Andras BRA TEXTER

DEN FISKALA STATENS FRAMVÄXT

av Erik J. Umeå universitet – Institutionen för Ekonomisk historia

”Jag sätter sparsamhet högst och främst av alla viktiga dygder och samhällets skuldsättning främst av alla fruktade bekymmer… För att bevara vårt oberoende får vi inte låta våra styresmän belasta oss med skulder… Vi måste träffa vårt val mellan sparsamhet och frihet eller slöseri och träldom.”
– Thomas Jefferson (1743-1826)

”Vi ska inte gnälla över de höga skatterna utan glädjas åt att de år lägre idag än de någonsin kommer att bli.”                                               – Erik Lundberg (1907-1987)

”Statsförvaltningen är som ett spädbarn: en matsmältningskanal med en omättlig aptit i ena ändan och ingen ansvarskänsla j den andra.”                  – Ronald Reagan

”All verksamhet expanderar för att fylla det vakuum som blir följden av mänsklig enfald och brist på fantasi.”                       – Cyril Northcote Parkinson (1907-1993)

”Människan är fri, om hon inte behöver lyda någon annan människa utan endast lagarna.”                                                                            – Immanuel Kant (1724-1804)

1. INLEDNING

2. FRÅGESTÄLLNINGAR

3. TEORI OCH PROBLEMFORMULERING

4. FOLKHEMMET – EN KORT HISTORIK

5. SKATTETRYCKETS UTVECKLING 1902-1947

6. SKATTERNA BLIR OSYNLIGA 1947-1970

7. SVERIGE FÖRLORAR BALANSEN 1970-1993

8. MELLANSPEL OM RÄTTSGRUNDEN

9. 1976 ÅRS SKATTEREFORM SOM INTE BLEV AV

10 MELLANSPEL OM SKATTEBÖRDAN

11. DEN OFFENTLIGA EXPANSIONEN OCH INVOLUTIONEN

12. SLUTSATS

13. REFERENSER

TILLÄGG 1 – TIDFAKTOREKONOMI

TILLÄGG 2 – VEM HAR MAKTEN

TILLÄGG 3 – VAD ÄR TFE?

TILLÄGG 4 – BIDRAGANDE OCH MOTTAGANDE

TILLÄGG 5 – EN FRAMTIDA VISION OCH UTOPI

TILLÄGG 6 – STATENS FINANSIELLA BAS

TILLÄGG 7 – GLOBAL TILLÄMPNING

1. INLEDNING
1900-talets ekonomiska historia kännetecknas framför allt av tillväxt. På tre generationer har en makalös rikedomspump byggts upp. Trots detta befinner sig bl a vårt land i en prekär situation.

De politiska makthavarna som skulle ordna allt för oss har tydligen tappat kontrollen över utvecklingen. Konsekvensen har då paradoxalt nog blivit att skatterna ökat – allt för att behålla kontrollen. Ivrigt påhejade av efterkrigstidens keynesianer ”stabiliserades” ekonomin genom en växande offentlig sektor. Spontant uppkomna orättvisor tämjdes med distributiv teknik som t ex solidarisk lönepolitik. Så bröts kopplingen mellan produktion och konsumtion.

Medborgarna förlorade överblicken och kunde inte längre planera sin framtid, vilket också användes som argument för höjda skatter och statlig planering och finjustering. Och när skatterna steg minskade hushållens marginal för sparande. Den löneslav som slet ihop mervärden till 1800-talets kapitalist hade visserligen befriats men blev med tiden fjättrad som skatteslav vid folkhemsbygget. Alltfler arbetade i sitt anletes svett utan att riktigt begripa varför.

2. FRÅGESTÄLLNINGAR
I denna uppsats diskuteras bakgrunden till den fiskala statens framväxt. Jag visar hur det i samband med krig och kriser införs extraskatter som sedan inarbetas i det ekonomiska systemet via genomgripande skattereformer. Jag kritiserar också de politiska ekonomernas försök att styra ekonomin genom att koncentrera sig på någon ”central” faktor som penningmängd eller sysselsättning.

Bakgrunden till denna kritik bygger på vår tids insikt om att det ekonomiska systemet är dynamiskt och icke-lineärt. Koncentrerar man sig på en enda faktor i ett dynamiskt icke-lineärt system bäddar man för instabilitet och suboptimering av andra system, vilket ger återverkningar på det ekonomiska förloppet. Endast genom en sofistikerad systemanalys som ändrar på systemets villkor kan man nå resultat som överensstämmer med förutsägelserna. Villkoren i ett system som det ekonomiska avgörs av regler. Regleringar som t ex äganderätt och skattesystem är således centrala.

Under 1900-talet har politikerna koncentrerat sig på skattesystemet och gjort dess regler diffusa. Med tiden blev också skattesystemet instabilt och oförutsägbart. Politikerna överskred en definitiv tröskel  1947. Ett växande budgetunderskott är bara ett av de ofrånkomliga resultaten.

3. TEORI OCH PROBLEMFORMULERING
I valet mellan nationalekonomernas deduktiva låtsasvärldar och historikernas induktiva pusslande väljer jag Erik Dahméns kausalanalytiska metod, dock med den skillnaden att jag låter en implicit modell samt ovedersägliga fakta knytas samman av ett resonemang. Den implicita teoretiska ansatsen är närmast evolutionär fl la Schumpeter och Hayek. I en modell som antar att ekonomin befinner sig i dynamisk och icke-lineär ojämvikt är ekonomins långsiktiga stabilitet helt beroende av omfattande variationsrikedom och kaos på mikroplanet. Utan ”mikrokaos” blir systemet som helhet mer sårbart för kumulativa feedbackeffekter och tenderar mot instabilitet. Tillväxten i den offentliga sektorn på 1900-talet har just lett till monopol och stela strukturer som hotar detta självorganiserande kaos; ett kaos som endast kan styras av grundlagsskyddade regler och naturlagar.

4. FOLKHEMMET – EN KORT HISTORIK
Alltsedan nationalstaterna växte fram har det krävts makt för att blåsa liv i skapelsen. Makt kräver soldater. Soldater kan i sin tur köpas för pengar. Beskattning, upplåning och sedelpressar har haft den historiska uppgiften – skydd mot yttre och inre fiender. Efter franska revolutionen förändrades detta. Ideologierna stöpte om samhället.

Efter kriget med Frankrike 1870 erhöll Tyskland ett stort skadestånd. Dessa pengar lade grunden till en hausse och spekulationsvåg. 1873 kraschade Tysklands ekonomi. Det fria företaget fick skulden. Unga bismarckekonomer drillade i Hegels filosofiska statslära attackerade den liberala frihandeln. I stället skulle nationen leda utvecklingen. Tysklands arbetare inlemmades i nationens välstånd genom statliga tvångsförsäkringar. Efter 1878 omhuldades karteller och monopol även medveten politik, 50 år senare kontrollerade den tyska staten över 50 procent av nationalinkomsten. Enligt Hayek är detta definitionen på ofrihet.

I Sverige oroades den konservativa eliten över socialismens framväxt Man kastade ögonen på Tyskland och genomförde en del sociala reformer och Kjellén myntade begreppet folkhem. När liberaler och socialdemokrater tog över makten ökade reformivern. Reformerna var vid det här laget fortfarande i balans med ekonomin och samhället

Samtidigt predikade i Uppsalafilosofen Axel Hägerström värdenihilismens lov. Enligt Hägerström fanns inga objektiva värden som t ex äganderätt och frihet. Moral och sed var för honom bara uttryck för auktoritetsföreställningar. Den unge ekonomen Gunnar Myrdal tog starkt intryck av den hägerströmska nihilismen eftersom denna filosofi legitimerade radikala reformer. Det rationella projektet behövde inte längre väja för sådant som äganderätt . Om allt ändå var värderingar måste man, enligt Myrdal, göra en rationell kalkyl och ”lägga livet till rätta” för folk (men en sådan kalkyl baserar ju sig med logisk nödvändighet på Myrdals egna värderingar).

Alva Myrdal höll med maken Gunnar och tillsammans skrev de boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Alva Myrdal menade att irrationella föräldrar, som ju hade känslor, inte var lämpliga att uppfostra sina egna barn. Nej, här krävdes utbildad personal med rationella mål och metoder, I behavioristisk anda skulle barnen – de nya samhällsmedborgarna – fostras till självständiga kugghjul i samhälls-maskineriet – en paradox som bara utopister bortser från. Denna rationalitet utsträcktes ända ner i privatlivet.

Universiteten började pumpa ut samhällsvetare som med statistiska verktyg skulle fullborda den sociala ingenjörskonsten. Med stöd av Vetenskapen skulle man nu ”ändra på saker och ting”. Centralstyrning och stordriftsfördelar blev honnörsord. Skånska cementgjuteriet fullföljde samhällsplanerarnas rationella mål och byggde nya stora skolor dit barnen skulle fraktas. Resultatet blev avfolkning och allergier samt byggmonopol.

5. SKATTETRYCKETS UTVECKLING 1902-1947
Det rationella projektet krävde finansiering via skatter. Med tiden fick skatterna nya funktioner som t ex att utjämna konjunkturer, omfördela inkomster och förmögenheter samt bidra till tillväxt.

Fram till sekelskiftet var det framför allt tullar och spritskatt som finansierade staten. Från 1902 introducerades innovationen progressiv beskattning med ett tak på 4 procent och ett grundavdrag på 1000 kronor. Detta skattetyck vidmakthölls till kriget 1914 då en värnskatt med progressivitet med maximum 12 procent infördes. Denna skatt kompletterades med en krigskonjunkturskatt mellan 1915-1920. En rad extraskatter lanserades också 1918-1919.

Kännetecknande för dessa skatter var att de alla var direkt riktade mot medborgarna. Genom fastlåsningen av skattesatser i olika inkomstlägen tvingade den svenska lagen också politikerna att tillgripa extraskatter vid behov.

Med 1919 års skattereform konsoliderades det höga skattetryck som etablerats under kriget. Utgifterna hade helt enkelt anpassat sig till inkomsterna. Politikerna glömde dock inte besvären med extraskatter och i samband med reformen gjordes skatteskalan rörlig. Nu kunde riksdagen själv bestämma hur stor procent av de tidigare fastlåsta grundbeloppen som skulle uttaxeras. Reformen möjliggjorde offentlig expansion utan att man behövde tillgripa nya skatter.

Progressiviteten stämde överens med både samhälle och ekonomi. Bland breda folklager ansågs progressiviteten hanterlig, rättvis och flexibel. Skatterna ökade nu snabbt. Systemet kunde dock inte fungera som regulator för statens behov då 30-talskrisen drabbade landet. Under hela krisen fram till 1938 infördes en rad nya skatter. Höjningarna motiverades med krisen och politikerna lovade att de var tillfälliga.

Med 1938 års skattereform inarbetades dock även krisskatterna i skattesystemet. 1938 års reform var den första i socialdemokratisk regi. Man införde nu en rörlig bottenskatt samt en tilläggsskatt som var starkt (28 %) progressiv för inkomster över 8000 kronor Kravet på årlig balans i budgeten övergavs också. I stället var det konjunkturcykeln som skulle balanseras. Systemet började tänjas. Reformerna gjorde systemet än mer elastiskt och öppnade för ökade expansionsmöjligheter.

Bakom reformen fanns två drivande faktorer:

– En strävan att konsolidera företagen

– Ambitionen att tillgodose arbetarklassens krav på socialpolitiska reformer

Avsikten bakom den förändrade bolagsbeskattningen var att företagen skulle plöja ner sina vinster i form av investeringar i stället för att dela ut pengarna till aktieägarna. Ökade vinster och löner inom näringslivet skulle sedan ge underlag för fortsatta reformer. Storföretagen skulle gödas. Avsikten bakom de socialpolitiska reformerna var att tillfredsställa en radikaliserad arbetarklass. I samband med andra världskriget steg skatterna åter igen. Den tidigare historien upprepade sig genom den skattereform 1947 som avsåg att inarbeta de ”tillfälliga skattehöjningarna”.

Det yttersta målet bakom 1947 års reform var enligt Ernst Wigforss att ”maximera den totala samhällsnyttan”. Benthams humanistiska princip maldes genom Paretos fysik och nihilismens logik och presenterades som det rationella samhällets mål. Barnbidrag introducerades och marginalskatterna skärptes. En arvsskatt infördes också. Debatten blev hård. Svea hovrätt fastställde att en åtgärd som tvingade medborgarna att avstå från egendom, för ett icke med staten sammanhängande syfte, föll under beteckningen konfiskation och inte under begreppet skatt.

För att påskynda det rationella projektet ändrades nu en rad lagar. Lagstiftningen var direkt riktad mot den fria konkurrensen. Så kunde t ex byggmaffian med stöd av bygglagstiftningen lägga under sig det tidigare hantverket att bygga hus och man massproducerade dåliga bostäder som 30 år senare måste saneras. 1947 var året då Sverige förlorade balansen. Det dröjde dock tjugo år innan moder Svea slog i backen.

Gunnar Myrdal anpassade nu en teori till det ledande partiets strategi: höjda löner med bevarad kapitalism. Socialdemokraterna införde också en lagreform som tillät staten att underbalansera budgeten och trycka nya sedlar. Enligt Myrdal kunde företagen låna nya sedlar mot investeringskalkylens förpliktelse att sätta hjulen i rörelse. För Myrdal föregick investeringarna sparandet. Det privata sparandet kunde avskaffas och ersättas av statliga medel som slussades till investeringar som gav arbete. Företaget reducerades till en statlig resurs som innehöll löner, pensioner och försäkringar. Eftersom allt enligt Myrdal var värderingar fanns det ingen mening bortom löneförhandlingar och sedelpressar.

Kalkylerande ekonomer övertog civilingenjörernas plats. Det konkreta företaget blev en abstrakt rikedomspump. I den svenska modellen förhandlade arbetare och företagare centralt och fattade rationella beslut om ökad produktion till avtalsenliga löner. Staten garanterade full sysselsättning. Den tidigare ”rätten till resultatet av ditt eget arbete” tömdes på meningsfullt innehåll och blev ”rätt till arbete”. Resultatet tog klyftiga planekonomer hand om. Så blev arbetare, ingenjörer och ekonomer medlemmar i samma klass. En klass utan kamp där drömmarna blev sanna om alla flitigt producerade och konsumerade… Födda skuldsatta till ett arbetsliv i full sysselsättning. Förpliktade att företaga. Och börjar de ej tänka så dör de säkert saliga’

6. SKATTERNA BLIR OSYNLIGA 1947-1970
Keynesianismen legitimerade den fortsatta expansionen. Skatterna skulle stabilisera ekonomin. Den växande offentliga sektorn krävde höjda skatter vilket drog ner den privata efterfrågan. Temporärt kunde ju detta leda till produktions-minskningar och arbetslöshet. Men ökningen av den offentliga verksamheten skulle då i princip ta de friställda resurserna i anspråk och som slutresultat dämpa både arbetslöshet och inflation. EFO-modellen konstruerades för att fördela resurser mellan konkurrensutsatt och icke-konkurrensutsatt sektor.

Denna konstruktion hotades av löneglidning, vilken man försökte tämja med solidarisk lönepolitik – en rent distributiv teknik som förvirrat medborgarna genom att frikoppla arbetarens produktion från hennes belöning i konsumtion.

Storföretagen gynnades av denna teknik. Syftet bakom tekniken var att dels skapa en exportledd tillväxt, dels att skilja arbetarnas konkreta input ifrån output, en dikotomi som ytterst baseras på det rationella projektets misstro mot människans egen förbättringslusta. Människorna påstods ju tänka kortsiktigt, irrationellt och själviskt, men ett sådant beteende är ju i själva verket det resultat man skördar i en planekonomi. Se bara hur systeminflationen skapade människor som tänkte på krita under 80-talet.

Från 1955 blev den ekonomiska politiken alltmer inriktad på att maximera den centrala faktorn BNP. Ökad tillväxt skulle ge medel att fördela. Beskattningen tjänade nu finanspolitikens konjunkturstyrning. Investeringsfonderna blev alltmer omfattande. Kapitalet skulle slussas till storföretag som gav bäst förräntning. Staten tog hand om det privata sparandet i pensioner och slussade över det till rationella investeringar i dåliga bostäder och livsfarlig kärnkraft. Sveriges medborgare började nu känna av den direkta beskattningen.

För att finansiera den fortsatta expansionen inom den offentliga sektorn lades nu en allt större del på socialförsäkringsavgifter och varuskatter. Den proportionella kommunala beskattningen ökade också. Regressiva och proportionella skatter fick allt större betydelse. Uppbyggnaden av pensionsfonder ökade investeringar och tillväxt. Den ökade inflationen bidrog också till ökade inkomster som genom progressiviteten tillföll statskassan. Den ekonomiska stabiliseringspolitiken krävde att hushållens köpkraft drogs in.

Med hjälp av nya skatter som ”oms” och sociala avgifter försökte politikerna kontrollera konsumtionen och ombesörja framtida kapitalförsörjning. ”Omsens”osynlighet’ möjliggjorde reformer som inte ökade folkets skattetänkande. Genom konsumtionsskatten kunde också inflationen och efterfrågan kontrolleras med ganska enkel administration. Denna styrning legitimerades av keynesianismens tro att ekonomin var en strukturlös massa som kunde vidgas med frikostiga krediter, alternativt krympas genom åtstramningar, bara genom justeringar av makrovariabler. I och med ”omsen” skapades ett starkt regressivt element som stärkte kompensationstänkandet.

Höjd oms krävde höjda bidrag. Senare övergavs omsen för momsen. Det var exportindustrins krav på skattefria investeringsvaror som hörsammades. Beskattningens roll som inkomstutjämnare hade nu övergivits och blivit ett kontrollinstrument över ekonomin. Utjämningen fick socialpolitiken stå för.

7. SVERIGE FÖRLORAR BALANSEN 1970-1993
1970 rivstartar med en skattereform som var tänkt att lindra låginkomsttagarnas börda främst via höjda grundavdrag. Parallellt med detta höjdes dock momsen med fem procent till femton procent. 1972 sänks skatterna upp till 100.000 kr/år. Även denna reform finansieras via den regressiva momsen samt höjd arbetsgivaravgift (från 2 % till 4 %).

Resten av sjuttiotalet går i samma fotspår. De direkta synliga skatterna sänks medan osynliga indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter höjs. Arbetsgivaravgifterna stiger raskt från 4 % 1972 till 37 % år 19S9, ????samtidigt som inkomstskatterna sänks. Egentligen ska man här tala om löneskatter. ATP, sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring, folkpensioner mm mm, betalas av arbetsgivaren. Denna skatt syns inte i lönekuvertet – vilket troligen var det populistiska skälet bakom den förändrade skattepolitiken – men snedvrider ekonomins incitamentsstruktur.

Tillsammans med skattekilar och olika marginaleffekter fungerar inte prissignalerna som de borde. Konsekvensen har blivit en allt ineffektivare ekonomi, låg skattemoral samt en obalanserad ekonomi. Lönespridningen vidgas under 1970- och 8O-talen just genom den progressiva skatteskalan. En högavlönad person som tjänar 125 kronor 1974 får bara behålla 32.50 sedan en marginalskatt på 74 procent betalts. Fackföreningarna ser därför till att höja lönerna extra för att kompensera denna marginaleffekt.

Under 1980-talet genomförs en rad reformer. Marginalskatterna sänks. Samtidigt behåller de högavlönade den tidigare framförhandlade kompensationen för progressiviteten. Eftersom systemet förlorat all balans och sans har nyliberala tankegångar fått genomslag och medborgaren ska i den nya utopin reduceras till en kund. I förlängningen anar man konsekvenserna.

8. MELLANSPEL OM RÄTTSGRUNDEN
De regelsystem som konstruerats under 1900-talet har varit antingen konfiskatoriska eller så har det rört sig om utsugning. Just nu har vi båda delarna. Avsaknaden av någon typ av korrektiv har alltid gjort skattesystemet beroende av några få hjärnors värderingar.

Ekonomi handlar självklart om värderingar; kruxet är bara var värderingen görs. Är det politikerna och ekonomerna, eller medborgarna som ska styra? Människan är en individ. Men faktum är att gränserna för vår föreställningsförmåga gör det omöjligt att i vår individuella värdeskala inbegripa mer än en sektor av hela samhällets behov. Olika individers värdeskalor skiljer sig åt. Alltså bör den enskilde individen inom sina gränser följa sin egen värdesättning och sina egna önskemål, snarare än någon annans.

Om politikerna reducerar alla individuella mål till en aggregerad preferens-funktion så reduceras statens funktion till en fråga om – mer eller mindre. Men ett rikt spektrum av individuella ändamål kan aldrig fångas i en formel; det visar bara på administratörens dröm om den totala kontrollen. Lever man inte på egen grund så lever man på någon annans grund.

Staten har ingen rätt över min kropp, mina känslor eller tankar eftersom kroppen och mina tankar är resultatet av biologins objektiva lagar – jag är ju knappast framröstad. Om nu individuella ändamål sammanfaller bör människor samverka. Sådana gemensamma mål finansierar vi via skatter. En sådan skatt måste vara garanterat rättvis och inte som idag utsatt för politiskt godtycke (och käbbel).

9. 1976 ÅRS SKATTEREFORM SOM INTE BLEV AV
I januari 1976 lades ett skatteförslag med systemsyn och absolut korrektiv. Motionären herr Gernandt föreslog ett skattesystem som integrerar en värdebas i form av arbetstiden. (Karl Gustafsons modell/red.)

Ekonomiskt värde alstras genom en kompetensfaktor gånger arbetstid. Kompetensfaktorn speglas av marknadens värdering, dvs timlönen. Den skiljer sig åt mellan människor. Tiden är dock lika för alla. Förslaget om tidskatt går ut på att alla ska skatta lika mycket i tid räknat. Alla andra skatter som moms och arbetsgivaravgifter avskaffas. Endast den synliga tidskatten blir kvar. Övriga inkomster införs på enskilt konto och beskattas vid förbrukning.

Säg att det krävs 5 timmar av var och en av oss för att balansera statens budget (samhällets utgifter divideras med medeltimlönen i samhället, sedan fördelas resultatet – antal skattetimmar – på den arbetande befolkningen). Med timlön 100 kronor betalar du 500 kronor/arbetsdag, med timlön 200 kronor betalar du 1000 kronor/arbetsdag. Samma princip gäller således för lön och skatt. I dagens system tjänar vi i relation till arbetstiden men betalar skatt i relation till slutlönen.

Med tidskatten tjänar och betalar man bara i relation till arbetstiden. All övertid blir således skattefri, vilket ger dynamiska effekter. Svartjobb och skattefusk blir meningslöst och dessutom omöjligt. Bruttolönerna kan också sänkas med

bevarade nettolöner 8, vilket gör att kapital frigörs för investeringar och nyanställningar. Borttagandet av arbetsgivaravgifter och den skattefria övertiden möjliggör också självfinansiering, något både privatpersoner och småföretagare bör hälsa med glädje. Just möjligheten för uppfinnare att exploatera sina idéer är helt nödvändigt om vi i Sverige ska få en bredare bas än 50 storföretag. Småföretag med full ekonomisk handlingsfrihet, dvs sådana som inte har storföretagen som huvudmän, är också snabbast att utnyttja nya produkter och processer framför allt inom de nya ekologiska marknaderna. Frånvaron av godtycke gör ekonomin förutsägbar och först då blir vi verkligt fria.

Tidskatten kan successivt sänkas ned till kanske 2 timmar. Alla reformer kan kopplas till den egna arbetstiden i timmar, minuter och sekunder. Sänkta bruttolöner gör Sverige till ett låglöneland som kan konkurrera på exportmarknaden. Skatteövervältring, skattekilar och marginaleffekter försvinner helt. Rättvisan är garanterad eftersom alla bidrar lika mycket i tid räknat. Socialförsäkringssektorn kan också förenklas radikalt genom att alla olika typer av bidrag ersätts av ett belopp baserat på människans basbehov, säg 2 skattefria timmar. Privata försäkringar får självklart komplettera.

10. MELLANSPEL OM SKATTEBÖRDAN
Våra skatter kan delas upp i två kategorier: dem vi lägger på oss själva och dem vi lassar över på andra. Tidskatteförslaget är en skatt i den första kategorin. Denna typ av skatter, som ju har en automatisk gräns, visar historien ytterst få exempel på. En skatt med negativ återkoppling garanterar ju att skatten inte stiger över en viss nivå – den nivå som avgörs av medborgarnas värderingar. Den andra kategorin har – som visats ovan – varit och blivit allt vanligare.

Kopplingarna mellan vad du ger och vad du får har brutits. Skatterna har blivit osynliga. Folk kräver en ökad service utan att relatera den till en ökad uppoffring. Endast genom skattefusk kan vi sänka våra skatter.

Känslan av ansvar undermineras och alla känner sig lurade. Den långa avsaknaden av systemsyn gör varje reform inom systemet omöjlig. Alltid dyker det upp en oförutsägbar kostnad någon annanstans. Så gav t ex den senaste skatteom-läggningen ytterligare 40 000 hushåll rätt till bostadsbidrag. Systemets residual är en envis inflation som helt enkelt är summan av allt det politikerna inte klarar av.

11. DEN OFFENTLIGA EXPANSIONEN OCH INVOLUTIONEN
Den offentliga sektorn baseras på det rationella projektet Makarna Myrdal lutade sig mot den positivistiska vetenskapen vilken legitimerade att de – alltså socialdemokraterna – hade rätt att lägga sig i människors liv. De obildade människorna hade ju bara inte förstått hur det förhöll sig. Genom fostran och utbildning skulle människorna lära sig att köpa det rätta och göra det rätta. Den utopiska tron på det genomplanerade samhället krävde ökad kontroll.

Från 1938 överges balansmålet i budgeten. En stor offentlig sektor och progressiv skatt var tänkta att fungera som stabilisatorer och dämpa konjunktur-svängningarna. Den filosofiska grunden kan man finna i Hegels statslära. För Hagel var monark och statsförvaltning ett instrument i förnuftets tjänst. Klassiska ekonomer som Adam Smith och J S Mill gav den offentliga sfären en strikt gräns. Under 1900-talet har denna gräns vidgats och den offentliga sektorn har svällt.

Kontrollerande funktioner betraktas nu som producenter av kollektiva nyttigheter. Myndigheterna har blivit ett slags företag där byråkrater producerar tjänster (läs papper) och resonerar kring mål och medel. Byråkraten är den rationella problemlösaren. Genom utbildning har han inkorporerat distinktionen mellan fakta och värde med sitt väsen. Det enda måttet på framgång blir effektiviteten, dvs i vilken grad man lyckas finna de – formellt värdeneutrala medel som krävs för att uppnå ett förment rationellt mål.

Människorna ses som funktioner att manipulera i samhällsnyttans tjänst. Så placerar t ex invandrarverket fyra kroater och två serber i samma lägenhet för att uppnå planmålet sex flyktingar (en homogen massa tydligen) i varje lägenhet. Parallellt med den ekonomiska tillväxten har alltså den offentliga sektorn vuxit. Eftersom skattetrycket samtidigt skärpts har sålunda den offentliga sektorns andel av ekonomin ökat. Expansionen är inte endast voluminös utan också kvalitativ förvandling. Komplexiteten har ökat. Denna ”byråkratisering” är oundviklig i varje slutet system.

Antalet myndigheter har ökat stadigt samtidigt som differentieringen inom myndigheterna fortskridit i takt med Parkinsons lag. Nivåerna har stigit från två eller tre till fyra eller fem; verken sönderfaller sedan i byråer som i sin tur sönderfaller i sektioner, sektorer eller avdelningar. Utöver centralförvaltningen har vissa myndigheter regionala och lokala kontor. På högsta nivå finns därtill särskilda stabsfunktioner, och på många håll har service- och underhålls-avdelningar utskiljts som allmänna sidofunktioner. Följden har blivit en finklyvning av arbetsuppgifterna och en långtgående specialisering.

Den offentliga sektorn har spjälkats upp, därtill förstärkt av positiv återkoppling: ju fler enheter som arbetat med samma problem, dess starkare är behovet av nya mellanorgan för avstämning och samordning. Samarbetsråd, kontaktkommittéer och referensgrupper har blivit betydelsefulla delar av den offentliga sektorn. En fysiker skulle likna tillväxten vid en dissipativ struktur . Genom ett ständigt ökande inflöde av skattepengar i ena ändan av systemet så växer och upprätthålls en struktur, en ”byråmassa” . Om inflödet minskar – något som just nu sker – så förfaller systemet och når ett tillstånd av maximal entropi.

Från 60-talet fylls den offentliga sektorn av universitetsutbildade tjänstemän. Dessa byråkrater var utbildade i företagsekonomi och för dem framstod den enskilde individen som ett knippe preferenser. Det är också under den här tiden som en glidning sker mot att uppfatta den offentliga sektorn som ett maskineri som tillgodoser medborgarnas efterfrågan på varor och tjänster. Man värderar ”outputs”, inte diffusa faktorer som engagemang och skapande. Systemet blir utbudsstyrt och kostnaderna skenar. Än värre blir det på 1970-talet då universiteten blir fabriker som genom linjesystemet slussar rätt man till rätt plats i samhällsapparaten.

12. SLUTSATS
Det rationella projektet var en utopi och håller nu gudskelov på att överges (men ur askan i elden – nya projekt å la Maastricht planeras). Den offentliga sektorns tillväxt kan förklaras som ett sätt att kontrollera och styra ekonomin och för att lyckas med detta har skattesystemet gjorts ”töjbart”. Tydligast var detta under 70-talet då en kombination av progressiva skatter och inflation smyghöjde skatterna till staten.

Uppfinningsrikedomen har varit stor när det gällt att finna ut nya skatter. Skattesystemet blev snart ett lapptäcke och människorna blev ett passivt skatteunderlag. Möjligheten att överblicka systemet för den enskilde var omöjligt, men samtidigt kunde en minoritet utnyttja de vidöppna kryphålen. Ett skattesystems detaljer är alltid oklara för den stora massan och därför avspeglar de intressena hos en välinformerad minoritet. Om Gernandts motion med skatteförslag hade nått framgång så hade det nollställt hela systemet och reglerat medborgarnas rättigheter och skyldigheter genom tidskatten som naturrättslig konstant.

Kanske var det systemets i politiskt avseende värdeneutrala grund som fick övriga politiker att backa? Framtidens politiker är förhoppningsvis inte lika ideologiskt förblindade. Eftersom politikerna genom ekonomernas försorg tappat kontrollen över utvecklingen har den egentliga makten glidit oss ur händerna.

Mellanhänderna har trängt sig mellan företagare och arbetare och dikterar nu den ekonomiska politik som inte har några val. Den växande statsskulden gör att vi tvingas beskatta arbetet, maten och t o m våra nöjen. Vi har inte längre fullständig handlingsfrihet över det samhälle vi själva vill vara med och skapa, senast exemplifierat med hur kretsloppspropositionen urholkades av exportindustrins krav.

13. REFERENSER
F A van Hayek, Vägen till träldom. Stockholm. 1944.

P Mirowski, More heat than light: economics as social physics. New York. 1989.

P G de Monthoux, Läran om företaget. Stockholm.1989.

M Olson, Nationers uppgång och fall. Avesta.1984.

C N Parkinson, Parkinsons lagar ~ gamla och nya. Malmö.1981.

I Prigogine, From being to becoming. San Francisco. 1980.

Riksdagstryck, Tidskatt, Motion 971 1975/76, av herr Gernandt.

E Rodriguez, Den svenska skattehistorien. Stockholm. 1981.

D Tarschys, Den offentliga revolutionen. Stockholm. 1983

TILLÄGG:

TILLÄGG 1 – TIDFAKTOREKONOMI
Det som i uppsatsen kallats tidskatt, benämns numera tidfaktorekonomi (TFE). Upprinnelsen till förslaget ägde rum i en hjärna 1972. Uppfinnaren och egenföretagaren Karl Gustafson hade lämnat Sverige efter att i många år tampats med konfiskatoriska skattemyndigheter. Några pengar fick han aldrig över. Som verksam i Kanada tjänade han plötsligt stora pengar. Vad kunde detta bero på?

Samma arbete ger olika resultat på samma planet. Svaret måste då ligga i avsaknaden aven värdebas. Precis som Europa hade mängder av olika mätsystem på 1700-talet. Metersystemet skapade en syntetisk värdebas som alla kunde vara överens om, eftersom den var grundad i naturen (Jordens omkrets). Numer är metersystemet, eller SI-systemet, än mer precist genom exakt definition grundad i naturkonstanten c. Karl Gustafson såg lösningen genom att integrera tiden som absolut korrektiv i det ekonomiska systemet. Kompetensen varierar men tiden är konstant.

Alltså måste ett rättvist system för att fastställa rättigheter och skyldigheter baseras på tidsfaktorn som ju är en naturlagsbestämd konstant till skillnad från procentsatser. Genom att integrera en värdebas förändras systemets villkor. Mängder av problem löses automatiskt. ”På den botade grenen tillfrisknar löven”. Skattekilar, marginaleffekter, momsfiffel, skatteplanering, skatteövervältring mm försvinner nästan helt och hållet. Inflationen sjunker genom balansen i ekonomin och avspeglar endast utbud och efterfrågan. Vad som är efterfrågan blir också klart, EGNA PENGAR EFTER SKATT.

Den finansiering av efterfrågan som beror av avdragsgill konsumtion, representation, lånade pengar och svarta pengar och inflationspengar minskar ju kraftigt beroende på systemets uppmuntran till självfinansiering. Prisbilden blir alltså klarare och prishöjningar blir neutral information om brist. Räntan sjunker också eftersom kapitalbristen övervinns. Människor, företag och stat behöver ju inte låna i lika hög grad.

TILLÄGG 2 – VEM HAR MAKTEN
Alltsedan bankiren de Medici lånade ut 52.000 floriner för att finansiera Edward IV under rosornas krig, har mellanhanden kontrollerat penningflödena. Idag är det banker, försäkringsbolag, investmentbolag och holdingbolag som finansierar ekonomin och dränerar de verksamheter som inte ger tillräcklig förräntning. Statens mål är numer att åstadkomma tillväxt. Men hur ska staten kunna kommendera fram något som sker spontant. Varje människa vill ju växa. Att politiken har denna inriktning beror på att storföretagen och kreditinstituten inlemmat landet i den process som ger dem maximal förräntning på kapital samt makt och inflytande.

Tillväxt i BNP leder till suboptimering av ekologiska och sociala system. Sedan 1950-talet har det blivit allt tydligare att den linjära resurshanteringen måste bli en parantes. Vi kan inte i längden förbruka mer än vi bygger upp. I stället för tillväxt måste vi börja utveckla ekonomin. Resurssnåla, kvalitativa och recirkulerbara produkter framställda i processer som harmonierar med kretsloppets princip är framtidens industriella verklighet.

TILLÄGG 3 – VAD AR TFE?
För att vi ska kunna göra nödvändiga omprioriteringar på bred basis krävs den systemsyn på ekonomin som tidfaktorekonomin innebär. Vad är då tidfaktor-ekonomi? Enklast kan det beskrivas som ett skattesystem baserat på den naturlagsbundna tidsfaktorn. Systemet har mer än 22 år på nacken.

Upphovsmannen Karl Gustafson fick iden till tidfaktorekonomin då han funderade över varför det ekonomiska systemet fungerade så inkonsekvent. Lösningen på detta virrvarr och godtycke var att integrera tiden som värdebas i ekonomin. I korthet kan tidfaktorekonomin sammanfattas med att samma princip ska gälla för lön och skatt. Alla har vi 24 timmar till förfogande per dygn. Att förnuftigt och rättvist fördela dessa mellan privat och gemensamt är tidfaktorsystemets uppgift.

Dagens progressiva skattesystem (proportionerligt fram till statsskatten som är en brytpunkt) har konstruerats med den uttalade målsättningen att lindra låginkomsttagarnas börda och låta höginkomsttagarna bidra med en större del till den gemensamma sektorn. Omräknas skattesystemet i tid visar det sig dock att dagens system gynnar höginkomsttagaren som betalar mindre till det gemensamma i tid räknat. Dessutom har den välbeställde möjlighet att ägna sig åt skatteplanering. Detta är djupt orättvist eftersom det i en rättvisestat med lika rättigheter också följer lika skyldigheter. Låt oss visa med ett exempel.

Herr Höglön har 300 kr/tim, arbetar 10 timmar och tjänar 3000 kr.
Fru Låglön har 60 kr/tim, arbetar 50 timmar och tjänar 3000 kr.
Tiden är här värdebas i halva systemet. Vi får betalt i lön i proportion till vår arbetstid. Men i den andra halvan av systemet – alltså själva skattedelen – förvrids ekonomins incitamentsstruktur genom en påtaglig orättvisa: Samma skattesats på lika inkomst betalas oavsett timlön. Alltså låter vi skatten i exemplet vara, säg 50 % på ovanstående inkomst.

Herr Höglön betalar 1500 kr i skatt.
Fru Låglön betalar 1500 kr i skatt.
Men för att kunna betala dessa 1500 kr i skatt måste:
herr Höglön arbeta i 5 timmar/dagar/år,
fru Låglön arbeta i 25 timmar/dagar/år.

Detta fyller inte kravet på rättvisa. Lika rättigheter = lika skyldigheter.

I realiteten kan aldrig fru Låglön genom arbete uppnå samma levnadsstandard som herr Höglön. Systemets inneboende tendens till lönespridning och skatteövervältring förhindrar en reform inom systemet, vilket nu visas på det sätt som århundradets skattereform urholkas. Med tidsfaktorn integrerad i hela systemet betalar alla lika mycket i tid till det gemensamma.

Säg att det krävs 5 timmar per dag (=1000 tim/år) av var och en av oss för att balansera det gemensammas kostnader (samhällets utgifter divideras med medeltimlönen i samhället, sedan fördelas resultatet – antalet skattetimmar – på den arbetande befolkningen), samt amorteringar på statsskulden.

Herr Höglön betalar då 1500 kr i skatt (S tim gånger 300kr)
Fru Låglön betalar 300 kr i skatt (S tim gånger 60kr)

Alla har nu lika mycket tid över att fritt använda till skattefritt övertidsarbete, förkovrande studier, hemarbete eller rekreation och konsumtion (man måste ju få tid att ”konsumera” stereon, segelbåten och tavlan av Van Gogh, annars reduceras ju konsumtionen till ett patologiskt insamlande av statusprylar utan värde).

Med heltidsarbete menas idag 8 tim/dag (bör på sikt sänkas till 6 tim/dag) och vi arbetar 200 dagar per år. Med en timlön på 60 kr och en skatt på S timmar blir skatten vid 1600 timmars arbete 5* 60 * 200 = 60000 kr (=1000 timmar eller 125 dagar).

Vid deltid, säg 1300 timmar, blir skatten S * 60 * 1300/1600 * 200 = 48750 kr (=812,5 timmar eller 125 dagar). Timlönen omräknas således till motsvarande årsarbetstid. Tfe är endast tillämplig på manuellt arbete. Övriga direkta och indirekta skatter avskaffas utom skatt på kapitalinkomster och andra arbetsfria inkomster.

Kapitalinkomster införs på enskilt konto och beskattas då de tas ut för förbrukning. Bensinskatt ersätts av avgift för vägunderhåll och till trafiken hörande kostnader. Jämfört med det gamla systemet där moms, socialavgifter och punktskatter stod för huvuddelen av statens inkomster, finansieras och balanseras budgeten nu genom tidskatten. En politisk reform kan därmed alltid relateras till den egna arbetstiden i timmar, minuter och sekunder (det är ju till sist ändå genom arbete som allting finansieras).

Överkonsumtion och skatteövervältring förhindras och korrigeras av varje arbetande människa. Skattesystemet får negativ återkoppling. När samhällets lånebehov upphör och Sveriges bytesbalans är återställd blir penningmarknadens aktörer befriade från sin tidigare uppgift att förvalta underskottet. Omsättningen av den gamla skulden ger dem dock jobb ett bra tag framöver.

Allt vi har är timlön och tid. Timlönen är ett uttryck för samhällets värderingar och speglar olika kompetenser. Tiden är dock gemensam för oss alla. Den tid vi har tillgodo är bestämd av den celesta mekaniken och inte av den celebra eliten. Bara för att någon har en mer efterfrågad kompetens i samhället – och därmed en högre timlön – ska väl inte han bidra mindre i tid räknat till det gemensamma?

En liknelse från den ekologiska verkligheten kan illustrera detta. Den enda inkomstkällan i naturen är solinstrålningen och den enda uppbyggande kraften är fotosyntesen som med en fantastisk precision fogar samman naturens byggstenar till växter. Olika växter gör detta arbete med varierande skicklighet beroende av växtens komplexitet. Men alla växter har lika mycket soltid till förfogande. Vad vi har är alltså tid och komplexitet. Skillnaden mellan växter och människor är att vi organiserar oss i samhällen och gör åtskillnad på det privata och det gemensamma. Vi har gemensamma åtaganden som tex: utbildning och sjukvård. Detta betalar vi med skattemedel.

Om vi liksom växterna skulle bidra efter förmåga borde det bli tid gånger kompetens (timmar gånger timlön). Sedan länge har hushållen betett sig precis på detta sätt. När familjen hjälps åt med en uppgift – som att kratta löv – är det naturligt att alla jobbar lika länge. Bara för att pappa orkar använda en större räfsa än lillebror förväntar vi oss inte att han ska jobba en kortare tid. Den timlön vi har är ett uttryck för marknadskrafterna. Marknadsvärdet är i sin tur ett uttryck för samhällets värderingar. Vi väljer själva vår timlön och den kommer med mycket hög precision att ligga just på den nivå som ger maximal inkomst och minimal samhällsavgift.

Alla andra val blir ofördelaktiga. Nu har vi alla lika mycket tid att disponera för vårt privata liv. Vi kan välja att arbeta så mycket vi behöver för att försörja oss och även lite extra för att vi vill investera i något för framtiden. Med marginalskatten 0 % har vi möjlighet att spara och självfinansiera vår verksamhet. Detta leder i sin tur till en nedåtriktad tendens för räntan som på sikt stabiliseras på en naturlig och mycket låg nivå. Först då kan en verklig utveckling äga rum.

En låg ränta förlänger också vårt tidsperspektiv och gör ekologisk teknik med höga anläggningskostnader men låga drifts- och underhållskostnader lönsam.  Dagens skattesystem har resulterat i höga bruttolöner som förhandlats fram av starka fackföreningar för att kompensera progressiviteten i skatteskalorna (i samband med skattereformen förändrades skatteskalorna i riktning mot proportionerliga skalor, men höglönarna behöll den tidigare framförhandlade kompensationen för marginalskatten).

Höglönarna blev extremt överkompenserade för marginalskatt och studieskulder, särskilt eftersom de kunde utnyttja ofullständigheter i skattebasen. Med bibehållna nettolöner kan dessa bruttolöner nu sänkas rejält. Därmed blir arbetskraften billigare och för samma lönesumma kan nu fler arbetstagare anställas. Lönen motsvarar den prestation man gör och penningmängden kommer i balans med realproduktionen. Ökad arbetsprestation ger ökad lön och totalt sjunkande skatt. Sverige blir ett låglöneland. Konkurrenskraften ökar för svenska produkter. De sänkta bruttolönerna gynnar också den förnyelsebara produktionsfaktorn arbete på bekostnad av den energiintensiva produktionen. Utan att höja energiskatterna vinner man således en miljöeffekt genom förändrade relativpriser mellan arbete och energi.

Hur betalas kalaset? Jo, det betalar sig självt (men man får räkna med en övergångstid på minst tio år så att inte obalanserna temporärt ökar). Minskade skatteinkomster pga sänkta bruttolöner balanseras av ökningen i sysselsättningen som minskar behovet av arbetslöshetsunderstöd. Eftersom svartjobb, representation, avdragskonsumtion och annat diffust fusk blir meningslöst (dessutom nästintill omöjligt) vidgas också skattebasen.

Avskaffandet av arbetsgivaravgifter och den skattefria övertiden skapar tillväxt i de småföretag som ju är först med att ta fram morgondagens ekologiska produkter. Den skattefria övertiden gör det möjligt för den företagsamma att spara och självfinansiera sina investeringar, vilket skapar en sund grund för nya miljömedvetna, specialiserade, innovativa och engagerade småföretag som inte är inriktade på vinstmaximering (dvs lönsamhetsmaximering i betydelsen avkastning på satsat kapital).

Att starta ett starkt och bestående företag är en lång självfinansierad process. Detta är viktigt eftersom det bara är småföretagen som kan suga upp den befintliga arbetskraften. Småföretag och kooperativ är till skillnad från vår tids mastodonter också känsliga inför verkligheten och ser till att byråkrater inte dräller runt och äter upp vinsten. Eftersom byråkrater har sanningen i portföljen och saknar engagemang och visioner är de inte lämpade för det riskfyllda företagandet. Ägarnas fysiska och psykiska engagemang i storföretagen har i dagens spekulativa ekonomi reducerats till en passivaktieplacering, vilket mellanhanden utnyttjat för att vidga sin läckagekälla.

Storföretagen behärskas inte längre av ägare som aktivt försöker balansera sparande och investeringar, utan av mellanhänder i affärsbanker, investmentbolag, försäkringsbolag och holdingbolag. Mellanhanden är primärt intresserad av hur kapitalet förräntas. I storföretaget har produktionen blivit en kapitalfaktor i stället för tvärtom. Eftersom affärsbanker och storföretag bundits samman är bankernas primära uppgift att skaffa fram kapital till sina egna hungriga klienter. För att få råd med detta skapas knapphet på andra ställen, vilket försvårar för småföretag att skaffa kapital annat än till ockerräntor. Ju större företaget blir, desto mer strävar ledningen efter makt och reellt inflytande.

Tillväxt ger makt och utsträcks till teknokrater och politiker, vars makt också baseras på denna process. Så propagerar både politiker och mellanhand för sänkta löner, frikostiga avskrivningar och låga utdelningar. Lönesumman är för alltid förlorad, medan däremot den innehållna utdelningen plöjs ned i företaget och ökar företagets värde = aktiekurs.I en fullt utvecklad Tfe är företagens uppgift att producera för konsumtion. Ägare och arbetare befinner sig i symbios och förhandlar lokalt om fördelningen av kapitalet. Företagen ska inte finansiera stat och bolag. När företagen har mättat behoven kan fabriken stänga och arbetarna gå hem.

En fullt utvecklad tidfaktorekonomi befriar företagen från mellanhänder. Ägaren investerar in natura i sitt företag. Ägaren förvaltar sin egendoms avkastning så att hans sparande förbättrar produktionen av konsumtionsvaror. Den anställde offrar å andra sidan sin arbetstid i syfte att producera varor i utbyte mot konsumtion. Arbetet har inget egenvärde utan är ett instrument för arbetaren att avväga sin input mot output. Först då blir företaget balanserat av objektivt bedömande och handlande människor.

Genom den konkreta kopplingen mellan produktion och konsumtion ser arbetaren företaget som ett instrument för sitt eget liv. Om han önskar sig en ökad konsumtion går han in i företaget och ökar sin produktion av varor. Bryts kopplingen, som ju uppenbarligen skett, förtvinar den instrumentella kopplingen till en subjektiv och moralisk värdering. LO kan kräva en konsumtionsökning då produktionen sjunker och SAF det omvända. Genom att åstadkomma symmetri, rättvisa och balans i våra relationer till varandra skapas möjlighet att bygga det samhälle i ekologisk balans vars nödvändighet det nu kommer allt kraftfullare signaler om.

I stället för att som idag färdas i motsatt riktning pga kortsiktig symptombehandling där gamla teknologiska och byråkratiska strukturer stödjer varandra på bekostnad av människorna och samhället och naturen måste vi vända på det ekonomiska systemet och sätta verkligheten – människan och naturen – i centrum. I stället för tillväxt i BNP – som bara skapar obalans i varje lokalt samhällssystem och ekosystem – måste vi rikta in de gemensamma resurserna på utveckling av människans kreativa förmåga, på utveckling av samhällets anpassning till naturens kretslopp etc.Vad vi gör med de privata resurserna är var och ens ensak. Individen och familjen är bäst på att avgöra de egna behoven. Det inte individerna klarar själva samt det som kan betraktas som kollektiva nyttigheter (t ex öppna landskap som våra bönder producerar) finansieras dock via tidskatten.

Tidfaktorekonomin är en ekonomi som är inställd på att tillfredställa människornas verkliga behov. Ett skattesystem som av alla uppfattas som rättvist möjliggör nödvändiga uppoffringar. Alla bidrar ju med lika stor arbetsinsats. Dagens berättigade avundsjuka på den skatteplanerande höginkomstagaren försvinner eftersom han i det nya systemet bidrar mer i kronor till det gemensamma, vilket vi ju alla tjänar på.

Eftersom nästan alla andra skatter och avgifter med tiden avvecklas vinner vi i överblick. Systemet blir beräkningsbart och förutsägbart. Godtycket försvinner och förtroendet för ekonomin stärks. Allt eftersom systemet konsolideras, pressas inflation och ränta ned. Kronan blir således värdebeständig.

Tillägg 4 – BIDRAGANDE OCH MOTTAGANDE
Som samhällsmedborgare är vi antingen mottagande (t ex som barn, pensionär, arbetslös) eller bidragande i pengar räknat. Genom tidskatten förenklas deklarationen till en fråga om att uppge sin timlön. Det gamla krångliga och kostsamma deklarationsförfarandet blir således ett minne blott. I stället får man ett slags tidkort där timlönen anges. Har man flera arbetsgivare och varierande timlön behövs flera kort. Arbetsgivare får inte anställa arbetare utan id-kort. Sedan använder man kortet och stämplar efter hand in det antal timmar man arbetar. Inkomster för fria företagare, frilansare och konstnärer med inkomster spridda över året eller åren får sina inkomster införda på enskilt skattefritt konto där pengarna inte beskattas förrän de tas ut för förbrukning. Till denna kategori hänförs också kapitalinkomster.

Skattemyndigheten får alltså först uppgift om timlön, därefter redovisas antalet arbetade timmar och man debiteras för skatt motsvarande ett bestämt antal timmar – lika för alla – så att de gemensamma kostnaderna täcks. Förenklingen av deklarationsförfarandet minskar byråkratin avsevärt och skattebyråkraterna kan ägna sig åt mer positivt arbete, dvs sådant som efterfrågas av mänskliga behov.

Som mottagare är man idag snärjd av ett krångligt bidragssystem. Med tfe kan man nu förenkla socialförsäkringssektorn avsevärt. Med varje medborgare som föds i ett land följer en skattefri ersättning som betalas av alla via tidskatten. Den ersätter alla typer av bidrag som studiemedel (ej lån som låser människor i lånefällan och tvingar högutbildade att överkompensera sig i löneförhandlingar), arbetslöshetsunderstöd, pensioner, barnbidrag etc. Eftersom samhället som helhet tjänar på att människor utbildar sig, uppfostrar barn etc, bör också samhället vara finansiär. Ersättningen bör grundas på människans basbehov och vara lika för alla, säg 2 timmar (skattefria).

Socialförsäkringen kan självklart kombineras med privata försäkringar. Även denna reform minskar behovet av byråkrati. Vi kan nu bättre förutse våra liv. Vi vet vad som gäller. Vi kan bidra med glädje och ta emot utan att känna skam. Vi kan planera vår framtid och uppnå det planerade resultatet. Vårt arbete belönas och vi känner att vi kan påverka vår livssituation, vilket förbättrar vår allmänna hälsa.

TILLÄGG 5 – EN FRAMTIDA VISION OCH UTOPI
Den hittillsvarande ekonomin har lett oss därhän att vi värdesätter knapphet och brist, dvs vi värdesätter allt i pengar helt enkelt – för att vi aldrig får något över. Vi samlas i städer där vi är helt beroende av pengar för att överleva. Städerna är ekologiskt sett en struktur som är helt beroende av inflöden utifrån. Upphör dessa flöden dör staden. Enligt utvecklingsoptimister är det där vi ska leva, medan maskiner skördar intensivt odlad åkermark runt omkring.

En sådan ”utveckling” leder till den totala fattigdomen – en ekologisk katastrof. Produktionsprocesser kan inte ske i strid mot naturens lagar. Den linjära resurshanteringen måste på sikt slutas till ett kretslopp. Stad och land kan sedan kopplas samman genom lokal produktion och konsumtion. Det kapital som samlats ihop genom vårt arbete representerar i termodynamisk mening samhällets minskade förråd av exergi (Exergi = den ordnade (tillgängliga) energi som kan utvinnas som arbete). Kapitalet är en lagrad flexibilitet – en fettdepå – med vars hjälp du kan göra anspråk på resurser och ordna en social omställning till nya villkor.

Det är kapitalets egentliga funktion, men i dag ser vi stat, företag och hushåll som lånar kapital av banker och placeringsinstitut för att pressa fram mer och mer från jorden. Det kommer att krävas stora mängder kapital för att finna lösningar och hjälpa mänskligheten att anpassa sig till de fullständigt annorlunda livsvillkor som skapas i och med kretslopp samhället. Med hjälp av den låga skatten och övertidens skattefria säkerhetsventil kan människor och företag bygga upp den nödvändiga likviditeten. Ökad flexibilitet ger oss människor den verkliga friheten.

TILLÄGG 6 – STATENS FINANSIELLA BAS
Med tidfaktorekonomin återfår vi de kopplingar som alltför många förlorat i dagens Sverige. De senaste tjugo åren av total obalans har ackumulerat gigantiska underskott som det nu är dags att betala av. I princip finns det tre vägar för staten att stärka sin finansiella bas.
Staten kan:
1. Lånefinansiera och därmed uppskjuta återbetalningen. Statens lån betalas då i sista hand av skattebetalarna, eller, som skedde med Sveriges järnvägslån i början av seklet, av dem som lånat oss pengar. Statens lån inom landet leder också till att den privata sektorns investeringar trängs ut. Kopplingen mellan lån och återbetalning är svag. Via statens transfereringar har en generation fått förstärkt köpkraft på framtida generationers bekostnad. När inte kopplingar finns förlorar människor och politiker balansen. Därför är lånefinansiering förkastligt.

2. Trycka sedlar och på så sätt inflatera bort budgetunderskottet. Detta är inget annat än falskmynteri och bör förbjudas i lag. De nytryckta pengarna tränger sig in bland de riktiga och reducerar de äkta pengarnas köpkraft, utan att någon egentligen märker vad som skett! Inflation undergräver förtroendet för ekonomin och är – när det sker via sedelpressarna – falskmynteri. Hade jag tillgång till en sedelpress hemma kunde jag köpa varor och tjänster för dessa sedlar. Jag skulle bli nöjd, försäljarna skulle bli nöjda, men alla andra skulle få färre varor och tjänster att efterfråga. Prisnivån stiger. De som sist håller sedlarna i sin hand blir förlorare – de betalar ju mer för varje produkt. Men det är inte slut med detta. Eftersom marknaden inte känner till min sedelpress tror försäljarna att de förtjänat den ökade efterfrågan. Så de kanske börjar anställa mer folk, investerar i nya lokaler osv.

Antag nu att jag köpt allt jag ville ha för mina låtsaspengar och nöjer mig. Vad skulle ske? Ja, försäljarnas intäkter skulle börja sjunka. De måste avskeda personal och betala av alla skulder som de i glädjeruset ådragit sig. Inflationens automatiska skuldreducerande process stannar av och vi befinner oss ungefär i den situation som Sverige nu befinner sig.

3. Öka skatteinkomsterna och/eller minska utgifterna. Detta sätt att finansiera staten är det enda riktiga eftersom det rör sig om en ren omfördelning. Budgetbalansering är således den enda möjliga vägen till finansiell balans. Skattesystemet måste dock ha vissa kännetecken för att fungera utan att snedvrida ekonomin. Adam Smiths följande råd för en god skatt gäller fortfarande:
– En skatt bör drabba alla individer lika!

– En skatt bör vara entydig och inte godtycklig!

– En skatt bör inte vara krånglig för den skattskyldige!

– En skatt bör inte hindra företagsamhet!

– En skatt bör inte finansiera ineffektiva byråkratier!

Tfe fyller samtliga ovanstående krav, något man inte kan säga om dagens system.

TILLÄGG 7 – GLOBAL TILLÄMPNING
Modellens kärna – samma princip för lön och skatt – är tidfaktorekonomins centrala dogm. Det som inte tidfaktorekonomin kommer åt är en förhandlingsfråga, vilket lämnar utrymme för lokal anpassning till kulturella variationer. När väst exporterade en nyliberal modell till det av planekonomin sargade Sovjet gjorde vi ont värre. Om en marknadsekonomi ska fungera krävs en rättvis fördelning. Grundades en sådan på den objektiva tidfaktorn kunde också ryssarna börja förbättra infrastruktur och miljö. Nu kanske det är för sent att göra något därborta.

Europas politiker har förblindats av EG och de möjligheter det ger dem själva samtidigt som Europas verkliga problem växer i öster. Att på sikt inordna öststaterna i detta system skulle alltså inverka stabiliserande också för världsfreden. Konflikter uppstår ju ytterst därför att någon får mer än en annan. I tidfaktorekonomi tjänar ju alla på att alla utvecklar maximal potential. När Immanuel Kant förutspådde världsfred under liberal frihandel var han på rätt spår. Men i slutet av 1700-talet kunde han ju knappast förutspå den kapitalackumulation som följde med utsugningen (av arbetskraft, natur och kolonier) under 1800-talet.

U-ländernas ekonomiska system förstördes av kolonialismen. De hämtade sig dock och Afrika var faktiskt självförsörjande på 5O-talet. Att det sedan blev som det blev kan skyllas på korrumperade politiker, västvärldens banker och kalla kriget. Oljekrisen utlöste den nuvarande krisen. De underskott som uppstod i u-ländernas bytesbalans var förödande för den påbörjade oljebaserade industrialiseringen. Detta underskott motsvarades av ett överskott i arabvärlden som pga en skev inkomstfördelning mellan shejker och vanligt folk hamnade i västerländska banker i stället för att konsumeras. Dessa oljepengar lånades sedan ut på ett mycket aggressivt sätt av västerländska banker till u-länder.

Detta kapital användes dock inte till investeringar i realproduktion (som ju bankernas utlåning på I800-talet användes till), utan i stället användes de till lyxkonsumtion, vapenköp och till öppnande av nya konton i Schweiz. När Reagenomics ökade budgetunderskottet i USA steg den amerikanska räntan och dollarn. Detta krossade tredje världens länder definitivt. IMF och världsbanken tog kontrollen över de förödda ekonomierna. Endast ökad export kunde rädda tredje världen. Men vad kan de erbjuda världen, förutom låga löner, obefintlig miljölagstiftning och låga skatter?

Om människorna själva ansvarade för sin försörjning och finansierade gemensamma åtaganden med tidfaktorn som bas skulle u-länderna bli befriade från korruption, multinationella företags rovdrift och västvärldens passiviserande bistånd. Genom hårt arbete och en konkret koppling mellan lokal småskalig produktion och lokal konsumtion skapas incitament till människans växt.

Så menade J S Mill att den malthusianska befolkningskatastrofen orsakades av obalansen då människorna förhindrades att i små jordbruksföretag i ett direkt möte med naturen själva avväga antalet munnar att mätta mot jordens skörd. Mill betonar således den konkreta kopplingen där produktionen balanseras mot konsumtion och sparandet investeras i naturen. Pengarna måste cirkulera lokalt och inte styras av lokala mellanhänder som jordägare och penningutlånare (med räntor uppemot 50 % 1) då och endast då balanseras ekonomin genom minimerat läckage.

Det bistånd som väst skickat har saknat den nödvändiga systemsynen. Vi har byggt fabriker utan att inse att fabriker är västerländska konstruktioner som ingår i en komplex väv där tankemönster, utbildning, klimat och infrastruktur utgör villkor för växandet. Det är således villkoren, dvs grunden, som måste byggas. I uppbyggandet av den nödvändiga skattefinansierade infrastrukturen kan man använda sig av gratis arbetskraft som genom tidfaktorekonomins absoluta korrektiv i 8 timmars arbete kan omvandlas till andelar i den industri som byggs upp. Ett visst bistånd blir nödvändigt till en början innan ekonomin konsolideras och blir självförsörjande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s