

Naturligtvis förekommer förluster och slump också i dessa processer. Men så länge den härav följande reduktionen i organisationsnivå, är mindre än den ökningen i organisationsnivå som uppnås under processen, då har följden blivit en minskning av entropin. Denna organisatonsökning begränsas av alla möjliga faktorer, inklusive tillgången på energi och materia, miljöns förmåga att absorbera avfall och systemets organisatoriska kapacitet. Avfallet måste därför hållas nere på ett minimum. Men det kan endast göras genom att det återanvänds, så att man säkerställer att det avfall som alstras vid en process, får tjäna som material till nästa. Detta är av stor vikt också av en annan anledning:

Ekosfären är ett öppet system när det gäller energi, men är däremot ett slutet system när det gäller materia, vilket är ytterligare en anledning till att all materia måste återanvändas, och till att avfallsprodukterna från en process måste kunna tjäna som material för nästa.

Därtill kommer att en del av de mer välorganiserade material som krävs för avancerade processer, har det tagit hundratals miljoner år att utveckla, när det gäller fossila bränslen t.ex. – och rentav tusentals miljoner år i fallet med de växtätande djur som används som föda av rovdjuren. Det står alltså klart att för att undvika ökad entropi, så får dessa material inte användas upp snabbare än de  kan produceras. Det är därför alla ekologiska processer måste ske i cykliska kretslopp, och det är därför absolut nödvändigt att allting återanvänds.

Det är möjligt att spåra hur alla resurser, såsom kol, kväve, fosfor, vatten etc., som används i processerna, återvinns. Näringskedjorna (maten) är särskilt belysande. Ta fallet med det marina ekosystemet – fisken utsöndrar organiskt avfall som omvandlas av bakterier till oorganiska ämnen. Dessa ger näring, som tillåter tillväxt av alger – som äts av fiskar, och cykeln är klar. På detta sätt elimineras avfallet, vattnet hålls rent och samtidigt skaffas det alltid fram nytt material för nästa steg i processen (kretsloppet).

En av de viktigaste inslagen i livsprocesserna är att de är automatiska, självreglerande. Självreglering kan endast säkerställas på ett enda sätt: data måste kunna upptäckas av systemet, förmedlas till det rätta informationsmediet och organiseras så att den utgör en modell eller ”mall” för sin relation med sin omgivning.

När detta förhållande ändras på ett sådant sätt att det avviker från den optimala, påverkas modellen i motsvarande grad och det kan användas för att vägleda lämpliga åtgärder och övervaka varje nytt drag, intill dess ett nytt jämviktsläge har uppnåtts. Denna grundläggande cybernetiska modell förklarar hur alla system, oavsett graden av komplexitet, anpassar sig till sina respektive miljöer. Det faktum att alla de delar av ekosfären är kopplade till varandra på detta sätt, säkerställer att en allmän omjustering av ytterst raffinerad typ, kan uppstå för att återställa sin grundläggande struktur efter en störning.

Att tro att vi kan säkerställa en fungerande biosfär endas med hjälp av teknisk utrustning och därmed kunna strunta i hela den utarbeta komplicerade uppsättning av självreglerande mekanismer som har tagit tusentals miljoner år att utveckla – det är ett så löjligt och absurt exempel på  att antropocentrisk hybris, att alla sådana idéer tillhör området för ren fantasi.

Det kan kanske vara möjligt att ersätta vissa naturliga kontroller lokalt och för en kort tid utan att några allvarliga katastrofer inträffar. Men om vi driver saker för långt, om till exempel de insektsmedel vi använder för att ersätta de självreglerande kontroller som normalt säkerställer insektspopulationernas stabilitet, gjorde slut på de kvävebindande bakterierna eller de pollinerande insekterna, då skulle alla pengar och all teknik i världen inte räcka till för att ersätta de förstörda organismerna och därigenom förhindra att livsprocesserna lamslagits.

(OBS: Exempel=Bi-döden i många delar av världen/red.AG)

Ändå ligger tanken på en sådan ersättning obetingat i de mål som industrisamhället har ställt upp.

Eftersom detta mål kommer allt närmare sitt förverkligande och vi blir mer och mer beroende av tekniska apparater, det vill säga yttre kontroller, så måste följden bli en motsvarande ökning av instabiliteten i vårt samhällssystem och därmed också i vår sårbarhet för förändringar.

Föreställ dig hur det kommer att bli när vi har tömt ut våra vattentillgångar och är beroende av avsaltningsanläggningar för vårt dricksvatten, när de gamla traditionella jordbruksmetoderna helt har fått ge vika för allt mer sinnrika former av industriellt jordbruk, och när de naturliga mekanismer som förser oss med den luft vi andas har slagits sönder så till den grad att vi måste uppföra stora installationer för att pumpa ut syre i atmosfären och filtrera bort de giftiga gaser som våra industrianläggningar vräker ut.

Under sådana förhållanden, måste ju minsta lilla tekniskt problem eller arbetskonflikt, eller minsta brist på någon viktig tillgång, vara fullt tillräckligt för att beröva oss sådana grundläggande livsnödvändigheter som vatten, mat och luft – och därmed sätta stopp för mänsklighetens fortsatta existens.

Om vi människor alls vill överleva, måste vi först och främst se till att ekosfärens självreglerande mekanismer fortsätter att fungera som de ska. För att detta ska vara möjligt måste vi respektera den viktiga grundläggande strukturen hos detta ekosystem. Små avvikelser kan vara möjligt, men bara inom acceptabla gränser.

Ett sätt att överskrida dessa gränser är att förse systemet med mer avfall än vad som kan användas till andra processer. Då överbelastas hela systemet, de självreglerande mekanismer kan inte fungera längre och avfallet bara ökar och ökar. Entropin eller slumpen, har med andra ord ökat och jordytan börjar likna månytan mer än den gjorde tidigare.

För att återvända till vårt marina ekosystem; om kretsloppet i havet överbelastas med allt för mycket avloppsvatten, rengöringsmedel eller konstgödsel, alltsammans näringsämnen för vattenlevande växter, så kan de syremängder som behövs för att bakterierna ska kunna bryta ner allt detta, bli så stora att andra organismer berövas det syre de behöver.

Om detta får fortsätta tillräckligt länge sjunker syrehalten slutligen till noll. Utan syre dör bakterierna och därmed bryts kretsloppet på en avgörande punkt, och avstannar snabbt helt. Följden blir att ett från början elegant och komplicerat ekosystem, som upprätthöll oräkneliga livsformer i ett nära inbördes samspel med varandra, nu förvandlats till ett slumpartat arrangemang av avfallsämnen.

Det behöver väl inte sägas att kretsloppet skulle avstanna också om det tvärtom blev brist på näringsämnen. Under sådana förhållanden skulle inte algerna kunna överleva, och när fiskpopulationen har fråntagits sin försörjning, så skulle de snabbt dö ut de också.

Detta illustrerar en viktig princip i sammanhanget. Det måste finnas ett optimalt värde för varje variabel i systemet. När varje variabel har sitt riktiga värde, kan det system som beskrivs anses ha sin rätta struktur. Detta innebär att inget värde kan ökas eller minskas mot oändligheten, utan att detta till så småningom leder till systemets slutliga sammanbrott.

Dem som hyllar illusionen om att våra mänskliga samhällssystem (befolkning och överflöd) skulle vara undantaget från denna lag – tigger därmed om de allvarligaste tänkbara katastrofer.

För att upprätthålla systemets struktur strävar de självreglerande delsystemen inte bara till att upprätthålla stabila förhållande med andra undersystem, utan istället att göra det med sin miljö i dess helhet. Med andra ord ställer det inte in sig på att uppfylla något specifikt krav, utan på att uppnå en kompromisslösning mellan en hel uppsättning av ofta sinsemellan motstridiga behov – det som bäst uppfyller behoven hos miljön som helhet.

Tekniska anordningar gör precis tvärtom. De är inriktade på att uppnå specifika kortsiktiga mål, oavsett miljökonsekvenser. Eftersom många krav måste uppfyllas för att upprätthålla stabilitet, orsakar sådana anordningar miljöproblem, och kommer oundvikligen att sträva mot jämviktslägen som visar lägre snarare än högre stabilitet. Detta innebär i sin tur att sannolikheten för att obalanser kommer att inträffa, och att obalanserna blir allvarligare, sannolikt kommer att öka. Vilket innebär att man i allt snabbare takt måste sätta in nya och effektivare tekniska anordningar.

Med andra ord; teknikens roll måste hela tiden öka i enlighet med positiv återkoppling och vårt samhälle tvingas att bli ännu mer beroende av den.

Red: Vems fel är detta? Systemen som vi lever med? Är det de girigaste av alla giriga, ekonomer, samvetslösa producenter och okunniga bekräftelse-törstande politiker? Sådana som vi får för att vi har ett demokratiskt system som bygger på den hierarkiska strukturen – trappstegsmodellen. Till alla sådana strukturer…där det går att klättra…kommer alla människor med bekräftelsebehov av större mått. För att istället få de kloka individerna att handha våra skattepengar och som kommer att göra kloka val istället för dåraktiga…måste vi ändra det politiska systemet…snarast….så att vi kan hjälpas åt att ta fram ett nytt ekonomiskt system som inte bara gynnar klättrare!
Nu äntligen finns AKTIV DEMOKRATI… http://www.aktivdemokrati.se – kanske är det en början till ett utvecklat nytt demokratisystem./AG 
5/8-2012

Under dessa omständigheter kan inte tekniska innovationer fortsätta på obestämd tid i exponentiell takt, då är det bara en tidsfråga innan vi hamnar i en obalans uppstår där det inte längre finns någon teknisk lösning och där vi alltså ställs inför ett fullständigt sammanbrott av hela systemet.

När industrisamhället nått ett visst stadium i sin utveckling, börjar de att påverka sin omgivning också på ett annat sätt. De blir i allt högre grad beroende av syntetiska produkter av olika slag för att ersätta allt knappare naturprodukter. Man utvecklar plaster (av olja) som ersätter träindustrins produkter, syntetiska rengöringsmedel istället för de tvåltvättmedel som tillverkades av naturliga fetter, syntetiska fibrer i kläder för att ersätta naturliga fibrer (lin, hampa, silke osv) kemiska gödningsmedel för att ersätta organisk gödsel osv. Samtidigt ersätter kärnkraften långsamt den energi som tidigare kom från fossila bränslen.

Det är troligt att våra ekosfär inte producerar en enda molekyl där det inte samtidigt finns ett enzym som kan bryta ner det, för att på så sätt vidareföra det livsviktigaste kretsloppet av liv, tillväxt, död och förruttnelse. Detta gäller inte för de syntetiska produkterna. De kan normalt inte delas upp på detta sätt – utom i några fall av mänsklig manipulation, och då bara i liten skala och under särskilda villkor. Även den minsta lilla mängd av dessa produkter blir en ren förorening när de släpps ut i vår ekosfär. Och eftersom de hela tiden bara fortsätter att ansamlas – innebär en metodiskt tillverkning av sådana produkter  att vi systematiskt ersätter ekosfären med naturvidrigt (främmande) avfall.

Vad än värre är – många av dessa ämnen finner sin väg in i själva livsprocesserna och kan orsaka svåra rubbningar. Ett exempel är strontium 90 som tar sig in i benstommen hos våra barn och kan ge upphov till skelettcancer; eller Jod 131 ansamlas i sköldkörteln och kan ge upphov till cancer i sköldkörteln, DDT ackumuleras i kroppsfettet samt i levern och kan orsaka cancer och andra leversjukdomar, plaster och många andra ämnen ackumuleras också i lever och njurar osv.

Det är alltså inte förvånande att den fortsatta industrialiseringen åtföljs av en mycket snabb ökning av så kallade degenerativa sjukdomar. Cancerframkallande ämnen tenderar också att vara mutagena, och dess spridning måste nu innebära en gradvis minskning av vår arts anpassningsförmåga, en process som uppenbarligen inte kan fortsätta. [2]

Misshandeln av ekosfären sker också på ett annat sätt. En av ekosfärens viktigaste funktioner är dess komplexitet. Ju större antal olika växt-och djurarter som ingår i ett ekosystem, desto större är chansen att det ska vara stabilt. Detta beror på, som Elton påpekat, att i ett sådant system är varje ekologisk nisch fylld. Det vill säga, att varje tänkbar differentierade funktion som det finns behov av i systemet, uppfylls av någon art som är specialiserad på att uppfylla just den. Det här innebär i sin tur ett mycket effektivt hinder för att en ekologisk invasion skulle inträffa, dvs att en art etablerar sig, som inte tillhör det delsystemet, eller ännu värre, börjar föröka sig i övermått och bryter ner systemets grundläggande struktur.

Det här innebär också att inga arter som ingår i systemet kommer att kunna expandera utanför sin optimala populations-storlek. De ekologiska nischernas tillgängligheten och storlek är utan tvekan en effektiv populationskontroll. En specialiserad medlem av ett mycket differentierat ekosystem håller sig också med en specialiserad föda, vilket betyder att om populationen i en viss art skulle öka eller minska, så påverkar detta inte tillgången på föda för de andra arterna. Det motsatta är fallet med arter som ingår i ett mycket enkelt ekosystem.

Så är exempelvis getter anpassade att leva i bergsområden, en miljö där den ekologiska komplexiteten är låg, och för att kunna överleva måste de kunna äta nästan vad som helst. När människan flyttar getterna ner till slätterna så så blir resultatet att getterna gör rent hus på växtligheten där, så att en ohämmad ökning av antalet getter äventyrar livsmedelsförsörjningen för många andra arter.

Allt eftersom den industriella människan förintar de sista vildmarkerna, allteftersom hjordar av betande tamdjur ersätter de vilda arterna, och vidsträckta vidder med grödor i monokultur ersätter komplicerade ekosystem av växter, så minskas systemets komplexitetsgrad och därmed också dess stabilitet i motsvarande grad.

Industrimänniskan skär också ner komplexitetsgraden på andra sätt. Till exempel tvingas bönderna genom ekonomiska påtryckningar att minska antalet sorter av de grödor de odlar. Kvar blir så småningom bara de sorter som ger ekonomiska fördelar på kort sikt. Denna process har ytterligare accentuerats med den så kallade ”gröna revolutionen”. Man har här utvecklat särskilda högavkastande sorter av ris och vete som reagerar särskilt bra på konstgödsel. De här sorterna har man börjat odla i stor skala i många delar av tredje världen. I dessa områden har många andra sorter helt slopats. Detta innebär att vi skär ner på komplexitetsgraden och i vissa fall på ett helt oåterkalleligt sätt, följden blir att sådana livsviktiga grödor som vete och ris mycket väl kan äventyras om något skulle hända med de sorter som finns kvar.

Vi minskar komplexitetsgraden på ytterligare ett område. Ju större antalet trofiska nivåer är (med andra ord, ju längre näringskedjorna är) desto stabilare är i allmänhet ekosystemet.  Det enklaste ekosystemet man kan tänka sig i ex. havet skulle bestå av växtplankton, som utnyttjar solens energi och mikroorganismer som kan bryta ner detta fytoplankton. Genom att införa djurplankton i systemet, har näringskedjan ökats med ännu en länk. Djurplankton äter fytoplankton  och håller på så sätt nere den populationen och rensar ut dess svaga och icke anpassningsbara medlemmar. På detta sätt utövar de både kvantitativa och kvalitativa kontroller, och utövar ett viktigt stabiliserande inflytande. Om man sedan inför fisk, som i sin tur lever på djurplankton, blir systemet ännu stabilare.

Naturligtvis är det människans aktiviteter som överallt leder till en minskning av näringskedjornas längd. De större landlevande rovdjuren har praktiskt taget eliminerats i industriländerna, och denna process håller nu på att upprepas i haven. Genom sin vägran att tolerera varje art som kan konkurrera om födan (livsmedelsförsörjningen), håller människan på att hota stabiliteten i denna näringstillgång – och därmed tillgången på sin egen föda.

Det förefaller, som SCEP påpekar (se sid 12), som om miljöbelastningen påverka rovdjuren hårdare än växtätare. I det akvatiska systemet är det rovdjuren på den översta nivån som äter andra rovdjur, som är allra känsligast. Så tycks vara fallet när de ställs inför sådana omvälvande förändringar som syrebrist,värmestress, och införandet av giftiga ämnen som bekämpningsmedel (pesticider) och konstgödsel.

Effekten måste bli att antalet trofiska nivåer i ekosystem sjunker vilket alltså minskar dess stabilitet. SCEP citerar flera exempel:

”Om sötvatten övergöds med kloakutsläpp och konstgödningsspill. leder detta till en snabb förlust av öring, lax, gädda, och abborre. Besprutning av grödor mot skadeinsekter har av misstag dödat många “predaceous” (rov)- kvalster, vilket i sin tur har lett till explotioner av de växtätande kvalstren, som uppenbarligen drabbats i mindre omfattning. På samma sätt har skogsbesprutningar likaledes ”släppt” loss väldiga sköldlösspopulationer, sedan deras fiender steklarna drabbats svårt av besprutningarna.”
Dessutom påpekar SCEP att:

”Sådana fettlösliga bekämpningsmedel som DDT är koncentreras när de passerar från en nivå till nästa. Rovdjuret tar upp och behåller snarare än eliminerar DDT i sitt byte. Ju mer den äter, desto mer DDT ansamlas i dess kroppar. Processen leder till att man får särskilt höga koncentrationer av toxiner (gifter) rovfåglar och rovdäggdjur.”

Rovdjuren drabbas hårt när deras bytesdjur försvinner. Allvarliga skador på lägre nivåer i näringskedjan leder vanligtvis till utrotning av rovdjur redan före den art som den lever på.

Det finns ännu ett sätt på vilket vi minskar komplexiteten. Normalt består alla populationer – av individer ur alla tänkbara åldersgrupper. Vi ersätter dessvärre ofta sådana välbalanserade populationer med planteringar av träd och andra grödor, där samtliga individer är lika gamla och är därför särskilt känsliga för sjukdomar som drabbar arten under ett bestämt stadium i sin livscykel. En princip som också måste gälla lika för de nya uppfödningsanstalterna för boskap av olika slag och framför allt då djurfabrikerna. Återigen blir resultatet minskad stabilitet.

Tekniska enheter måste också minska komplexiteten. De utgör externa kontroller som utövas av mänsklig manipulation. De ersätter alltid naturliga kontroller av en betydligt mer komplex natur.

Att t.ex. ersätta de naturliga kontroller som vakar över en insektspopulations stabilitet genom ett enda kemiskt utrotningsmedel innebär en drastisk nedskärning av komplexitetsgraden. Detsamma gäller säkert när vi ersätter de naturliga mekanismer som säkerställer jordens bördighet med det kväve, fosfor och kalium som är huvudingredienserna i konstgödsel.

Faktiskt verkar de flesta av våra mänskliga aktiviteter på sådant sätt att stabiliteten minskar i ekosfären, vilket bara är ett annat sätt att säga att vi systematiskt arbetar på dess nedbrytning.

I flera tusen miljoner år har ekosfären utvecklats till en ytterligt komplicerad organisation av olika former av liv i nära samspel med varandra. Genom att göra detta har den hela tiden arbetat på att motverka den grundläggande tendensen som finns hos alla system mot slumpmässighet eller entropi. MEN – nu har de komplicerade mekanismer som har möjliggjort ekosfären att utvecklas på detta sätt, störts och rubbats av människans aktiviteter.

I sin övermodiga självsäkerhet, har människan försökt ersätta dem med tekniska hjälpmedel som orsakar förfall och förvirring, och istället för att tillfredsställa ekosfärens oräkneliga, sinsemellan motstridiga behov, helt har inriktats på futtiga, kortsynta antropocentriska mål. Följden har blivit att den organisationella processen kastats om –  avfall, överblivet material ansamlas snabbare än organisationen byggs upp. Alltså påskyndar istället industrimänniskans aktiviteter den obevekliga utvecklingen mot entropi – hellre än att motverka dess acceleration.

Om denna verksamhet fortsätter att öka exponentiellt med 6,5 procent per år, vilket innebär en fördubbling vart 13 ½ år, kan den dröja många decennier innan vår planet blir oförmögen att alls livnära några komplexa former av liv.

Föroreningar

Studier som har gjorts på effekterna av föroreningar på ekosystemen har ofta givit motsägelsefulla resultat. Hellre än att försöka väga dessa rapporter mot varandra, har vi valt att sammanfatta några av resultaten i den undersökning som tveklöst måste betraktas som den mest auktoritativa studien hittills: som genomfördes 1969 av en imponerande grupp forskare från många olika forskningsgrenar under ledning av MIT och kallas: “The Studie of Critical Environmental Problems” (Studier av kritiska miljöproblem) eller SCEP. Denna studie kommer att användas som underlag för 1972 års FN-konferensen om den mänskliga miljön.

SCEP understryker behovet av holistiskt grepp – en helhetssyn.

”Den betydande aspekten av mänskligt handlande är människans totala påverkan på de ekologiska systemen, inte vilka speciella skadeverkningar som följer av specifika föroreningar. Interaktion mellan föroreningar i naturen är oftare regel än undantag. Dessutom kan den totala effekten av ett stort antal mindre föroreningar, vara lika stor som en enda stor förorening. Alltså kan den totala föroreningsgraden vara omöjligt att uppskatta förutom genom direkt observation av den övergripande inverkan på ekosystemen.”

Omfattningen av mänsklig verksamhet kan uppskattas genom att jämföra sådana processer som drivits igång av människan själv – med den naturliga takten i de olika geologiska och ekologiska processerna. Man kan då påvisa i minst 12 fall att de av människan initierade processerna, går lika snabbt eller snabbare än den naturliga processen. [Se tabell 1]

SCEP påpekar att med en 5 procent naturlig tillväxtökning i gruvindustrin, kommer detta att gälla också för många fler material.

”Dessa jämförelser visar att åtminstone några av våra handlingar är stora nog att förändra fördelningen av material i biosfären. Huruvida dessa förändringar ska klassifieras som problem eller inte beror på giftighetsgraden (toxicitet) i materialet, dess fördelning i tid och rum och dess ekologiska beständighet.”

De flesta av de nedbrytande processer som vi redan beskrivit är redan väl långt gångna, och eftersom de uppstår långsamt, blir den mest synliga effekten en gradvis försämring av ekosystemen,”karakteriserad av instabilitet och förlust av arter”.

Många sjöar och urbaniserade områden har redan kraftigt försämrade ekosystem. Mindre allvarliga försämringar inträffar oftare, ofta som tillfälliga lidanden i ekosystem som för övrigt lyckas klara av att överleva intakt. Detta allmänna problem har fått beteckningen ”nötning” (“attrition”), eftersom förändringen inte märks i tydliga spår. Stabiliteten försvinner mer och oftare, skadliga organismer blir allt vanligare, och vatten och landskapet blir allt mindre tilltalande, rent estetiskt. Denna process har redan skett många gånger över lokala områden. Om den skulle sätta in gradvis i global skala så kan det bli betydligt mindre märkbart än nu, eftersom det inte skulle finnas några omgivande ekosystem att jämföra och mäta de långsamma förändringarna med. Varje efterföljande generation skulle därmed acceptera sitt status quo som ”naturligt”.

(Påminnelse: detta skrevs 1972 – inför världens första FN-toppmöte om planetens överlevnad). 30 aug-2012/En god vän till mig har nu tagit reda på att den lilla pocketbok som gavs ut av Pan/Norsteds 1972 får läggas ut, (enligt samtal med Susanne Nyström har de inte längre rättigheterna då den är för gammal). Underbart…då var det bara att scanna in resten och klippa in här. Det har tagit mig ett helt år att få ut 2 tredjedelar genom att jobba med google-versionen. Det som kommer här nedan är direkt scannat ur pocketboken (översättare Roland Adlerbert/AG)

Energiprodukter

De nuvarande och framtida nivåerna av vår energikonsumtion är speciellt viktiga, när det gäller att bedöma vår förmåga att åstadkomma rubbningar i ekosystemen. De bästa beräkningama i det avseendet tycks vara de som gjordes av Battelle Memorial Institute år 1969. Enligt dessa låg 1968 års energiförbmkning i USA något över 60 000 triljoner BTU (British Terrnal Unit; 1 BTU = l055,06 joule). Förbrukningen tycks stiga med 3,2 % årligen och förväntas ligga kring 170000 triljoner BTU omkring år 2000.

De senaste femtio åren har mängden använd energi per enhet av BNP hela tiden sjunkit. Den tekniska effektiviteten vid energins utnyttjande har med andra ord ökat ännu snabbare än energiförbrukningen. Det förefaller alltså som om den ten-
densen nu skulle vara i vikande. För närvarande verkar det som om man uppmuntrade fortsatt energiförbrukning, samtidigt som effektiviteten hos de nya elkraftstationerna och andra anläggningar för energiomvandling inte längre ökar och rentav kan komma att minska under de närmaste decennierna. I så fall kan det tänkas att man vid denna och andra framtidsberäkningar har underskattat de framtida energibehoven. Å andra sidan kan ju påtryckningar från naturvårdshåll leda till minskad användning, och den saken har inte heller tagits med i beräkningen här.

I boken Energy and the World Economy ger Joel Darmstadter från Resources for the Future förutsägelser om den framtida energikonsumtionen världen över (se tabell 1).

Vilka emissioner måste man räkna med från kraftproduktionen och övriga typer av energiproduktion?

Man har beräknat att cirka 13,4 miljarder ton C02 år 1967 släpptes ut i atmosfären genom förbränning av fossila bränslen, och att samma utsläpp 1980 (enligt Darmstadters beräkningar) skulle bli 26 miljarder ton för världen i dess helhet.

SCEP påpekar i detta sammanhang att tendensen mot uttunning av de återstående urskogsbestånden, t. ex. i de tropiska delarna av Brasilien, Indonesien och Kongo, kommer att än ytterligare reducera atmoslärens fömåga att absorbera C02 och kan innebära att ytterligare CO-1 avges till atmosfären. C02-halten i atmosfären har sedan 1958 ökat i en takt av 0,2 % per år. Med utgångspunkt från dessa tendenser kan man få fram en ökning på 18 % år 2000 (dvs. från 320 ppm till 379 ppm). Enligt SCEP kan detta höja vår planets medeltemperatur med 0,5° C. En fördubbling av C02-halten skulle kunna höja årsmedeltemperaturen med 2° C (tabell 3).

Värme

Energiförlusten i form av värme ökar i en takt av 5,7 % om året, vilket innebär att den troligen kommer att sexfaldigas före seklets slut. Totalmängden år 1970 var 5,5 X 10° MW, och torde komma att öka till 9,6><10° år 1980 och 31,8><l0° MW år 2000. Vilka verkningar detta kan få på det globala klimatet är okänt.
Utsläppen av sådana föroreningar som svaveloxid, kväveoxider, kolväten, kolmonoxid och finfördelat stoft kan inte förutsägas med någon större säkerhet. De teoretiska kunskaper som krävs för sådana förutsägelser existerar inte ännu, och inte heller känner vi alla relevanta fakta.

Vad utsläppen av radionuklider angår, torde huvudkällorna för sådana bli anläggningarna för återanvändning av bränsle. Enligt en beräkning stammar 99,9 % av alla sådana utsläpp i miljön från sådana källor. Man har uttryckt oro för utsläppen av ”potentiellt farliga” radionuklider som jod 131, xenon 153, strontium 90 och cæium 137. Också eventuella utsläpp av tritium (väte 3) och krypton 85 motses med oro.

Om man hade garantier för en ordentlig spridning, skulle totalutsläppen här inte leda till någonting ens i närheten av de maximala tillåtna koncentrationerna. Här måste man emellertid också ta med i beräkningen radionuklidernas tendens att koncentrera sig i vissa organismer och hamna i näringskedjorna. Man har funnit koncentrationsfaktorer för cesium på 1000 i köttet hos havsabborre, på 8700 i skelettet hos solabborre, på 350 000 för radioaktivitetshalten hos nattslände-larver, 40000 i äggulan i ankägg och 75 000 i fullvuxna svalor.
Tabell 7 anger de beräknade koncentrationsfaktorerna för vissa radionuklider i olika vattenorganismer.

Växtplankton koncentrerar också aktiveringsprodukter som zink 65, kobolt 67, järn 55 och mangan 54 ännu intensivare än de koncentrerar fissionsprodukter.

När bridreaktorerna slår igenom kommer också plutoniumutsläppen att bli ett problem.

Frågan om hur vi skall handskas med koncentrerade och starkt radioaktiva avfallsprodukter är ett allvarligt problem, väl värt långt intensivare forskning än nu.

Tabell 2 ger en beräkning av det ackumulerade radioaktiva avfallet för åren 1970, 1980 och 2000.

Avfallsprodukter från hushåll och jordbruk

Muddermassorna från sjö i en tätort innehåller sediment, fasta ämnen från kloakerna, jordbruks- och industriavfall. Samma typer av avfall avsätts också i floder och kustfarvatten. De totala mängder som avsätts på detta sätt har beräknats till mellan 150 och 220 miljoner ton om året, och mängden tycks öka med 4% per år.

Världsproduktionen och världsförbrukningen av konstgödning har (utom under perioderna 1914-18 och 1940-45) fördubblats eller tredubblats för vart decennium som gått. Den totala använda mängden 1963-64 översteg 33 miljoner ton. Därav användes bara 10 % i u-länderna. Deras andel ökar emellertid snabbt.

Världsproduktionen av pestícider torde för närvarande ligga någonstans kring en miljon ton. Man torde kunna beräkna att den fortsätter att öka, med tanke på den stigande livsmedelsbristen i världen och det faktum att medlen (pesticiderna) därtill gör allt mindre verkan. För att fördubbla livsmedelsproduktionen i värl-
den, något som troligen blir nödvändigt, kommer det därför att bli nödvändigt att öka förbrukningen av sådana medel till det sexdubbla (tabell 12).

I de industrialiserade staterna torde man kunna räkna med en utveckling från DDT till mindre persistenta men mer toxiska pesticider som forat, dimiton, paration osv. Dessa ämnen kräver tätare besprutningar, eftersom de är mindre persistenta. Det är emellertid föga troligt att u-ländema får råd att gå över till så-
dana medel, så förbrukningen av DDT kommer troligen att fortsätta att öka.
SCEP pekar på hur jordbruket blir allt mera beroende av dessa gifter: ”Insikten om att ett användande av pesticiderna ökar tvånget att fortsätta att använda dem är inte ny, och det är inte heller insikten om att ett ständigt användande av pesticider skapar nya skadeorganismer.

För många av de grödor som skyddas med kraftiga doser av pesticider ökar antalet skadeorganismer som måste bekämpas mer och mer. Nya växtätande insekter finner skydd bland våra grödor, samtidigt som de djur som lever på dem inte kan klara sig längre. För femtio år sedan var de flesta skadeinsektcr exotiska arter, som av en ren olyckshändelse råkat komma över till sådana länder där deras naturliga fiender saknades. På senare år har många av dessa skadeinsekter, framför allt kvalstren, vecklarna och diverse bladlöss och sköldlöss, varit inhemska arter. Följaktligen finner vi att pesticidema inte bara skapar ett krav på att de måste användas också i fortsättningen (tillvänjning), de skapar också kravet på att vi måste använda allt fler pesticider allt oftare (beroende). Vårt jordbruk har redan låsts fast grundligt i detta system, och det håller nu på att sprida sig också till u-ländema. Det har också spritt sig till skogsbruket.

Pesticiderna blir allt mera nödvändiga på allt fler ställen. Följaktligen borde man försöka få fram alternativa metoder att klara dessa skadeinsekter innan hela biosfären är ‘krokad’ på pesticider”. DDT är det mest använda av alla dessa pesticider, och finns vid det här laget upplagrat i kroppsfettet hos djur och människor över hela världen. Dess verkningar är väl dokumenterade. SCEP sammanfattar en del av följdverkningarna så här:

”Haven står som den slutliga ansamlingsplatsen för DDT och dess nedbrytnings-produkter. Upp till 25 % av de DDT-föreningar som hittills tillverkats har kanske hamnat i haven. Mängden i marina arter beräknas ligga vid mindre än 0,1 % av den totala produktionen, men har redan visat tydligt påvisbara verkningar på den marina miljön.

Populationer av fiskätande fåglar har visat upp fortplantningsstörningar och nedgång i populationerna, och fortsatt ansamling av DDT och dess nedbrytningsprodukter i det marina ekosystemet kommer att innebära att ytterligare arter hamnar i farozonen. Nedgången i fortplantningen hos de marina matfiskarna och DDT-upplagringen i deras vävnader kommer att öka ännu mera, allt eftersom ännu mera DDT släpps ut i miljön.

Det finns vissa speciella risker med användandet av DDT som är svåra att kvantifiera men ändå kräver att man tar dem på djupaste allvar. Man vet inte i vilket tempo DDT bryts ner till ofarliga produkter i det marina systemet. För en del av dess nedbrytningsprodukter måste halveringstiden vara flera år, kanske rentav decennier. Och om huvudparten av de DDT-rester som återstår för närvarande finns i reservoarer som så småningom överför sitt innehåll till havet, måste vi, helt oberoende av den fortsatta tillverkningen, räkna med att halten av dessa ämnen i de marina organismerna kommer att stiga ytterligare.

Om dessa föreningar kanske har halveringstider som kan räknas i decennier, finns det kanske inga möjligheter att alls råda bot på verkningarna. Ju mer man studerar dessa problem, dess fler oväntade verkningar upptäcker man. Så med tanke på de upptäckter som gjorts under det senaste decenniet, är kanske våra förutsägelser om riskerna rent höggradiga underskattningar.”

Tungmetaller

Också tungmetallföroreningarna ger anledning till djup oro;
”En del tunga metaller är mycket giftiga för både växter och djur, människan inberäknad. De är också mycket beständiga och bevarar sin giftighet genom mycket lång tid. En del sådana metaller har använts mycket frikostigt som bekämpningsmedel och spritts ut i miljön, som okontrollerat industriavfall, som utsläpp och på andra sätt.”

Åtskilliga av dem kommer ut i de naturliga vattenvägarna via avloppen och bara en del av dem avlägsnas genom den normala vattenreningen.

SCEP ger en särskild genomgång av de tunga metaller som är allra giftigast, mest beständiga och vanligast i miljön. Gruppen innefattar kvicksilver (Hg), bly (Pb), arsenik (As), kadmium (Cd), krom (Cr) och nickel (Ni). De flesta tungmetaller ansamlas biologiskt i organismemas kroppar, kvarstannar mycket länge, och fungerar som anrikade gifter.
Tabell 4 visar världsproduktionen av dessa metaller åren 1963-68 och visar i vilken takt utvinningen ökar.

Det kan kanske vara mödan värt att se litet närmare på problemet med kvicksilverförgiftningen, eftersom det är speciellt aktuellt.

Här citerar SCEP Stockinger:
”Grundämnet kvicksilver och de flesta kvicksilverföroreningar är protoplasma-gifter och därför livsfarliga för alla typer av levande organismer. I allmänhet är de organiska kvicksilverföreningarna giftigare än kvicksilvergas och oorganiska kvicksilverföreningar. Också ytterst små mängder av kvicksilvergas eller många av kvicksilverföreningarna kan åstadkomma kvicksilverförgiftning vid inandning. Det finns kända fall där inandning av 1200-8500 mikrogram kvicksilver per kubikmeter orsakat akut kvicksilverförgiftning, ett tillstånd som kan leda till döden eller permanenta nervskador. Den avsevärt vanligare kroniska kvicksilverförgiftningen, som också påverkar nervsystemet, är en mycket lömsk sjukdomsform, där patienten kanske inte visar upp några som helst klara symptom förrän månader eller till och med år efter exponeringen för ämnet.”

Kvicksilver är farligt också när man får det i sig med maten. I Japan hade man 111 fall av kvicksilverförgiftning (med 44 döda) som en följd av att offren ätit fisk som fångats i Minamatabukten. Ett annat utbrott inträffade i staden Big Niigata, där man hade 26 fall, varav fem med dödlig utgång.

Industriavfall och bekämpningsmedlen från jordbruket har lett till svåra kvicksilverföroreningar i olika vatten i Japan, Sverige och USA. Ändå ökar användandet av kvicksilver över hela världen och ämnet ”hotar att bli kritiskt i världsmiljön”. Vartill kommer att kvicksilvret, som SCEP påpekar, bara är ett enda av ett par dussin metaller som är synnerligen giftiga för växter och djur.

Oljeföroreningar

Man föreställer sig gärna att oljeföroreningen av havet i första hand orsakas av icke avsedda utsläpp i stil med Torrey Canyon-katastrofen. Och visserligen är det sådana olyckor som orsakar de mest omskrivna skadorna, ”men samtidigt står de för mindre än 10 % av de beräknade 2,1 miljoner ton olja som människan vräker ut direkt i världens vattendrag. Minst 90 % har sitt ursprung i normala operationer från tankbåtar och andra fartyg, raffinaderier, petrokemiska fabriker och oljeborrningen på havsbottnen, från spill av använd smörjolja och annat oljespill inom industrin och biltrafiken, och genom nedfall av luftburna kolväten som släppts ut från fordon och fabriker (se tabell 6).

De mängder som hamnar direkt i havet måste sättas i relation till produktionen. De beräknas normalt till 0,1 % av oljeproduktionen men om man ökar på med det troliga nedfallet av luftburna kolväten på havsytan, kan mängderna eventuellt vara uppe i storleksordningen 0,5 %.

Detta beror på att de beräknade utsläppsmängderna av kolvätcn med bensin-ursprung i luften antas ligga kring 90 miljoner ton, 40 gånger mer än utsläppen i haven. Ingen vet hur mycket som till slut hamnar i havet. SCEP påpekar att om ”10 % gör detta, blir den totala kolvätenedsmutsningen av haven kanske närmare fem gånger de direkta tillskotten från fartyg och utsläppskällor på land”.

Utvecklingen mot allt enormare jättetankers måste göra det hela ännu värre. Risken för jätteolyckor ökar ju i takt med storleksökningen. ”Ett enda utspill från en enda jättetanker skulle öka den oljemängd som på ett enda år hamnar i haven med 20 %” (SCEP). Och oljebekämpningen gör mer skada än nytta;
”även om man använder ogiftiga bekämpningsmedel, blir oljan efteråt mycket giftigare för havets organismer än vad en oljefläck på ytan är” (SCEP).

Särskilt förödande blir verkningarna vid oljesläpp på grunt vatten. Så till exempel ”orsakade ett ofrivilligt utsläpp av 240 av sammanlagt 280 ton av tvåans brännolja från en grundstött pråm utanför West Falmouth, Massachusetts, år 1969, en omedelbar massdöd bland alla möjliga organismer – hummer, fisk, havsmaskar och blötdjur”.

De biologiska verkningarna i kustfarvatten blir så svåra att bedöma, därför att ”också många andra föroreningar är för handen i denna zon, och det är svårt att särskilja de olika ämnenas verkningar. Faktiskt kan det mycket väl hända att verkningarna inte går att särskilja utan i stället ömsesidigt förstärker varandra.”

En tänkbar verkan när olja sprids över vidsträckta havsområden kan orsakas av att ”klorerade kolväten som DDT och dieldrin är mycket lättlösliga i oljehinnor. Mätningari Biscayne Bay, Florida, visade att koncentrationen av ett enda klorerat kolväte (dieldrin) i den översta millimetem vatten i oljefläcken var 10000 gånger större än i vattnet närmast därunder. Fiskarnas tidiga yngelstadier och såväl växt- som djurplankton i näringskedjan tillbringar gärna en del av natten uppe vid ytan, och det är mycket troligt att de då extraherar och ytterligare koncentrerar de klorerade kolväten som förekommer i ytlagret. Detta kan få högst allvarliga skadeverkningar på dessa organismer och de djur som lever på dem.”

Som en röd tråd genom hela denna undersökning går vetskapen om att man inte kan låta dessa ekologiskt raserande tendenser fortsätta i all oändlighet. SCEP:s slutsats lyder:
”Generellt sett överskrider de förväntade förlusterna genom de redan inträffade störningarna inte vår förmåga att klara problemet; man kan alltså dra den slutsatsen att vi för närvarande inte har hamnat i någon obeveklig kris. Men verkningarna av två, fyra eller åtta gånger de nuvarande störningarna kommer med all säkerhet att leda till större förluster i miljön. Om förändringen skedde gradvis, skulle den nu rådande ekologiska efterfrågan, som avspeglas i vår årliga tillväxttakt på 5-6 %, så småningom minska lika gradvis inför det faktum att miljön gav mindre och mindre, och tillväxten skulle bromsas i motsvarande mån. Men i stället står vi inför en mycket stor risk att vi kommer att kräva alltför mycket av miljön (en del ekologer anser att detta redan har skett) och att följden blir ett kumulerande sammanbrott för hela vår civilisation.

Det framstår som en självklarhet att vi före innevarande sekels slut måste genomföra direkt fundamentala förändringar i våra relationer till både naturen och varandra. Och vi måste börja nu.

Ett system för förändringar med en eftersläpning på tio år, kan bli katastrofalt ineffektivt i ett tillväxtsystem som fördubblas på mindre än femton år.”

BILAGA B

Störningar i samhällssystemet

Industrimänniskans aktiviteter har fått högst allvarliga verkningar på samhället. Man kan direkt visa hur de leder till ett sönderfall för samhället, och man kan också visa hur sådana patologiska fenomen som brott och ungdomsbrottslighet, narkomani, alkoholism, psykiska sjukdomar, självmord, som alltsammans ökar exponentiellt i våra storstäder, är direkta symptom på detta sönderfall.

Men om vi alls skall kunna förstå hur och varför detta händer, måste vi tyvärr veta litet mer om det mänskliga samhället. Sociologin, som borde ligga närmast till för att upplysa oss om detta, klarar dock inte den saken, huvudsakligen därför att den studerar det mänskliga samhället i ett vacuum, dvs. utan att referera till beteendet på andra organisationsnivåer. Detta är följden av att man har betraktat människan och de samhällen hon utvecklar som unika, och på något sätt fritagna från de lagar som styr alla andra delar av biosfären. Att vi kunnat införa denna falska klyvnad mellan människan och de övriga djuren, beror delvis på att vi inte har fattat den utvecklingsprocessens natur.

Därför kan vi, på grund av vår benägenhet till subjektiva klassificeringar, inse att vissa händelser, som vi kan koppla samman i vår omedelbara erfarenhetssfär, kan betraktas såsom en enda process, samtidigt som vi å andra sidan blankt vägrar att erkänna att detta kan vara fallet också med sådana händelser vilkas sammanhang ligger utanför vår erfarenhet. Vi är alltså beredda att erkänna att fostrets utveckling till vuxen är en enda process, och att det är svårt att separat och helt isolerat undersöka ett enda bestämt stadium i denna utveckling helt skilt från processen i dess helhet. Men däremot är vi avsevärt mindre beredda att betrakta evolutionen på samma sätt.

Vi underförstår fortfarande att det skulle existera ett slags direkt radikala gränser mellan livsformer på olika komplexitetsnivå, trots att de allesammans är delar av samma utvecklingsprocess. Ändå kan man direkt bevisa att det inte finns några sådana gränser. När Kohler syntetiserade urinämnet sprängdes plötsligt hela barriären mellan ”organiskt” och ”oorganiskt”. Samma sak hände med gränsen mellan ”levande” och ”livlös”materia när man upptäckte att virus visar upp vissa egenskaper som vi brukar associera med ”liv” när det ställs inför en proteintillgång, och vid andra tillfällen visar upp det beteendemönster som är normalt för kristaller.

Likaså har vi fått det ena beviset efter det andra för att gränsdragningen mellan människan och övriga djur är helt falsk. Människan är mer ”intelligent” än de andra djuren, och det är ungefär allt som kan sägas i det avseendet.

Men om våra mänskliga samhällen alltså inte är unika, så går det inte heller att förstå deras sätt att fungera om vi ser dem helt isolerade från andra naturliga system, t. ex. ekosystem och biologiska organismer, dvs. i ljuset av en rent allmän beteendeteori.

Vårt samhälle är avvikande

För att förstå den saken måste man först inse att de väldiga och kaotiska mänskliga samhällen som vi själva lever i, på intet sätt kan betraktas som normala. Om det är sant att människan har existerat på denna planet i en och en halv miljon år, vilket är mycket möjligt, så är det dock först under de senaste 150 åren hon har blivit till industrimänniska och som sådan har industrin möjlig-
gjort den sortens samhälle vi nu upplever. Detta är inte mer än två dagar i en femtioårings levnad.

I åtminstone en miljon år och sannolikt mer levde människan som jägare och samlare. Och det finns ingen orsak att anta att de samhällen hon skapade under hela denna tid, på något sätt var mindre anpassade till sina respektive miljöer än de icke-mänskliga djurens samhällen är.

Utifrån det vi vet om de fortfarande existerande jägar- och samlarkulturerna, t.ex. bushmanskulturen i Kalahari, kan man anta att de förmodligen konsumerade mindre än en tredjedel av de livsmedelstillgångar som fanns tillgängliga. De röjde inte skogar för att idka jordbruk och högg inte ner träd för att bygga hus, och inte heller var de så kortsynta att de utrotade de vilda djur de utnyttjade som föda.

Samtidigt undvek de att öka sina befolkningstal över den gräns, där risken fanns att de på något sätt skulle tvingas ändra sin livsstil.

Även om man applicerar professor Ehrlichs definition på överbefolkning:
”när antalet människor sätter de mänskliga värdena under hårt tryck”, 1 och inte låter den börja först när folk direkt börjar svälta, var den sortens samhällen aldrig överbefolkade”.

Och vad mera var – dessa samhällens överlevnad var helt förenlig med de optimala ekosystem, som de själva bidrog till genom att uppfylla sina egna ekologiska uppgifter inom dem. Se på de nordamerikanska prärieindianerna, t.ex, som levde på de väldiga buffelhjordarna. De gav sig i allmänhet aldrig på själva hjorden, något som skulle ha varit ett mäkta svårt företag, utan inriktade sig på eftersläntrarna, de gamla och svaga djuren, och utövade därmed både en kvantitativ såväl som en kvalitativ kontroll över bufflarna.

Det är belysande att precis samma sak gäller för de lejon som lever på de östafrikanska buffelhjordarna.

Men om alltså våra mänskliga samhällen i 99,75 % av all den tid vi tillbringat på denna planet uppträdde som integrerande delar av biosfären (före jordbrukets införande för 10 000 år sedan och industrins framväxt för 150 år sedan), är det ju direkt oresonligt att anta att ett sådant uppträdande inte är underkastat natu-
rens lagar.

Inte heller finns det något vettigt skäl att göra sociologin till någonting annat än en gren av naturvetenskapen, den gren som råkar behandla en speciell typ bland de naturliga systemen, nämligen det mänskliga samhället.

Låt oss helt kortfattat se litet på vårt mänskliga samhälle utifrån den uppfattningen.

Först och främst vittnar ett mänskligt samhälle, som alla andra naturliga system, om en viss grad av organisation. Detta är förmodligen dess allra viktigaste drag. Om man samlade ihop en slumpvis utvald samling människor från olika kulturer, som allesammans talade olika språk, på en öde ö, skulle det vara naivt att påstå att dessa människor därmed bildade ett samhälle. Inte desto mindre skulle man finna en tendens till organiserande, till negativ entropi (vilket också kan uttryckas sålunda att entropin och slumpmässigheten skulle reduceras). Först och främst skulle männen och kvinnorna bilda par och skaffa barn. Det skulle uppstå familjer, och grupper av sådana familjer skulle visa en tendens att förena sig med varandra och växa vidare till små samhällen.

I och med att detta skedde skulle de där samhällenas medlemmar utveckla allt fler gemensamma drag. De skulle lära sig tala samma språk och klä sig, äta och bygga sina hus på ungefär samma sätt.

En gemensam uppsättning värderingar och förhoppningar skulle långsamt växa fram, och detta skulle förena dem kring gemensamma syften och avsikter och omvandla gruppen till ett verkligt samhälle.

Organisationsnivåer

Denna organisationsprocess går ingalunda rakt. I sin utveckling från det enkla till det komplicerade passerar materien genom vissa kritiska stadier, där möjligheterna för en speciell typ av organisation uttöms och ett fortsatt framåt-skridande bara kan ske genom att en ny typ utvecklas.

En atom kan till exempel bara utvecklas fram till en viss punkt. Men den punkten varierar allt efter atomens art; en del atomer, till exempel volframatomen, är ju relativt stor.

Men en fortsatt utveckling bortom denna avgörande punkt kan ske endast genom att flera atomer förenar sig till en molekyl. Så snart detta stadium har nåtts, undergår de atomer som bildar molekylen en högst avsevärd förändring så att man får en radikal arbetsfördelning, helt i enlighet med de strukturella lagarna.
Vill man förklara detta deras nya beteende måste man föra in nya principer i bilden.

Det finns ingen orsak att tro att denna föreställning om organisationella nivåer inte skulle gälla precis lika mycket också för de mänskliga samhällssystemen. Familjen, som tydligt och klart framstår som den första nivån i den mänskliga organisationen, står som ett genomgående inslag i alla mänskliga samhällen, och det finns inte ett enda exempel på att man har kunnat göra av med familjen utan att detta fått högst allvarliga samhälleliga följder.

Familjen hålls samman av bindningar, som är tänjbara i så måtto att de retningar som krävs för att utlösa därmed sammanhängande beteendereaktioner inte är så specifika som fallet är hos de enklare livsformerna.

Så till exempel kan föräldrareaktioner utlösas av inte bara modern utan också en modersliknande gestalt, och vice versa? Det är detta drag hos familjebanden som gör att större samhälleliga enheter kan utvecklas. Och dessa kan givetvis vara av många olika slag. Det kan röra sig om bilaterala storfamiljer, eller unilaterala sådana, eller också behöver medlemmarna av de olika familjer som bildar dessa enheter inte vara släkt med varandra alls, eftersom det räcker med enbart närhet för att sådana band skall kunna utvecklas (3).

Ett annat viktigt utmärkande drag för familjebanden är att de inte kan tänjas ut hur mycket som helst. Det draget har de gemensamt med alla band, det må sedan vara de krafter som håller samman kärnan i en atom eller de som förenar ett solsystem. Följaktligen måste man någonstans komma till en punkt där dessa band inte kan tänjas ut längre och där en fortsatt utveckling blir möjlig endast genom att ett antal sådana enheter associeras med varandra. Vid den punkten har en ny organisationsnivå nåtts.

När vi väl har passerat den nivå som representeras av byn, klanen eller släkten, kommer vi till en nivå för samhällelig organisation som sällan har uppnåtts av människosläktet. Skall man kunna utnyttja familjebanden på ett sådant sätt att en större enhet kan skapas, krävs utvecklande av mycket komplicerade organisationsformer. Häri inbegrips ”kors och tvärs-bindningar” som gör det möjligt att upprätta ett veritabelt spindelnät av förbindelser av olika slag, som allesammans skär varandra på ett sådant sätt att varje individ i samhället är förenad med varje annan individ på minst ett och helst flera olika sätt.

Sålunda är en stammedlem på en och samma gång medlem av en familj, av en släktskapsgrupp på farssidan och av en annan på morssidan. Och eftersom ingen av dessa kanske sammanfaller med den samhälleliga enhet som representeras av den by där han/hon bor, är han/hon därmed medlem av ytterligare en grupp, nämligen byn.

Han är också gärna medlem av en åldersgrupp, av ett eller annat hemligt sällskap, gärna också i någon krigarförening och någon annan grupp med gemensamma ekonomiska aktiviteter. En sådan man har en mycket bestämd status, som Linton definierar som ”totalsumman av alla de ställningar han intar och följaktligen hans position i relation till hela samhället”.(4)

Samma princip framträder tydligt i de mer stabila segmenten av våra egna modema samhällen. Som Linton uttrycker det:

”_ . . mr jones’ status som medlem av sitt samhälle bestäms av en kombination av alla de ställningar han intar som medborgare, som advokat, som frimurare, som metodist, som gift med mrs jones och så vidare.” Resultatet av dessa kors och tvärs-bindningar blir att varje individ kommer i kontakt med ett mycket stort antal tvärsnitt genom samhället. Man får vad Ortega y Gasset kallade ”samhällelig elasticitet”.(5)

Samtliga delar av samhället står i kontakt med varandra. Följaktligen kommer varje förändring i samhället att påverka varje individ i det, och varje individs handlande måste påverka samhället i dess helhet via alla de grupper han tillhör.

Utan denna samhälleliga elasticitet skulle det inte finnas några band, någon organisation; det skulle inte finnas något verkligt samhälle. Men denna samhälleliga elasticitet kräver vissa bestämda betingelser för att kunna hållas vid liv. Följaktligen händer det gärna, om ett samhälle växer sig alltför stort, att de band som håller det samman blir allt bräckligare och till slut inte kan hålla ihop det hela längre.

Samhällssystemet blir helt enkelt överbelastat med fler människor än det alls kan organisera till ett samhälle. Dess grundstruktur bryts ner, och det förlorar förmågan till självreglering.

Som vi redan varit inne på finns det en gräns för tänjbarheten hos alla sådana här bindningar. De som håller samman ett samhälle som redan innebär en uttänjning av familjebanden, kan inte tänjas ut så att de håller samman mer än ett visst antal människor.

Aristoteles ansåg att en stad inte bör ha fler medborgare än att de allesammans känner varandra till utseendet. Och de grekiska stadsstater som visade upp en del av de drag som utmärker självreglerande enheter var faktiskt mycket små. Bara tre av dem hade över 20 000 invånare (Aten, Korint och Syrakusa). Det är kännetecknande att en nyligen genomförd amerikansk undersökning avslöjat att brottsligheten tycks vara proportionell till städernas storlek. Våldsbrotten tycks vara cirka fyra gånger vanligare per capita i städer med 250.000 invånare än i städer med 10.000 (se tabell 8).

Olyckligtvis är detta ett genomgående och karakteristiskt drag i urbaniserings-processen i det industrialiserade samhället.

Den sociala elasticiteten påverkas också högst allvarligt av rörligheten. Det är omöjligt att skapa sunda samhällen, när folk ideligen flyttas från ställe till ställe. Under sådana omständigheter befolkas städerna inte av människor som har vuxit upp tillsammans, så att de haft god tid på sig att utveckla inbördes relationer till varandra, utan helt enkelt bara av människor som har fösts samman av olika slumpmässiga orsaker. Band kan inte tillverkas efter behag. Inte heller kan den samhällsdanande process som sätter människoma i stånd att uppfylla sina specifika uppgifter inom sina samhällssystem, komprimeras till några få år som
vuxen. Det är en långsam fostringsprocess, vars viktigaste del infaller under de tidiga levnadsåren – då själva huvuddragen i kulturmönstret, dvs. dess grundläggande mål och värderingar, ympas in genom familjen och det lilla samhället.

Hur styrs samhället?

Om man alls skall kunna förstå denna princip, måste man vara medveten om hur den kulturella informationen utnyttjas för att bestämma det anpassade och självreglerande beteendet hos ett samhällssystem, hur den grundläggande cybernetiska modellen tillämpas på ett samhälle.

Om ett samhälle är i stånd till ett självreglerande beteende, beror detta på att dess reaktioner bygger på en modell av dess relationer till sin miljö och kontinuerligt styrs i belysning härav. Denna modell är samhällets världsbild, dess Weltanschauung, som är sammansatt av dess religion, mytologi, hävdvunna lagar
etc.

I samma ögonblick man verkligen förstår ett samhälles kultur, förstår man därmed också skälen bakom dess beteenden och alla dess handlingar som dessförinnan föreföll slumpartade eller irrationella förefaller nu alltigenom logiska. Följande exempel belyser väl den saken.

Det är ju väl känt att en del av de australiska urinvånarna inte lyckades upprätta ett orsak- och verkansamband mellan samlag och avlelse. I stället trodde de att de ännu ofödda barnens andar, de så kallade ”ngargalulla”, levde i en främmande värld, varifrån de trädde fram först sedan deras mödrar hade drömt om dem.

Daisy Bates berättar att hos koolarrabulloostammen var det i stället fadern som skulle ha denna dröm:
”De trodde att under markens yta och på bottnen av havet låg ett land som kallades Jimbin, de ofödda barn-andarnas hem, hemmet för barn av alla sorters totem. I Jimbin fanns aldrig minsta skymt av oro eller kamp eller slit eller död, bara de glada skratten från lekande små människor. Ibland kunde jalngangooroo, medicinmännen, skymta de här andebarnen i strändernas dansande skum och solsken, där de beskyddades av gamla Koolibal, moder sköldpadda, eller glatt tumlande i det blåa vattnet tillsammans med Pajjalburra, delfinen . . .

.. _ Så djupt rotad var denna tro på ‘ngargalulla’, att en man som inte först sett barnet under sömnen vägrade att erkänna sig som far till det barn hans hustru födde honom. I ett fall som kom till min kännedom erkände en man, som i närmare fem års tid varit borta från stammen i Perth, glatt och villigt ett barn som fötts under hans bortovaro, därför att han hade sett dess ‘ngarga-
lulla’, och en annan gång vägrade en man bestämt att erkänna faderskapet till sitt barn, trots att han och hans hustru inte varit skilda åt en enda dag. Han hade inte drömt dess ‘ngargalulla’.

Om en pojke fötts trots att fadern drömt om en flicka, eller ngargalullan inte visat sig för sin riktige far, måste modern leta rätt på den man som drömt barnet riktigt, och efteråt erkänns den mannen som barnets far.”(6)

Uppenbart är ju att om vi inte kände till den sidan av koolarrabulloostammens världssyn, dess modell, skulle vi uppfatta dess inställning till faderskap som totalt ologisk. Men sedan vi väl lärt känna deras modell förefaller deras inställning alltigenom förnuftig, och skulle rentav kunna förutsägas med en hög grad av sannolikhet. Och det finns ingen orsak till att inte ungefär alla till synes irrationella beteenden skulle kunna få sin förklaring utifrån en kulturell modell av den här typen.

Själva betecknar vi som ”förnuftigt”, sådant beteende som bygger på vår kulturella modell av världen, denna modell som vi något övermaga betraktar som den enda giltiga. Men om vi bara kunde inse att syftet med den kulturella informationen är att förmedla ett beteende som får samhället att anpassa sig till sin speciella miljö, skulle det därmed också stå klart för oss att frågan om huruvida denna information är ”vetenskapligt” riktig eller inte är helt irrelevant, och att vår egen speciella vetenskapsbaserade kultur sålunda på intet sätt är överlägsen de som utvecklats av de allra mest primitiva samhällena.

Målet

Lika viktigt är det faktum att en kultur också förser ett samhälle med en målstruktur och ett sätt att nå denna. Målet för alla självreglerande samhällen tycks vara förvärv av social prestige.

Det är viktigt att inse att detta mål är det enda möjliga i ett fast sammanknutet samhälle, där det råder en grundläggande enighet om vad som ger prestige. Dessa bestämmande faktorer är olika i olika samhällen. Rent generellt torde man kunna säga att de i allmänhet sammanfaller med de egenskaper som måste odlas om just det speciella samhället skall kunna överleva.

I ett samhälle av jägare och samlare blir sålunda framgångar som jägare en sådan bestämmande faktor; i krigiska samhällen är mod ofta speciellt prestigegivande. Den prestige individen kan förvärva bestämmer hans position i den samhälleliga hierarkin. Denna hierarki är oerhört betydelsefull, som ett medel att undvika inre konflikter och säkerställa en samhälleligt acceptabel arbetsfördelning bland samhällets alla medlemmar. Utan hierarkin blir följden ständiga kiv och slagsmål. Inte heller har man då någon mekanism som kan säkerställa att de egenskaper som är nödvändiga för att samhället skall kunna överleva vidareförs genom åren.

Hierarki är ett annat ord för organisation. Det finns bara två sätt att göra sig fri från hierarkin. Det ena är att acceptera kaos och därmed sådana utomsystemskontroller som t. ex. diktatorer, och det andra är att skära ner samhällets storlek. I en mycket liten samhällsgruppering, som t. ex. bushmännen i Kalahari eller pygméema i Ituriskogen, reduceras behovet av en hierarki till ett minimum, och stabila jämlikhetssamhällen blir fullt möjliga. Men i och med att gruppernas numerär ökar, stiger också behovet av en hierarki.

Varje samhälle har en hel uppsättning föreställningar om de övernaturliga krafter som kan utnyttjas för att sätta individer, grupper och samhället i dess helhet i stånd att nå sina eftersträvade mål.

Många är de ceremonier och ritualer som utförs i detta syfte och allesammans har de den ytterligare verkan att de också stramar åt de samhälleliga banden och följaktligen också ökar den samhälleliga organisationsgraden ytterligare. Samtidigt har varje samhälle också en uppsättning tabun, i första hand för att för-
hindra att övernaturliga krafter mobiliseras för att hindra uppnåendet av ifrågavarande samhälles målstruktur.(7)

Det finns all orsak att se till att de mål som de självreglerande samhällena uppställer för sig är av sådant slag att en uppfyllelse av dem möjliggör att miljöns många sinsemellan konkurrerande behov verkligen tillfredsställs, och inte är rent godtyckliga, så som fallet är i vårt eget samhälle.

Saken belyses väl av det sätt varpå det enkla samhällets storlek bestäms. När eskimåerna lever i små familjegrupper under sommarmånaderna, så beror detta på att det inte behövs någon större enhet; faktiskt skulle större enheter inte kunna klara sig i de arktiska områden där de lever.

När pygmêema i Kongo håller ihop i smågrupper gör de så därför att detta är idealstorleken för en grupp som vill överleva i den tropiska regnskogen; förmodligen lär väl gruppen helt enkelt rymma det minimiantal jägare som behövs för att kunna fälla en elefant. Men om ett samhälle skall kunna betraktas som verkligt självreglerande, borde det vara i stånd att minska eller öka sin komplexitetsgrad på sådant sätt att det hela tiden anpassar sig till de förändrade förhållandena i miljön – så länge dessa håller sig inom vissa gränser. Så till exempel skulle det ha varit av stort anpassningsvärde för de grekiska stadsstaterna, om de inför det makedoniska hotet kunnat förena sig till ett förbund, dvs. uppnått en högre organisationsnivå. Men trots många försök lyckades de aldrig med den saken.

Å andra sidan skulle det innebära ett klart anpassningsvärde om en större och mer komplicerad enhet, i ett läge där det inte finns några miljöproblem som kräver en sådan komplexitetsgrad, åtminstone temporärt kunde dela upp sig i de enheter den består av. I allmänhet lägger emellertid institutionella barriärer hinder i vägen för en sådan sak. Centrala överheter brukar svartsjukt vaka över de revir de behärskar och vägrar normalt att acceptera verkligheten, när förhållandena i miljön gjort de stater de kontrollerar överflödiga och artificiella.

Det viktiga är att ett självreglerande samhälle måste vara målinriktat. Det rör sig i en viss bestämd riktning, och både det mål det rör sig mot och det beteendemönster som gör det möjligt att nå detta mål, är kulturellt determinerade.

Kulturmönstrets integritet

Om samhället hela tiden skall kunna röra sig i denna riktning måste alla dess medlemmar vara genomsyrade av den kulturella information som sätter dem i stånd att fylla sina specifika uppgifter som specialiserade medlemmar av sitt samhälleliga system.

Vilket i sin tur innebär att vartenda sådant kulturellt särdrag som vi för vår del gärna anser sakna all praktisk betydelse och som våra missionärer, lärare, administratörer etc. med förtjusning försöker stoppa, faktiskt har en bestämd och specifik uppgift i det samhälleliga beteendemönstret i stort.

Qm man bara verkligen kände till varje stabilt samhälles kultur och var i stånd att klargöra vilken roll varenda plägsed  och institution spelade i denna kultur, om man alltså kunde bestämma på vad sätt de bidrog till detta samhälles anpassning till just dess speciella miljö, då skulle man också utan svårighet kunna förstå vad som måste hända om dessa särdrag undertrycks genom ingripande utifrån.

Vi kan ta som exempel de äktenskapliga bruken hos komorianerna, invånarna på en ögrupp mellan Mozambique och Madagaskar. Komorernas invånare besitter en komplicerad social organisation, som förmodligen bygger på inhemska seder och bruk som sedan fått påspädning uppifrån när öarna erövrades av muhammedanerna. Från sin tidigare kultur har de ärvt en matrilineär och matrilokal tradition, och från islam en patrilineär och patrilokal sådan. Man har också antagit de muhammedanska äktenskapslagarna. Följden har blivit polygami och hög skilsmässofrekvens. Skilsmässor är rentav så vanliga att det är alltigenom normalt om en kvinna har varit gift fem – tio gånger.

Att döma av våra egna erfarenheter av vårt eget system borde ju sådant leda till en hög frekvens av olämpliga hemmiljöer, med hög frekvens av ungdoms-brottslighet, schizofreni och självmord – gamla välkända symptom på rubbningar i samhället. Men här fungerar det inte på det viset.

På Mayotte, en av de öar som bildar Komorerna, har man haft bara två dödsfall genom våld under de senaste femtio åren, och inget av de två var överlagt mord. Brott är överhuvudtaget nästan okända, och samma sak gäller också mentalsjukdomar, ungdomsbrottslighet, självmord och andra symptom på rubbningar i samhället.

Detta samhälle är med andra ord kulturellt anpassat för instabila äktenskap, vilket vårt däremot inte är. Skälen härtill är av två olika slag. För det första innebär den matrilineära släktskapen och den matrilokala bosättningen att det delvis är moderns klan som tar ansvaret för barnet. Faktiskt faller många av faderns uppgifter på moderns äldsta bror, och t. ex. arvsrätten går i första hand genom honom och inte genom fadern. För det andra bjuder traditionen att styvfadern automatiskt övertar många av faderskapets förpliktelser gentemot de barn hans nya hustru har med tidigare äkta makar. Speciellt är styvfadern, baba combo, ansvarig för de stora utgifter styvsönernas omskärelseceremonier drar med sig. Dessutom förlorar fadersrollen i betydelse genom att barnen fostras upp i moderns hem. Och eftersom fadern i allmänhet har flera fruar, kan han hur som helst inte vara fysiskt närvarande i just den moderns speciella hydda mer än en á två dagar i veckan.

Av alla dessa skäl kan en skilsmässa inte få samma uppslitande verkningar på Komorerna som den får i vårt eget samhälle. Men om vi antar att en missionär eller ämbetsman plötsligt fick för sig att den matrilineära släktskapen och den matrilokala bosättningen är barbariska relikter, som inte hör hemma i ett modernt, civiliserat samhälle och följaktligen måste avskaffas, skulle resultaten bli direkt katastrofala, såvida han inte samtidigt gjorde rent hus med många andra av de traditioner som tillsammans bildar denna komplicerade kultur.

Följden skulle obevekligen bli schizofreni, ungdomsbrottslighet och alla dessa andra symptom på att ett samhälle har råkat i olag, precis som vi själva har råkat ut för i och med kärnfamiljens sönderfall. Vad som framför allt slår iakttagaren hos det självreglerande samhället är att den här sortens avvikelser lyser med sin frånvaro.

Brott är faktiskt synnerligen sällsynta, trots att här inte finns vare sig poliser, domstolar, tribunaler eller liknande ting. Faktiskt behöver ett sådant samhälle inte några yttre kontrollmedel av det slaget. Systemkontrollen, dvs. den kontroll som utövas av samhället som sådant med den allmänna opinionen som medium, är fullt tillräcklig för att förhindra alla avvikelser från de accepterade normerna.

Som Linton uttrycker det:
”Eskimåerna berättar att om en man avslöjas som tjuv, så är det ingen som gör något åt den saken, men i fortsättningen skrattar alla människor så snart hans namn nämns. Detta låter kanske inte som ett särskilt allvarligt straff, men i själva verket är det nog för att göra stöld till en nästan okänd företeelse. Löjet kan få nästan vem som helst att anpassa sig, och också den tjurskalligaste rebell böjer sig för ostracisering (landsförvisning) eller hotet om att bli utstött ur gruppen.”(4)

Därtill kommer att i ett stabilt samhälle har alla dess medlemmar i första hand hela samhällets bästa för ögonen. De känner sig som integrerande delar av sitt samhälle och vänder sig allesammans självklart mot den som skulle råka uppträda på ett sätt som strider mot samhällets seder och bruk och kan vara skadligt för samhället såsom sådant. Någon frågade en gång Solon vilken stad som var den bäst styrda. ”Det är den stad”, svarade han, ”där samtliga medborgare, vare sig de själva har lidit orätt eller inte, allesammans med samma kraft förföljer och bestraffar orätten.”‘

Samma inställning lyser fram ur Perikles’ berömda tal över Pelo-
ponnesiska krigets första offer: ” . . . Vi hindras från att göra vad ont är av den respekt vi känner för myndigheten och lagarna, och hyser särskilt vördnad för de lagar som stiftats för att skydda människor mot orätten, och för de oskrivna lagar som bringar hela samhällets klander över de som bryter mot dem.”

Politiska institutioner

Själva anser vi att regeringar, riksdagar och väldiga byråkratier är nödvändiga för varje samhälle. Men det troliga är att de flesta av de samhällen som människan skapat genom tiderna har klarat sig utan sådana yttre kontrollmedel. Som Lowie uttrycker det:

”. . . påpekas bör att den lagstiftande makten i de flesta primitiva samhällen verkar märkligt snöpt i jämförelse med dess roll och utövande i de mer komplicerade civilisationerna. Alla de kritiska situationer som kan uppstå vid människornas umgänge med varandra täcks av sedvanerätten, och det överhetsmaskineri som eventuellt existerar har snarare till uppgift att se till att människorna lyder traditionens och sedvanans bud än att skapa nya prejudikat.”(9)

Faktiskt finner man i sådana samhällen ingenting alls som kan ses som kongruent med vår föreställning om vad som menas med en överhet. Där finns inga kungar, presidenter eller ens hövdingar, inga domstolar, fängelser eller poliskårer. Det närmaste man alls kommer en politisk institution är det ”de äldstes råd”, som understundom kan samlas för att diskutera viktiga frågor. Det är därför de australiska stammarna ofta har betecknats som ”gerontokratier”, vilket innebär att de styrs av de gamla männen – en beteckning som mycket väl kan appliceras på de flesta enkla, ordnade samhällen.

Själva föreställer vi oss ju gäma att en sådan brist på alla formella institutioner borde leda till en långt gången släpphänthet, men i själva verket finner man i dessa samhällen en utpräglad disciplin och striktast möjliga uppslutning kring stammens etiska normer. Ett beteende som i ett oordnat samhälle endast skulle kunna genomdrivas med brutalt tvång, garanteras här av den allmänna meningens kraft, sanktionen från de äldste och rädslan för förfädernas andar.

I mer avancerade samhällen finner vi samma princip i mindre utpräglade former. Vilket innebär att i sådana ordnade samhällen där den allmänna opinionen faktiskt spelar en mer betydande roll, reduceras i motsvarande mån behovet av en stark överhet och framför allt då en diktatorisk sådan.

Och tvärtom finner man att i sådana oordnade samhällen där den allmänna opinionen spelar en mycket liten roll, krävs oftast en mycket auktoritär regering, utrustad med en allt genomsyrande och med omfattande maktmedel utrustad byråkrati, om inte hela samhället oundvikligen skall glida ner i laglöshet och pöbelvälde.

Om man bringar samhället i upplösning genom att överbelasta samhällssystemet med alltför många människor, eller öka rörligheten så att ingen verklig samhällsbildning kan ske, reducerar man därmed den allmänna opinionens makt och därmed också samhällets egen förmåga till självreglering. Och vi håller på att i allt större utsträckning införa systemfrämmande kontroller: fler politiker, fler byråkrater, fler lagar, fler domstolar av olika slag.

Därmed görs systemets egna kontroller allt mer överflödiga, och samhällets förmåga till självreglering reduceras mer och mer.

Ett samhälle som vänjer sig vid att styras på detta sätt, förlorar till slut förmågan att styra sig självt. I många sydamerikanska republiker blir resultatet, när en diktator avsätts, bara att man får en ny diktator i stället. Verklig demokrati ligger utom möjligheternas gräns, därför att den nödvändiga samhällsstruktur som krävs för att en sådan skall vara möjlig är omöjlig att uppnå.

Själva begreppet massdemokrati är ett slags självmotsägelse, och allt eftersom vårt samhälle blir allt mera svällande och allt mindre organiserat, allt eftersom entropin och slumpmässigheten ökar, måste vi också få en därmed jämförlig, av de bräckliga systemfrämmande kontroller som krävs för att upprätthålla något som åtminstone verkar som ett slags ordning, och en häremot proportionell minskning av samhällets stabilitet och förmåga att överleva.

Följaktligen kan vi vid det här laget slå fast som en viktig princip, att ju större entropin, slumpmässigheten, blir i ett samhällssystem, dess större blir också behovet av systemfrämmande kontroller, med diktatorn som det allra extremaste exemplet.

Men sådana kontroller är lika otillfredsställande i de sociala systemen som de är i ekosystemen, och av samma skäl. En diktator riktar in sitt samhälle på att uppnå vad som i allmänhet är rent godtyckliga mål, helt utan hänsyn till miljöns behov och krav. Vilket i sin tur innebär att diktaturen bara ökar samhällets instabilitet ännu mera.

Som vi redan varit inne på, skapar detta bara ett behov av ytterligare diktatur, genom att det slår sönder de naturliga kontrollerna inom systemet, som det gör allt mer överflödiga.

Diktaturen är också mycket sårbar. I ett självreglerande samhälle kan en stor del av befolkningen slås ut utan att detta påverkar samhällets organisation eller dess förmåga att styra sig självt. Men i en diktatur räcker det med att döda diktatorn för att samhället skall störtas rätt ut i kaos och inbördeskrig; utvecklingen under Romerska imperiets senare år ger massor av exempel på den saken.

Diktatur innebär med andra ord en drastisk förenkling av samhällets kontrollmekanismer, och framtvingar därmed också en motsvarande reduktion av dess stabilitet.

Därtill påverkar vårt industriella samhälle än ytterligare det mänskliga samhället genom att absorbera olika icke-industriella kulturer. Medan det tidigare fanns otaliga olika kulturer, strävande mot helt olika mål, börjar de olika kulturerna numera likna varandra allt mer och mer, allt eftersom de hamnar inom den industriella ”civilisationens” slagskugga.

Det är betecknande att det på Nya Guinea, den sista stora reservoaren för primitiv kulturvishet, fortfarande finns 700 olika kulturmönster, vart och ett med sitt speciella språk. Under sådana betingelser måste sådana misstag som eventuellt begås av en social grupp få mycket minimala verkningar på de andra, och sannolikheten för att åtminstone ett kulturrnönster skall kunna ge lösningen till varje nytt miljöproblem som uppstår blir maximerad.

Att alla dessa starkt differentierade samhällen numera allt mer absorberas av ett enda gemensamt mass-samhälle, helt inriktat på diverse kortsiktiga materiella mål, är en förlust för hela mänskligheten. Den saken kan inte upprepas nog ofta.
En sådan utveckling reducerar på ett högst allvarligt sätt komplexitetsgraden och därmed också stabiliteten hos våra mänskliga samhälleliga organisationer på vår planet. Den måste också leda till en obotlig förlust av en rik mångfald av kulturella informationer, som är lika viktig för människans fortsatta överlevnad som den ”genbank” av olika växtslag som råkat i så allvarlig fara genom de nya jordbruksmetoderna.

Störningar i samhället och dess följder

Vi har allt fler bevis som talar för att barn som berövas en tillfredsställande familjemiljö påverkas mycket starkt av detta och bär med sig spåren härav genom hela sitt fortsatta liv.(10)

Barn som råkat ut för detta betecknas ofta som känslostörda. Hur intelligenta de än må vara blir det alltid mycket svårt för dem att anpassa sig till sin sociala miljö. Orsaken härtill är att de första och allra viktigaste stadierna av deras anpassning till samhället förlöpt på ett så dåligt sätt. Ju tidigare familjestörningarna satte in, dess mer utpräglat blir detta förhållande; D. O. Hebb har klart påvisat hur de tidiga upplevelsernas verkningar på vuxenbeteendet genomgående är direkt korrelerade med åldern.(11)

Tyvärr är det sällan möjligt att ge socialt underprivilegierade och känslostörda barn en tillfredställande anpassning i samhället. Ingen skolundervisning i världen kan göra så värst mycket för dem.

Vad som karakteriserar dem är deras oförmåga att godta några som helst samhälleliga tvång. De är ur stånd att koncentrera sig på något arbete och intresserar sig bara för sådant som tycks vara till fördel för dem själva på kortast möjliga sikt. Följaktligen blir de oavsett intelligensnivå synnerligen svåra att undervisa och utbilda, är helt inriktade på nuet och den närmaste framtiden och är predisponerade för sådana patologiska beteendeformer som ungdoms-brottslighet, narkomani, alkoholism och schizofreni.

Och än värre är att de som vuxna sällan blir i stånd att uppfylla en normal familjefunktion; och eftersom alltså deras barn i sin tur också de berövas en normal familjemiljö, blir också de känslomässigt instabila.

John Bowlby har rentav jämfört brottslingen med en tyfusbärare.(12) Brottslingen är en smittobärare i precis samma grad som denne – men här gäller det en sjukdom i själva personligheten som kommer att påverka hans familj och samhälle i generationer framåt, ända tills det naturliga urvalet har sållat ut hans avkomlingar.

Den sortens asociala, känslostörda ungdomar är ett typiskt inslag i ett sönderfallande samhälle. I de svarta ghettona i New York och andra amerikanska städer är de snarare regel än undantag. Det finns allt mera som tyder på att den låga prestationsnivån och höga brottsligheten och olika typer av reträttism som karakteriserar sådana samhällen i huvudsak beror på det normala farniljelivets sammanbrott.

Och på samma sätt som barnet drabbas mycket allvarligt om det berövas en tillfredsställande familjemiljö, drabbas också den vuxne negativt om han eller hon berövas en tillfredsställande gemenskapsmiljö.

Som vi redan sett har det stabila samhället ett kulturmönster som förser individen med en fullständig målstruktur och en miljö där dessa mål kan tillfredställas.

Det viktigaste målet i ett stabilt samhälle tycks vara att förvärva status, att bli en person som både den egna familjen och det egna samhället ser upp till.

I vårt industrisamhälle finns det mångahanda sätt att nå status; man har gått i de rätta skolorna, engagerar sig i ett yrke som ger status i samhället eller – och det är kanske det viktigaste och säkraste sättet – man tjänar pengar.

De som inte varit underkastade den normala anpassningsprocessen i samhället och framför allt kanske medlemmarna av olika etniska minoritetsgrupper, kan av olika orsaker finna dessa vägar till framgång definitivt spärrade för dem. Under sådana omständigheter har de inget annat val än att istället utveckla en annan målsättning. Cloward och Ohlin tolkar framväxten av kriminella subkulturer i storstädemas slumkvarter på just detta sätt.(13)

Dessa förser sina medlemmar med en ny uppsättning mål, som de faktiskt kan uppnå. Men så snart brottet blir big business, och kräver samma egenskaper som leder till framgång i samhället i stort, måste en ny reservutgång skapas.

Det är utifrån sådana överväganden som Cloward och Ohlin tolkar ”ligornas” subkultur, som också den har sin egen etik och sin egen målstruktur, helt skilda från de som gäller för samhället i stort. Men de som inte lyckats befria sig från det sistnämndas värderingar upptäcker att de är ur stånd att engagera sig i liga-
kulturen. De tvingas att i stället hänge sig åt reträttism i en eller annan form – att isolera sig psykologiskt från en miljö som inte bara visar sig ur stånd att hålla dem med en vettig uppsättning mål, utan också direkt förnekar dem.

Merton beskriver reträttisten så här: ”. . .Defaitism, kvietism och resignation framträder klart i de flyktmekanismer som till slut får honom att ”fly” från sitt samhälles krav. Reträttismen blir sålunda en utväg, som har sitt upphov i individens upprepade misslyckande att närma sig målet med legitima medel och hans oförmåga att utnyttja de illegitima utvägama på grund av inre hämningar mot detta, och processen sätter in medan individen ännu inte avsagt sig föreställningen om att framgångsmålet verkligen representerar ett högsta värde. Konflikten löses genom att man ger upp båda elementen, både målen och medlen. Därmed är flykten fullständig, konflikten har eliminerats och individen blivit asocial.”(14)

I ett sönderfallande samhälle bör det finnas en utpräglad tendens till subkulturer som i varierande grad utvecklar sig längs alla dessa olika linjer, dvs. en ökning av ungdomsbrottsligheten och våldet och alla de många olika formerna av reträttism, t. ex. narkomani, sprit, underliga religiösa kulter etc. och psykiska sjukdomar. Ett sådant samhälle måste karakteriseras av en allmän känsla av rotlöshet och förvirring, ett frenetiskt, nästan patetiskt jagande efter originalitet, en desperat inriktning på allt som kan vara i stånd att ge underhållning för en kortare tid – och under alltsammans en genomgående känsla av hopplöshet, av hur meningslöst alltsammans är.

Brottslighet

Enligt justitieminister John Mitchell har man i USA två och en halv gång fler brott per capita i städer med över 250 000 invånare än i dessa städers förstäder. I dessa förstäder är brottsligheten dubbelt så hög som ute på landsbygden. Att brottsligheten ökar behöver väl inte ens påpekas. I USA har den fördubblats under de senaste tio åren. År 1969 hade man 2.471 brott per 100.000 invånare. Man hade 655.000 våldsbrott och 4.344.000 egendomsbrott, 14.590 mord, 36.470 våldtäkter och 306.420 kända fall av grövre misshandel. Detta innebar en ökning med 12 % i jämförelse med året innan.

I Storbritannien ökar brottsligheten i ungefär samma tempo. År 1970 hade man enligt en undersökning i Newsight 1,5 miljoner åtalbara brott, varav 300.000 enbart i London, en ökning med cirka 10 % i jämförelse med 1969.

Våldsbrott, inbrott och misshandel är de som ökar allra snabbast, med över 15 % per år. För närvarande har man 66 våldsbrott per 100.000 invånare i Storbritannien, mot 324 per 100.000 invånare i USA. Med den nuvarande takten med fördubbling på fem år bör det ta ungefär 12 år att nå upp till USA:s 324 per 100.000, en siffra som är så vidrig att livet i städerna har blivit direkt outhärdligt och den ekonomiska verksamheten hotas.

Professor Michael Banton vid Bristoluniversitetets Department of Sociology förklarade inför British Association for the Advancement of Sciences att ”de stigande störningarna är en del av det pris vi får betala för att vi anpassat vår samhälleliga ordning till ett ekonomiskt system, som ger oss så stora materiella fördelar”.

En nyligen publicerad amerikansk undersökning visar klart förbindelsen mellan urbaniseringen och brottslighetens ökning (se tabell 8). Den visar att brottsligheten är avsevärt högre per capita i städer med över 250.000 invånare än i småstäder med mindre än 10.000.

Brottet är en del av priset för överflödet eller, mera exakt uttryckt, för det samhälleliga sönderfall som överflödet ger upphov till.

Och den mest förintande domen över vårt industrisamhälle är kanske rentav vittnesbörden om hur människorna beter sig när lagens komplicerade mekanismer av någon teknisk orsak tillfälligt sätts ur spel.

Under en dygnslång polisstrejk i Montreal plundrades massor av butiker, kvinnor våldtogs och det gick en inbrottsvåg över staden.

Och under en elverksstrejk i London ökade stölderna i butiker och varuhus så till den milda grad att många av dem måste stänga tills ljuset tändes igen.

Ingenting kan väl ge en bättre bild av vad som händer när de självreglerande mekanismer, som normalt garanterar ett ordnat uppträdande hos människorna i ett stabilt samhälle, bryts sönder och ersätts av en känslig uppsättning yttre kontroller.

Utomäktenskapliga barn

Eftersom familjen som enhet kläms mellan sköldarna mer och mer, är det ju föga förvånande att antalet utomäktenskapliga bam ökar, som ytterligare ett symptom på det samhälleliga sönderfallet. Den australiske statistikern W. R. Lyster skriver: ”Kurvorna för brottsligheten och för utomäktenskapliga barn stiger samtidigt. Procenten illegitima barn som föds i England och Wales har sedan 1955 stigit från 4,7 till 7,8 och brottsligheten har stigit från cirka 45 per 10.000 till 120 per 10.000; båda har alltså mer än fördubblats.”

Barnen utom äktenskapet kostar staten 52 miljoner pund om året. I industrislummen och andra samhällen, där sönderfallet gått längre än på andra håll, är det inte ovanligt att upp till 70 % av samtliga barn föds utom äktenskapet.

W. A. W. Freeman, ordförande i de brittiska barnavårdsmännens förening, har nyligen rapporterat om en häpnadsväckande ökning av antalet kvinnor som helt enkelt bara överger sina barn, något som knappast skulle kunna hända i ett stabilt samhälle.

Alkoholism

Det måste säkert existera en optimal grad av alkoholkonsumtion för varje specifikt kulturmönster. Man torde också kunna räkna med att ökningar över denna nivå bör stå i direkt proportion till utvecklingen av störningar inom samhället såsom sådant. Antalet fyllerifall inför domstol i England och Wales för år 1967 är högre än antalet under föregående år. Ökningen var precis som man kan vänta sig främst koncentrerad till de större städema, där City of London hade 476 fyllerifall per 10.000 invånare. Med sin karakteristiska okunnighet om grundläggande sociologiska fakta skriver inrikesdepartementet: ”Det är omöjligt att anföra någon orsak till denna ökning. Inga viktigare förändringar gjordes under året i utskänkningslagarna”.

Enligt National Council on Alcoholism kostar alkoholismen landet cirka 250 miljoner pund om året, huvudsakligen i form av bortovaro från arbetet. Ungefär sju arbetare på tusen har alkoholproblem, och det finns cirka 400.000 alkoholister i landet. Siffran ökar för vart år som går.

Mentalsjukdomar

Samhällets sönderfall är en viktig orsak till psykiska sjukdomar. När en individ som berövats sin viktiga samhälleliga och fysiska miljö är ur stånd att bygga upp en ersättníngsmiljö, eller misslyckas med att isolera sig från den han/hon inte längre kan stå ut med genom narkotika eller sprit, tenderar personens beteendemönster att brytas ner. En försvarsställning blir då att han/hon bygger upp en egen privat fantasivärld, som innehåller just de beståndsdelar i miljön som han/hon har berövats och som personen behöver allra mest.

Det finns åtskilligt som tyder på att medlemmarna av ett samhälle, vars kultur bryts ner under påverkan av en annan och främmande kultur, blir särskilt känsliga för psykiska sjukdomar.

När de nationella gränserna bryts ner, när små samhällen uppslukas av väldiga urbana agglomerationer, rörligheten ökar och folk flyttar omkring på jakt efter högre löner, då bryts också kulturmönstren ner.

I Storbritannien ökar mentalsjukdomarna i rent rasande fart. Enligt hälsovårds-departementets statistik intogs år 1967 inte mindre än 169.160 personer i England och Wales in på sjukhus på grund av psykiska sjukdomar, två och en halv gånger så många som 1951.

År 1967 fanns det i England och Wales 600.000 mentalsjuka människor, och 186.901 befann sig på sjukhus, 46,6 % av samtliga sjukhuspatienter. Landet förlorar trettiotvå miljoner arbetsdagar om året på grund av psykiska sjukdomar, vilket innebär en kostnad för nationen på 100 miljoner pund, och de lokala myndigheterna måste satsa 20.250 000 pund på mentalsjukvården, mer än sex gånger så mycket som den kostade år 1957.

Självmord

Durkheim betraktade självmordet som den yttersta manifestationen av anomi. Han fann att självmordsfrekvensen var särskilt låg i fattiga bondesamhällen där de sociala strukturerna var intakta, men hög i sönderfallande överflödssamhällen, framför allt inom arbetarklassen och allra mest bland immigranterna, vilket i hans speciella fall betydde de italienare som flyttat till Lothringen.

Han går rentav så långt att han förklarar att ”självmordsfrekvensen varierar i omvänd proportion till integrationsgraden hos de samhälleliga grupper som individen tillhör.”

I Storbritannien har självmordsfrekvensen under de senaste sex åren sjunkit med cirka 200 om året. Men samtidigt har, enligt samariterna, en lekmannaorganisation som söker hjälpa deprimerade personer och potentiella självmordskandidater, antalet potentiella självmördare mer än fördubblats under de senaste två åren.

År 1967 fick deras sju avdelningar i Londonområdet ta hand om 5.999 nya fall. År 1969 hade samma avdelningar 11.641 nya fall. Kyrkoherde Basil Higginson, en av organisationens ledande medlemmar, räknar med att antalet fall skall fortsätta att stiga i samma takt.

Slutsatser

Det finns all orsak att tro att de samhälleliga ”sjukdomar” som för närvarande plågar vårt samhälle – den ökande brottsligheten, ungdomsbrottsligheten, vandaliserandet, alkoholismen och narkomanin – är nära besläktade inbördes och allesammans står som symptom på det sammanbrott för vårt kulturmönster, som i sin tur är en av aspekterna på vårt samhälles sönderfall. Dessa tendenser kan bara skärpas ytterligare, om den demografiska och ekonomiska tillväxten fortsätter. Det vore en ren chimär att föreställa sig att någon av dessa tendenser skulle kunna hejdas genom att man sätter in yttre kontroller eller söker behandla dem i isolering, dvs. utan hänsyn till den samhälleliga sjuka varpå de bara är de yttre symptomen.

Det är själva sjukdomsorsaken, den ohämmade ekonomiska och demografiska tillväxten, som måste behandlas. Intill dess man vidtar direkt radikala åtgärder i detta syfte, kommer dessa tendenser bara att skärpas ytterligare – ända tills kostnaderna för dem blir så höga att fortsatt tillväxt inte längre ligger inom möjligheternas gräns.

BILAGA C

Befolkning och födotillgångarna
Det är ett mycket vanligt antagande att de mänskliga populationerna historien igenom skulle ha expanderat snabbt så snart tillfälle bjöds. Man hävdar att under de 100.000 generationer då våra förfäder levde som jägare och samlare, var svårigheterna att hålla sig vid liv så stora att populationerna i stor utsträckning begränsades av tillgången på föda. Åkerbrukets tillkomst för cirka 200-300 generationer sedan, skulle sedan ha inneburit att de nya livsmedelstillgångarna lät människorna expandera tämligen ohämmat ända tills sjukdomarna satte stopp för expansionen. Och slutligen har så den moderna hälsovården, framför allt den i hög grad förbättrade hygienen och kontrollen över smittohärdarna, möjliggjort de fantastiska folkökningar som går under den kollektiva beteckningen befolkningsexplosionen.

Men det finns faktiskt åtskilligt som talar för att många av de mänskliga samhällen som existerade före den agrikulturella revolutionen (och några få efter den också) var stabila samhällen i termens striktaste mening, dvs. att deras numerär inte reglerades av hungersnöd, sjukdomar eller krig, utan av kulturella kontroller som vi än så länge bara har börjat få grepp om. Grunden för en sådan kontroll är den enskilde individens rationella handlande eller ansvar.

Hos bushmänniskorna t. ex. undviker kvinnan ett andra barn så länge hon fortfarande ammar det första. Detta beror på att det skulle vara synnerligen svårt att sköta båda barnen samtidigt, då den miljö vilken hon lever i är högst ogästvänlig.

I Frankrike var fram till andra världskrigets början folkmängden relativt konstant, huvudsakligen beroende på att invånarna var genomsyrade av en stark ansvarskänsla. En man kunde inte gifta sig förrän han kunde försörja sin hustru, ej heller kunde de skaffa barn förrän de kunde uppfostras på ett acceptabelt sätt. Finns motivationen, tycks man finna medlen att tillfredsställa den. Att förse en befolkning med avancerade metoder för barnbegränsning är av föga nytta då den saknar de nödvändiga kulturella kontrollmekanismerna.

På Filippinerna t. ex. vill kvinnorna i regel ha mer än sex barn. Vari ligger då nyttan av att förse dem med p-piller?

Eftersom problemet med människan och hennes livsmedelstillgångar helt enkelt skulle kunna uttryckas som att det rör sig om förmågan att leva inom gränserna för sina ekologiska tillgångar utan att tvingas göra detta av rena rama svälten, kan det vara värt att tänka på att människan (precis som många andra djur) är fullt i stånd att göra detta. Men under tiden ställs vi inför uppgiften att skära ner födelsetalen för att kompensera för nedgången i dödstalen. Ty hur skrämmande detta problem än kan verka, så är alternativet att ordna med tillräckligt med mat åt en ständigt växande mänsklighet ännu mera skrämmande.

Hittills har emellertid alla försök att skära ner födelsetalen visat sig tämligen ineffektiva i global skala, och till och med om de började krönas med framgång är det föga troligt att de skulle kunna leda till några mer betydande nedskärningar i befolkningstillväxten redan inom den korta tidsskala som behövs om vi skall kunna undvika en mera allvarlig livsmedelsbrist.

Man har hävdat att den stigande levnadstandarden i sig själv skall komma att begränsa folkökningen, genom att den erbjuder ekonomiska lockelser som reduceras allt mer om förhållandet mellan försörjare och försörjda i familjegruppen ger en alltför stor tonvikt på de försörjda. De vittnesbörd vi har i det avseendet är motsägande, även om det är riktigt att familjerna faktiskt har blivit mindre i Europa i och med att det materiella välståndet har ökat. Det är emellertid otänkbart att samma situation skulle kunna upprepas över hela vår planet. Jorden saknar de resurser som krävs för den industrialisering som skulle behövas. Även om man kunde skrapa fram dessa resurser skulle en så hög industriell nivå åstadkomma långt fler föroreningar än vad biosfären alls kan klara. Och till och med då skulle folkmängden fortsätta att växa, även om tempot i tillväxten kanske skulle sjunka.

Storbritanniens befolkning ökar med 0,5 % om året, vilket ger en fördubblingstid på 138 år. Detta är visserligen mycket mindre än världsgenomsnittet (1,9 % om året), men i gengäld gör varje individ i ett indnstrisamhälle av med fler resurser och bidrar långt mera till föroreningen av miljön än en medlem av ett bondesamhälle. Professor Wayne Davis hävdar att en amerikan har tjugofem gånger större verkan på miljön än en indier, så att USA:s befolkning, omräknad i ”indiska ekvivalenter”, är likvärdig med fem miljarder indier.(1) Följaktligen är folkökningsproblemet mera akut i i-länderna än i u-ländema.

Man måste också överväga om vår planet alls har någon möjlighet att alstra de mängder av livsmedel som krävs för att kunna underhålla de folkmängdssiffror man räknar med.

Livsmedelsproduktionen kan ökas antingen genom att man odlar upp nya områden eller genom att produktionen på de redan odlade områdena intensifieras, eller genom båda dessa metoder. De nu löpande F AO-programmen koncentrerar sig på att öka avkastningen på de områden som redan är uppodlade.

Att föra ut jordbruket över marginella områden kräver mycket höga investeringar och ger mycket begränsade vinster. Det är rationellare att satsa det kapital som finns på att förbättra det jordbruk vi redan har.

Faktiskt är de hittills outnyttjade arealer som alls kan användas för jordbnrk tämligen små, och man har beräknat att om den behövliga ökningen av livsmedelsproduktionen skulle täckas enbart genom nyodling, skulle de markreserver som fortfarande finns kvar vara helt utnyttjade inom högst ett decennium.” Av jordens totala landyta på 13 miljarder hektar är enligt gjorda beräkningar bara 1,2 miljarder under odling? Huvuddelen av vår planets markyta tas upp av isfält och pennafrostområden, öknar, skogar och stads-
och industriområden. Då och då föreslår någon att man skulle röja undan de tropiska urskogar som finns kvar, framför allt då Amazonas, och göra odlingsmark av alltsammans.

Men det är föga troligt att en sådan plan skulle bli framgångsrik, ens om vi hade de resurser som krävs för att genomföra den. De erfarenheter som gjorts vid urskogsröjningar i Mellanamerika har visat att om man avlägsnar den naturliga vegetationen blir följden en erosion som snabbt leder vidare till öken. Processen är nästan ohejdbar, eftersom organisk materia mineraliseras snabbt när den väl blir exponerad.

Amazonas instabila lateritjordar är över 20 meter tjocka, men skulle förmodligen eroderas bort mycket snabbt om de inte längre skyddades för klimatet vid ekvatom, och klimatet såsom sådant skulle säkert påverkas om man avlägsnade dessa väldiga skogsområden. När Chrusjtjov röjde bort Kasakstans skogar för att göra åkerjord av alltsammans åstadkom han ett torrt och sterilt område på cirka 1,2 millioner hektar, lika mycket som hela det odlade området på Brittiska öarna i deras helhet.

Amerikanske presidentens rådgivande kommitté i vetenskapliga frågor beräknade 1967 att den totala mängden potentiellt odlingsbar jord på vår planet torde uppgå till ca 3,2 miljarder hektar. Men även om viss nyodling nog är möjlig, är det föga troligt att man kan satsa så mycket kapital och material att nyodling skall kunna ge mer än ett ganska blygsamt bidrag till livsmedelsproduktionen. Det finns mycket litet land kvar att odla upp i Sovjetunionen, Kina, övriga Asien och Europa, och ett försök att vidga de odlade områdena i de torrare regionerna i Mellanöstern och  Nordafrika, skulle kräva nya sötvattenstillgångar för bevattningen, tillgångar som för närvarande inte existerar och inte kommer att göra det inom överskådlig framtid heller. Tänkas kan däremot att USA skulle kunna öka sin odlade areal från 120 till 140 miljoner hektar (3).

I själva verket är det långt troligare att de redan existerande odlade arealerna kommer att naggas i kanten, med tanke på kraven från den urbana och industriella utvecklingen med allt vad den innebär i fråga om vägar, flygplatser – järnvägar etc. Under år 1882-1952 steg den totala landareal som användes för permanenta byggnader av olika slag från 0.87 till 1,6 miljarder hektar (2).

Och siffran kommer att ligga ännu mycket högre, om det stämmer att 81 % av i-ländernas befolkning och 43 % av befolkningen i u-länderna år 2000 kommer att vara bosatta i stadsområden (se tabell 9).

Bortom en viss punkt, som varierar allt efter klimatet och marktypen, leder en ytterligare intensifierad odling till markförsämringar och så småningom också erosion. Detta har redan blivit ett problem i många av i-ländema, där man ofta idkat ett långt gånget intensivjordbruk. Tonvikten på monokulturer, det intensiva användandet av konstgödning, bruket av tunga maskiner och på andra håll en alltför omfattande djurdrift, har alltsammans bidragit till en omfattande markförsämring, som lett till att vattenavledningssystemen blivit allt ineffektivare och till allt större svårigheter vid användandet av vattenlösliga gödningsmedel.

I en sådan situation kan bevattningen skapa problem med försumpning och/eller försaltning, och överuttag av grundvatten för bevattningsändamål kan leda till att grundvattennivån sjunker så till den grad att det blir allt svårare att fortsätta med jordbruket. I stora delar av Texas har den nu rådande långa torkan ytterligare förvärrats av den låga grundvattennivån, och det är tänkbart att man på sikt blir tvungen att helt ge upp jordbruket i Texas.

Man har kunnat iaktta markförsämring också i Storbritannien, där annars de fasta jordarna och det tempererade klimatet skapar nästan idealiska betingelser för jordbruket. I strängare klimat och på de sämre jordarna kommer erosionen gärna snabbare, och har den väl börjat kan processen ofta accelereras. Och i och med ett de sämre jordarna sviker kommer trycket på de bättre att öka, vilket naturligtvis uppmuntrar ett ännu intensivare utnyttjande, som kan skada jordarna långt snabbare än man kanske räknar med (tabell 10).

På sina håll går erosionen av jordbruksområden hand i hand med öknarnas expansion. År 1882 fanns det sammanlagt 1,1 miljarder hektar öken och ökenmark på vår planet. År 1952 hade ökenarealerna stigit till 2,6 miljarder hektar (se tabell 9)(2).

Med utgångspunkt från att efterfrågan på jord måste öka med befolkningstillväxten, och från att befolkningsökningen sker exponentiellt, och från antagandet att per capita-behovet av jord är 0,4 hektar om den används för jordbruk och 0,08 hektar om den används till andra ändamål (låga siffror), har Meadows kunnat visa att den tillgängliga arealen år 2000 troligen bör ha minskat med 250 miljoner hektar, samtidigt som efterfrågan ökat med 2,4 miljarder hektar, liksom att efterfrågan kommer att gå förbi tillgången någon gång mellan 1980 och 1990(4).

Därtill kommer att om om man fördubblade avkastningen per hektar, skulle detta inte ge mer än ytterligare 30 års förbrukning. En fyrdubbling av avkastningen – vilket ingen vettig människa alls vågar räkna, skulle bara ge ytterligare 60 år. Nettoefterfrågan på livsmedel kommer alltså att fördubblas vart trettionde år, och kan tillfredställas, endast om man fördubblar avkastningen vart trettionde år.

Storbritannien har ett av världens mest intensiva jordbruk. Under de 25 år som gått sedan andra världskriget har väldiga penningsummor investerats på en teknisk utveckling, inriktad på att öka avkastningen och minska behovet av arbetskraft.

Men om man tar hänsyn till inflationens verkan på jordbrukspriserna, har det brittiska
jordbrukets produktivitet bara ökat med 35 %,och det finns goda skäl att anta att avkastningen i fråga om de flesta viktigare grödor nu har planat ut och i vissa fall är på nedgående (5). Såvida vi inte får ett större vetenskapligt genombrott inom växtförädlingen eller helt nya idéer för jordbruket — och intetdera verkar särskilt troligt – är det synnerligen otroligt att det brittiska jordbruket skall kunna åstadkomma några större produktionsökningar.

Och eftersom u-ländernas jordbruk inte har tillgång till de stora investeringar det brittiska har fått ta emot, är det föga troligt att de skall kunna uppnå några produktionsökningar upp mot den brittiska nivån. Och även om så var fallet skulle u-ländernas eget jordbruk ändå inte ens kunna hålla uppe de nuvarande, helt otillräckliga kostnivåerna. Den så kallade ”gröna revolutionen” har visserligen åstadkommit viktiga förbättringar på lokala plan, men i stort syns inga tecken till någon ljusning i livsmedelssituationen på vår planet, och det verkar föga troligt att vi skall kunna klara de mål FAO ställt upp för 1985. (FAO = Food and Agriculture Organisation, FN)

Tidigare har lokala krisituationer kunnat lindras genom att man levererat livsmedel, huvudsakligen spannmål, från magasinerade lager framför allt i Nordamerika. Dessa lager har emellertid fått försvinna allt mer och därmed är också denna ”dämpare” borta.

Det finns bestämda biologiska orsaker till att det finns en övre gräns för livsmedels-produktionen. Växterna är beroende av en komplicerad blandning av olika in-signaler, varav många står helt utanför mänsklig kontroll. Till och med när det gäller de allra viktigaste behoven – solljus, vatten och näringsämnen — är näringsämnena det enda människan har lyckats tillverka och förse sina grödor med.

Bruket av gödningsämnen är underkastat lagen om minskande utbyten sedan man nått över vissa tillsatsnivåer, och dessa nivåer kan mycket väl vara mycket lägre ute på åkrarna än vad kontrollerade experiment i laboratorieförhållanden antyder. Så till exempel uppnåddes den elvaprocentiga ökningen av jordbrukets avkastning i USA mellan 1949 och 1968 med en 648-procentig ökning i bruket av kvävegödning, och Storbritanniens 35-procentiga ökning krävde en 800-procentig ökning i konsumtionen av kvävegödning. Också användningen av bekämpningsmedel för att dämpa verkningarna av den ekologiska obalansen har ökat. Under perioden 1950-1967 steg förbrukningen av bekämpningsmedel i USA med 267 procent, och åstadkom en femprocentig ökning i den totala avkastningen av gröda.(6).

Detta bruk av lantbrukskemiska medel i stor skala bidrar på ett mycket allvarligt sätt till föroreningen av vår globala miljö. De är biologiskt potenta medel – det är därför de används – och när de vräks ut i miljön ingriper de i de olika livsprocesserna.

Många bekämpningsmedel påverkar människans centrala nervsystem, de kan påverka utsöndringen av hormoner och en del av dem är bevisligen carcinogena eller teratogena.

Under vissa omständigheter kan också en del gödningsämnen vara skadliga för hälsan. Nitriterna kan genom att slumpvis förena sig med aminer i miljön omvandlas till carcinogena nitrosaminer. Det är omöjligt att avgöra i vilken utsträckning de carcinogena och mutagena ämnena i miljön har ökat, eftersom det är helt omöjligt att övervaka alla de möjliga reaktionerna, olika föroreningar emellan, och mellan föroreningar och sådana ämnen som redan existerar i naturen. De stabila bekämpningsmedlen lagras upp genom näringskedjorna och reducerar därigenom populationerna av olika köttätande djur, vilket i det långa loppet snarare främjar än motverkar skadedjurs-populationerna.

De klorerade kolvätena är särskilt skadliga för fiskarna. Överskotten av gödningsämnen rinner ut i vattendragen, där de bidrar till eutrofieringsproblemet. Det måste finnas en övre gräns för hur mycket föroreningar från jordbruket biosfären alls kan uthärda.

Bekämpningsmedlens effektivitet minskas ytterligare av det faktum att insekter, ogräs och mikroorganismer så småningom blir resistenta mot dem. Denna resistens beror på ärftliga egenskaper hos vissa individer inom populationerna. Den överförs genetiskt, varför upprepade besprutningar bara leder till att man får en resistent population av den bekämpade skadeorganismen, genom en process som helt överensstämmer med det naturliga urvalet.

Världen över finns det numera cirka 250 arter av skadeinsekter som är immuna mot de flesta insekticider.

Liksom de flesta organokemiska ämnena, härstammar bekämpningsmedlen från petroleum (olja), och fortsatt tillverkning av dem beror alltså på tillgången på petroleum eller någon alternativ råvarukälla; varje annat alternativ skulle dock troligen bli mycket dyrare. Alla agrokemiska ämnen kräver vatten och energi vid tillverkningen. Man torde kunna räkna med att tillgången på kraftkällor och vatten kan verka som flaskhalsar vid tillverkningen. Ett intensifierat jordbruk på många håll i tredje världen skulle kräva höggradigt förbättrade transportmöjligheter, så att man verkligen kunde föra in gödníngsmedel, bekämpningsmedel, maskiner och utsäde och föra ut den färdiga grödan. Det är dock högst tvivelaktigt att det alls skulle gå att få fram kapital för skapandet av sådana transportsystem – och bränsle att driva dem med.

Det är helt orealistiskt att räkna med ökningar av jordbrukets avkastning som skulle kunna klara den efterfrågan på livsmedel som beräknats. Föreställningen om att man med teknikens hjälp skulle kunna garantera en fördubbling av livsmedelsproduktionen till 1980 och en ny fördubbling till 2100 är rena fantasierna. Den sortens påståenden kan bara framföras av ”experter” som inte räknar med fundamentala ekologiska, fysikaliska och biologiska principer, eller inte känner till alla hithörande fakta.

Ingen intensifiering av jordbruket kommer att kunna förhindra att vi får hungersnöder inom de närmaste 15-20 åren, troligen i delar av Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika. Däremot måste en sådan intensifiering, genom att den leder till ytterligare rubbningar i ekosystemen på land och i vatten, ytterligare reducera vår planets förmåga att uppbära liv.

Försöken att lösa världens proteinproblem med hjälp av fisket ger föga hopp. Havet håller på att utsättas för en allt allvarligare förorening, som redan kan tänkas undergräva det växtplankton som bildar själva basen för livspyramiden i havet, och därtill är risken för utfiskning stor. År 1969 hade man för första gången på tjugofem år en nedgång i fiskets avkastning, beroende på dåliga fångster. Detta trots att i-ländema investerat massor av kapital i fisket. Fiskefartygen opererar på allt djupare och mer avlägsna vatten.

På grund av de väldiga investeringarna i fartyg och förädlingsanläggningar som gjorts är i-länderna, de stora fiskenationerna, obevekligt tvingade att försöka höja avkastningen högst väsentligt på mycket kort tid. Och det finns all orsak att misstänka att detta kommer att tunna ut fiskpopulationerna så starkt, att vi inom ett decennium måste räkna med att fiskets bidrag till världens försörjning snarare minskar än ökar. Och får vi en tillfällig ökning, kommer u-länderna att ha föga glädje av den saken, eftersom de knappast har råd att delta i ett så kapitalkrävande näringsfång. För närvarande konsumeras mindre än 20 % av den totala fångsten av havs- och sötvattensfisk inom tredje världen.

BILAGA D

Icke förnyelsebara tillgångar

I den följande översikten delas dessa tillgångar upp på två olika typer: metaller och bränslen.

Metaller
De 16 viktigare metaller vi skall syssla med här är följande:

Silver (Ag)
Aluminium (bauxit) (Al)
Guld (Au)
Kobolt (Co)
Krom (Cr)
Koppar (Cu)
Järn (Fe)
Kvicksilver (Hg)
Mangan (Mn)
Molybden (Mo)
Nickel (Ni)
Bly (Pb)
Platina (Pt)
Tenn (Sn)
Volfram (W)
Zink (Zn)

Såsom framgår av fig. 2, kommer de kända reserverna av samtliga dessa metaller, med nuvarande förbrukningstakt, att vara uttömda inom hundra år, med undantag av sex av dem (aluminium, kobolt, järn, magnesium och nickel). Men om förbrukningstakten fortsätter att stiga exponentiellt i samma tempo som sedan 1960, kommer alla kända reserver att vara uttömda inom 50 år, utom i två fall, krom och järn – och tillgångarna av dessa två metaller kommer bara att räcka i fyrtio år till!

Ovanstående ger naturligtvis inte hela bilden: vi kan räkna med nya upptäckter och förbättringar inom gruvtekniken och kan använda oss av återanvändning, syntetämnen och surrogat. Men uppenbart är ju att en återanvändning – i sig ett värdefullt och nödvändigt inslag i en stabil ekonomi, inte kan tillfredsställa en ökad efterfrågan (här står vi ju inte inför nya fyndigheter, bara ett sätt att bevara de metaller vi redan har). Och samtidigt kan man inte drömma fram syntetmaterial och ersättningsämnen, utan de måste tillverkas av de råvaror som finns tillgängliga, och där börjar det redan bli allt mera ont om de lämpligaste bland dem.

Oljan, till exempel, råvaran för så många värdefulla syntetiska polymerer, kommer att ta slut inom den närmaste mansåldern, och kommer troligen att bli allt sällsyntare – och alltså allt dyrare – från omkring är 2000.

Stora förbättringar kommer att krävas inom gruvtekniken, om vi alls skall kunna utnyttja de lågprocentiga malmer som blir det enda som finns kvar när de nuvarande fyndigheterna är uttömda. Exponentiella ökningar i konsumtionen kommer oundvikligen att leda till en situation, där kvaliteterna sjunker mycket snabbare än tekniken går framåt och kostnaderna alltså skjuter i höjden. Likaså kommer, som William W. Behrens har visat, den exponentiella tillväxtens dynamik att leda till att de nyupptäckta fyndigheternas livslängd blir allt kortare (1).

Om till exempel jordens järnreserver fördubblades (järn har en relativt lång livslängd) skulle detta bara uppskjuta renskrapandet i ytterligare 20 är. Så med det nuvarande tempot i användningen och de beräknade ökningarna i detta tempo, kommer de flesta av våra råvaror att vara skrämmande dyra om cirka hundra år. Politiska svårigheter kommer att ha börjat långt dessförinnan – som de redan har börjat göra i fråga om oljan.

Som Preston Cloud påpekat (2), ligger de ytterligare mängder av järn, bly, zink och så vidare, som skulle behövas för att höja de 3,4 miljarderna icke-amerikaners konsumtionsnivå till samma nivå som deras amerikanska bröders, vid 100-200 gånger den nuvarande årsproduktionen – och hur svårt det än skulle vara att klara den saken, så är den dock rena småfuttigheten i jämförelse med problemet att åstadkomma en likvärdig konsumtionsstandard för den fördubblade världsbefolkning som man räknar med om 40 år.

Och ändå räknar vi i i-länderna med att vår förbrukning av metaller bara skall kunna fortsätta att stiga, samtidigt som vi lockar u-länderna med tvålfagra löften om att de också skall kunna bli lika ”rika” som vi!

Det krävs förvisso framstående tanke-akrobater för att kunna hävda att vad som än händer så kommer tekniken säkert att finna en utväg, för att kunna tro att problem som dessa kan lösas på något annat sätt än genom att vi skär ner förbrukningen. Speciellt tycks de här ekvilibristerna vara övertygade om att det överflöd på billig energi, som enligt vad de påstår skall finnas tillgängligt inom en nära framtid, skall sätta oss i stånd att extrahera fram de metaller som finns i vanligt berg och i havsvatten. Ändå är energin redan mycket billig (bara 4,6 % av världens totala industriproduktion när man räknar efter priset),(3) samtidigt som den verkligt begränsande faktorn för den sortens företag inte är energitillgångarna utan ekosystemens bräcklighet. Så till exempel är förhållandet mellan oanvändbar sten och användbar metall i graniten minst 2000:1, så en ”gruvdrift” ur stenar och havsvatten kommer uppenbarligen att belamra oss med rent otroliga mängder avfall.

Energi

För närvarande täcker vi huvudparten av vårt energibehov med fossila bränslen, och också där börjar förråden sina. Med den nuvarande förbrukningstakten kommer de kända reserverna av naturgas att vara helt tömda inom 35 år och oljereserverna inom 70 år. Fortsätter förbrukningssiffrorna att växa exponentiellt, så som de har gjort alltsedan 1960, kommer naturgasen att vara slut om 14 år och oljan om 20. Kolen kommer troligen att räcka mycket längre (cirka 300 år), men de fossila bränslena i allmänhet behövs för så många andra syften än rena eldningsändamål — bekämpningsmedel, gödningsämnen, plaster och så vidare – att det skulle vara dåraktigt att i längden satsa på kolet som energikälla (4).

Insikten om den saken har lett till dagens myckna tal om kärnkraften som energikälla. Men den enda i naturen förekommande, spontant klyvbara energikällan är uran 235, och denna isotop lär förmodligen vara synnerligen sällsynt redan mot slutet av vårt sekel(5). Följaktligen avgörs atomkraftens framtid av våra möjligheter att utveckla kompletta bridsystem. Bridreaktorerna använder överskottsneutroner från klyvningen av uran 235 för att omvandla de icke klyvbara uran 238 och torium 232 till de klyvbara plutonium 239 respektive uran 233. En framgångsrik utveckling här torde innebära att vi förmodligen har klarat våra energibehov för de närmaste tusen åren, och under den tiden kan man ju alltid hoppas att vätefusionens problem skall lösas – och då skulle vi få bokstavligt talat obegränsad energi att arbeta med.

Eftersom det är fullt tänkbart att bridreaktorerna kan hinna ta över från de fossila bränslena i tid, blir tillgången på bränsle kanske aldrig någon begränsande faktor för tillväxten. Detta betyder emellertid ingenting alls, eftersom brist på andra resurser, och föroreningarna med radioaktiva biprodukter, och spillvärme, snabbt kommer att hindra en fortsatt ökning av energiförbrukningen. De radioaktiva föroreningarna diskuterades i avsnittet om ekosystemet, och därför skall vi här bara ta upp spillvärmens problem.

Spillvärme uppstår alltid när man använder en energikälla. Kraftstationerna ”löser” detta problem med värmealstringen genom att använda väldiga massor av kylvatten eller, i mindre utsträckning, kylluft.

Nackdelen med den förstnämnda metoden är att om det uppvärmda vattnet får återgå till sitt ursprung skadar det ekosystemet i vattendraget i fråga, och om det får avdunsta till atmosfären berövas vattendraget massor av vatten.

Nackdelen med den senare metoden är att eftersom luftens temperatur är högre än vattnets, reducerar denna metod starkt kraftstationens termodynamiska verkningsgrad.

Verkningsgraden är förvisso ett problem. I USA ger elektriciteten 10 % av den kraft som används av konsumenterna, men står samtidigt för 26% av bruttoenergi-konsumtionen.

Earl Cook har beräknat att med den nuvarande takten, kommer elektriciteten år 2000 att stå för 25 % av den ”konsumerade kraften” och samtidigt ta mellan 43 och 53 % av bruttoenergikonsumtionen (6). Då kommer hälften av den energi som alstras att vara i form av nyttigt arbete och hälften i form av spillvärme från kraftstationerna.

Men till och med om vi bortsåg från spillvärmen från kraftstationerna, skulle redan det värme som alstras genom vår konsumtion av elektricitet snabbt nog sätta stopp för tillväxten. I USA uppgick värmen från denna källa år 1970 till i genomsnitt 0,017 watt per kvadratfot ( 1 kvadratfot = 0,093 m), och Claude Summers har räknat ut att om konsumtionen fortsätter att fördubblas i den nuvarande takten, kommer genomsnittet efter bara 99 år, efter ytterligare tio fördubblingar, att ligga vid 17 watt per kvadratfot – samtidigt som USA tar emot i genomsnitt 18-19 watt per kvadrafot från solen! (7). Uppenbart är ju att energiförbrukningen långt dessförinnan kommer att ha begränsats av biosfärens värmetålighet.

Noter

Bilaga A: Störningar i ekosystemen
1. C. H. Waddington: The Strategy of the Genes, George Allen and Unwin, London, 1957
2. Se Bryn Bridges: ”Environmental Genetic Hazards”, i The Ecologist juni, 1971
3. SCEP, Man’s Impact on the Global Environment, MIT Press, 1971

Bilaga B: Störningar i samhällssystemet
1. Paul R. Ehrlich: ”Hobson’s Choice”, i The Optimum Population for Britain, red. av R. Taylor, Academic Press, 1970
2. N. Tinbergen: The Study of Instinct, The Clarendon Press, Oxford, 1951
3. G. P. Murdock: Social Structure, The Free Press, New York, 1965
4. Ralph Linton: The Study of Man, Peter Owen, London, 1965
5. José Onega y Gasset: España invertebrada
6. Daisy Bates: The Passing of the Aborigines, John Murray, London, 1966
7. Se Abram Kardiner: The Psychological Frontiers of Society, Columbia University Press, New York, 1945
8. Thukydides, II:37. Cit. efter W. Warde Fowler: The City State of the Greek: and Romans, Macmillan 1952
9. Robert Lowie: Primitive Society, Routledge, London, 1952
10. Marshall B. Clinard: Anomie and Deviant Behaviour, The Free Press, New York, 1964. Boken har en mycket värdefull bibliografi med utdrag ur olika böcker, som behandlar hela det ämne som tas upp i denna artikel.
11. D. O. Hebb: The Organisation of Behaviour, John Wiley, New York, 1961
12. John Bowly: Child Care and the Growth of Love, Penguin Books, Harmondsworth, 1965
13. Richard E. Cloward och Lloyd E. Ohlin: Delinquency and Opportunity, Collier/Macmillan, New York, 1966
14. Robert K. Merton: Social Theory and Social Structure, The Free Press, New York, 1967

Bilaga C: Befolkning och födotillgång
1. Wayne Davis: ”Four Billion Americana”, i The Ecologist, juli 1970
2. Georg Borgström: Too Many, Collier/Macmillan, New York, 1970
3. Lester Brown och Gail Fintserbusch: ”Man, Food and Environment”, i Environment, red. av Wm. W. Murdoch
4. Dennis Meadows: The Limits for Growth, Potomac Associates, 1972
5. Michael Allaby: ”The World Food Problem”, i Can Britain Survive? red. av E. Goldsmith, Tom Stacey Ltd., 1971
6. Barry Commoner: ”The Environmental Cost of Economic Growth”, Paper presented at Resources for the Future Forum, Washington, 1971
7. Environment staff report: ”Diminishing Returns on Pesticides”, i Can Britain Survive?

Bilaga D: Icke förnyelsebara tillgångar
1. William W. Behrens: ”The Dynamics of Natural Resource Utilisation”, i Proceedings of the 1971 Computer Simulation Conference, Boston, Mass.
2. Preston Cloud: ”Mineral Resources in Fact and Fantasy”, i William W. Mundoch (utg.): Environment, Sinauer Associates 1971
3. United Nations: Statistical Yearbook, 1969
4. World Petroleum Report, Mona Palmer Co., New York, 1968
5. M. King Hubbert: ”The Energy Resources of the Earth”, i Scientific American, september 1971
6. Earl Cook: ”The Flow of Energy in an Industrial Society”, i Scientific American, september 1971
7. Claude M. Summers: ”The Conversion of Energy”, i Scientific American, september 1971

31 aug 2012 – Red/Tabeller kommer att placeras in snart.

Tabeller

Tabell l
Darmstadters beräkningar av energiförbrukningen i världen 1980

Tabell 2
Radioaktivt avfall som funktion av den expanderande amerikanska kärnkraften 

Tabell 3
C02-alstring genom förbränning av fossila bränslen, 1950-1967 (miljarder ton, efter SCEP)

Tabell 4
Världsproduktionen (a) och förbrukning i USA (b) av giftiga tungmetaller

Tabell 5
Det årliga mänskliga utnyttjandet av olika grundämnen, jämfört med den geologiska omsättningen beräknad enligt flodernas årliga transporter till haven (tusentals ton per år, efter SCEP)

Tabell 6
Beräknade direkta oljeförluster till världens vatten, 1969 (ton per år, efter SCEP)

Tabell 7
Beräknade koncentrationsfaktorer i vattenorganismer

Tabell 8
Brottslighetens ökning med ökad stadsstorlek: Brottslighet i städerna per hundratusen invånare 1957

Tabell 9
Förändringar i jordens utnyttjande 1882 – 1952 ( i miljarder hektar, efter G. Borgström: Too Many)

Tabell 10
Klassificering av den odlade jorden

Tabell ll
Genomsnittsökning i världen för livsmedelsproduktionen och tillhörande industri under perioden 1951-1966

Tabell 12
Behovet av bekämpningsmedel om livsmedelsproduktionen skall kunna ökas på mark som nu ligger under odling i Asien (utom Kina och Japan), Afrika och Latinamerika, angivet i procent

Förbundet för överlevnad – (The Movement for Survival – MS)
1. Syfte
Vi behöver en rörelse för överlevnad, inriktad på att påverka de olika regeringarna, att vidta sådana åtgärder som är bäst ägnade att leda till vårt samhälles stabilisering och därmed också vårt överlevande.

2. Organisationens form
Vi tänker oss ett förbund av sådana organisationer som är engagerade i miljöfrågorna, där var och en är helt självständig men har insett att bästa vägen att nå de syften den arbetar för är de idéer som läggs fram i denna bok.

Följande organisationer har redan lovat sitt stöd:

  • The Conservation Society
  • Friends of the Earth
  • The Henry Doubleday Research Association
  • The Soil Association
  • Survival InternationalTvå representanter för varje medlemsorganisation bildar tillsammans rörelsens verkställande utskott, som sedan väljer en ordförande och en sekreterare som sköter rörelsens löpande ärenden.

3. Övriga upplysningar
Organisationer som önskar ansluta sig till rörelsen och andra som önskar närmare upplysningar, ombedes vända sig till:
Acting Secretary, The Movement for Survival,
c/o The Ecologist,
Kew Green, Richmond, Surrey, England.

INNEHÅLL
(i boken ”TILL DEM SOM VIL ÖVERLEVA” en översättning av ”A Blueprint for Survival”)
Presentation/5
Upprop/7
Förord/9
Inledning: behovet av förändring/ ll
Störningar i ekosystemen/15
De trytande livsmedelstillgångarna/ 17
Rovdriften på naturtillgångarna/20
Samhällets sammanbrott/21
Slutsats/22

Mot det stabila samhället: en strategi för förändring/27
Inledning/27
Minsta möjliga rubbningar i de ekologiska processerna/29
Övergång till en beståndsekonomi/34
Stabiliserade befolkningstal/43
Att skapa ett nytt samhällssystem/48
Harmonieringen/57
Målet/61
Betydelsen av en omväxlande miljö/63
Verkliga kostnader/64
Verkligt värde/65
Noter/58
Författarens tack/69

Bilaga A – Störningar i ekosystemen/71
Föroreningar/81
Energi/83
Värme/84
Avfallsprodukter från hushåll och jordbruk/85
Tungmetaller/87
Oljeföroreningar/88

Bilaga B – Störningar i samhällssystemet/91
Vårt samhälle är avvikande/92
Organisationsnivåer/94
Hur styrs samhället?/97
Målet/99
Kulturmönstrets integritet / 101
Politiska institutioner/ 103
Störningar i samhället och dess följder/ 106
Brottslighet/109
Utomäktenskapliga barn/ 110
Alkoholism/111
Mentalsjukdomar/111
Självmord/112
Slutsatser/ 113

Bilaga C – Befolkning och födotillgång/l 14
Bilaga D – Icke fömyelsebara tillgångar/ 122
Metaller/ 122
Energi/124
Noter/ 126
Tabeller/ 128
Förbundet för överlevnad/ 138

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s