17. Tidskattesystemet – en lösning på orättvisan i dagens skattepolitik

Boken utkom 2006
”Kapitel 6: 
6.1 Problemet med hög- och låglöneskatter

I detta kapitel ges ett mycket övertydligt exempel på hur dagens skatteprinciper slår för en höglönare och en låglönare. Till höglönare räknar jag löntagare som p.g.a. hög progressiv beskattning får rejält marginalskattekompenserade löner.

Nedan har jag ett exempel på en höglön och en låglön. Jag kallar dem för ”Herr Höglön” och ”Fru Låglön”, eftersom det oftast förhåller sig så i verkligheten. Jag har använt exemplet i alla mina föredrag och i de broschyrer som hittills getts ut. Jag har därför fått många reaktioner på detta exempel. Förenklade modeller krävs för att göra det så tydligt som möjligt.

Diskussionen avser att klargöra ännu tydligare hur jag går till väga för att påvisa hur tiden slår i de olika fallen. Med hittillsvarande principer måste nämligen fru Låglön anslå större antal arbetstimmar för att betala skatten jämfört med Herr Höglön. Detta är dock bara en aspekt på den nuvarande skattepolitiken; fler tillkommer och jag tar upp dessa i diskussionen.

6.2 Skattesystem utan tidvärdebas
Nedan följer den förenklade jämförelse mellan två olika skattesystem.

Lön och inkomstskatt i dagens politik

Låglön med 60 kr/tim arbetar 50 tim = 3000 kr inkomst
Höglön med 300 kr/tim arbetar 10 tim = 3000 kr inkomst

Vi får betalt i proportion till arbetstiden, dubbelt så mycket för två timmar som för en timme. Man säger då att tidfaktorn är värdebas på lönesidan.

Men för skattedelen gäller en annan princip. Skatt utgår på slutlönen, oavsett hur lång tid det tagit för Dig att förtjäna lönen.

lika årsinkomst skall lika skatt betalas, enligt skattelagen. Om skattetariffen är 50 %, (som vi bestämmer i detta förenklade exempel) skall på de två ovan nämnda inkomsterna lika mycket betalas i skatt:

Låglön 1500:- + Höglön 1500:- = tillsammans s:a 3000 kr i skatt till staten.

Men för att betala denna skatt får:
Låglön arbeta 25 timmar (dagar–år)
Höglön arbeta 5 timmar (dagar–år)

Låglön får alltså i detta exempel arbeta 5 ggr så lång tid, både för att förtjäna lönen som för att betala skatten, jämfört med Höglön. Förtrycket av Låglön är alltså inbyggt i skattelagen.

När Höglön under sin livstid arbetar 10 år för att fullgöra sina skyldigheter mot samhället, tvingas Låglön att arbeta 5 gånger så lång tid, d.v.s. 50 år, förutsatt att båda vill ha lika årsinkomst och leva med likartad standard, vilket i praktiken är svårt att uppnå, för att inte säga omöjligt.

6.3 Skattesystem med tidvärdebas

Med tidskattemodellen blir förhållandet rättvist. Ingen människa har mer än 24 tim/dygn till förfogande. Dessa fördelar sig approximativt på:

8 tim arbete – 8 tim fritid – 8 tim vila

Den grundläggande principen i tidskattesystemet är att ingen skall behöva arbeta längre tid än någon annan för att betala skatten. Detta kan ske utan att staten behöver förlora skatteintäkter, vilket är lätt att räkna ut.

Antag att den sökta tiden är = X för att få in 3000 kr i skatt.

Ex: 300X + 60X = 3000kr X = 8,33 (8 tim 20 min)

X = den tid som Höglön respektive Låglön måste bidra med för att staten skall få in lika mycket i skatt som i det tidigare exemplet.

Med lön som i ovanstående exempel, skall alltså Herr Höglön och Fru Låglön i tidskattemodellen (nedan) arbeta lika lång tid för att betala skatten, alltså blir tidskatten 8 tim 20 min:

Låglön – arb 8,33 tim ggr 60 kr = 500 kr skatt
Höglön – arb 8,33 tim ggr 300 kr = 2500 kr skatt
Summa= 3000 kr skatt

Staten får alltså lika mycket i båda fallen, men fördelningen i kronor mellan Höglön och Låglön blir rättvis, när båda arbetar lika många timmar för att betala skatten.

Fenomenet att vältra över skatter på andra (= lågavlönade) i dagens skattesytem kallas skatteincidens.

6.4 Naturenliga system ger precision

Av det tidigare exemplet framgår tydligt att precisionen blir mycket stor, även om vi nöjer oss med ett närmevärde på öre och sekund.

Tidskattesystemet är alltså naturlagsanalogt och tillåter samma förutsägbarhet, beräkningsbarhet, resultatexakthet och stabilitet som andra naturlagsbaserade system. Därutöver får vi tidsrättvisa, på den grund att vi alla är naturlagsevidenta varelser, underställda den fysiska tidens cykliska förlopp. Egentligen är sömn och fritid samt energiutvecklingen under arbete en sorts biologiskt individuella värdebaser, fast de inte är kvantifierade på samma sätt som de fysiska värdebaserna. Men om de över- eller underskrides drabbas individen av stressjukdomar, utbrändhet, psykosomatiska sjukdomar och psykisk kollaps.

En av ekonomins hörnstenar – skattesystemet – har nu fått samma lagbundenhet som andra vetenskapliga system, med fasta regler och således lika villkor för alla. Vi har infört en naturkonstant (tidfaktorn) som värdebas. Denna är dessutom en mänsklig värdebas som fungerar som absolut korrektiv i tidskattesystemet. Mätsystemet för skatt är därmed naturlagsanalogt, till viss del även naturlagsekvivalent.

Genom att förvandla den gamla rättslösa skattemodellen till ett naturenligt skattesystem , betalar ingen varken mer eller mindre skatt än någon annan – räknat i tid. Man betalar olika penningbelopp beroende på den timlön man har, vilket kan liknas vid en proportionell skatt, men bara inom normaltidsarbetet (nta), som för närvarande är 8 timmar/dag. När den enskilde individen fullgjort sin tidskatt, som alltså är lika lång för alla varje enskilt år (exv 4 timmar/dag), är alla arbetstimmar därutöver skattefria. I och med att arbetslösheten snabbt försvinner får staten in mer skatt än tidigare. Skattetrycket kan då principiellt sänkas.

6.5 Övertidsarbete

Övertidsarbete (öta) blir i tidskattesystemet helt skattefritt och tillfaller till 100% den som uppoffrar sig. Övertid är tid utanför normaltidsarbetet (nta) = 1870 tim för närvarande, men som avses att kunna sänkas till 1600 tim/år, troligen redan från start.

Dagens skattetryck plus alla synliga och dolda räntor och avgifter motsvarar, omräknat i tid, mer än 7 av arbetsdagens 8 timmar, för den lågavlönade. Med en timmes skattefri övertid/dag, skulle låglönaren således kunna höja sin köpkraft med 50–100 % redan från början och t ex börja resan mot att bli skuldfri. De dolda räntor som finns inbakade i hyror, varupriser och tjänster kan sedan successivt minskas i och med att människors köpkraft och självfinansieringskapacitet ökar. Att övertiden är skattefri kommer att få sin största betydelse i tidskattesystemets inledningsfas, för att successivt och spontant planas ut när basbehoven och grundtryggheten konsolideras.

Strävan efter livskvalitet kommer därefter att inrikta sig på kortare arbetstid, vilket också fungerar som konjunkturregulator. Om man betraktar de totala årsintäkterna, innebär detta att skatten beräknad på årsinkomst successivt sjunker när man fullgjort sin tidskatt, jämfört med den gamla modellen.

(Se modell nedan: De tre skattesystemen: progressivt, proportionellt och tidskattesystemet på bredvidstående sida Jämförelse mellan olika skattemodeller).

6.6 Skatteövervältring = Skatteincidens

Skatteövervältring är en gammal känd orättvisa, som ingen ideologi eller politiskt parti tidigare brytt sig om att tillrättalägga. Förhållandet finns beskrivet i äldre upplagor av Svensk Uppslagsbok liksom i Nordisk Familjebok. I senare upplagor är artikeln borttagen. Titta på ord som börjar med skatt-!

Höglön får alltså i det tidsberäknade skattesystemet arbeta 3 tim och 20 min längre än tidigare för att betala skatten, medan Låglön får arbeta 16 tim och 40 min mindre än tidigare för att betala skatten. I tidskattesystemet arbetar alltså båda lika lång tid för att betala skatten = 8 tim och 20 min (obs! inte per dag i detta exempel) och staten får lika mycket skatt som tidigare vid övergångstillfället, för att senare öka när tidfaktorekono- min successivt konsolideras. Den tidigare beskrivna formen av skatteövervältring elimineras omedelbart av tidskattesystemet.

Skatteplanering, som i praktiken endast är tillgänglig för Höglön, är ett fristående privilegium som inte har med skatteincidensen att göra, men naturligtvis kan samverka med denna, och göra saken ännu värre.

Parallellt med detta kommer vi till rätta med en mängd andra fel i det gamla ekonomiska systemet: den nya ekonomin stabiliseras, ingen inflation, skatteplanering är ej möjlig, självfinansieringen förbättras, räntan sjunker, köpkraften och efterfrågan ökar, lägre ränta ger nya investeringar som skapar nya företag, arbetslösheten försvinner, transfereringarna minskar, arbetslöshetsunderstöd m.m. blir näst intill obehövligt och skattetrycket minskar (fler personer i arbete som betalar skatt), men statens skattein- komster ökar. Statsskulden kan amorteras och människors livskvalitet ökar (mindre stress och psykosomatiska sjukdomar genom att arbetstiden på sikt kan förkortas).

Systemet är globalt giltigt.

Det går inte heller att ändra på detaljer i det gamla skattesystemet. Hela den hittillsvarande skattebluffen måste bort och tidskatt införas, eftersom det är den enda objektivt rättvisa metoden för beskattning. I en lång orsakskedja kan man inte gå in och korrigera just där felet visar sig, eftersom upphovet till felet ligger längre bak i orsakskedjan. Man måste hitta själva upphovet och rätta till detta. På så vis blir det inget fel längre fram i orsakskedjan.

Det har ingen verkan om man korrigerar just där felet uppträder. Så länge grundfelet kvarstår, genereras samma fel om och om igen. Felet i detta sammanhang är just att dagens skattesystem och därmed ekonomin saknar värdebas. Utan värdebas blir ekonomin som den är i dag: manipulativ, snedfördelad och orättvis. Om Höglön tjänar en hög lönesumma kan han skatteplanera inom det gamla systemet, eftersom detta medger skattelindring för dem som har höga löner. Men det är också ett faktum att många högavlönade i verkligheten unnar sig mycken fritid, eftersom de inte vill betala skatt efter den progressiva skalan och tycker det är arbetsamt att skatteplanera. Som regel innehåller dessutom Höglöns timlön en kraftig kompensation för den höga marginalskatt han teoretiskt skulle betala, men som han i verkligheten kan undvika. Som vi ser här, inträffar följande rättsliga oredlighet:

1) Politikerna säger att lag skall gälla lika för alla.

2) Därför proklamerar politikerna en progressiv skatteskala för höga löner.

3) Sedan tillåter politikerna att högavlönade skall betala mindre skatt, i tid räknat, jämfört med lågavlönade.

4) Sedan tillåter politikerna dessutom att högavlönade kan använda skattelagen som argument för att få högre löner och kompensera sig för marginalskatten, då det ju från början var politikernas aviserade syfte att de skulle betala relativt högre skatter än lågavlönade. Det går alltså att smita undan genom de lagar politikerna och deras tjänstemän själva tänkt ut, författat och givit ut som promulgerad lag.

5) Politikerna medger slutligen en mängd undantag för den som kan deklarera fiffigt, och detta kan man läsa om i de bortåt tre tusen sidor skatteregler som politikerna givit ut.

Annonser

Om tidfaktorekonomi

Interested in new economical ideas - to save the world!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s