6. Tidsbetraktelse 2005

Boken utkom 2006:
Jag tittar på kartan och kan inte vänja mig vid tanken att Sverige är så stort och med ofantliga resurser, och ändå håller landet på att bli en av de stora, glesbygderna i västvärlden. Det måste rimligen röra sig om en tillfällig svacka. Här finns ju allt, inte minst ett intressant läge för såväl industri som handel samt en plikttrogen och yrkesskicklig befolkning. Ändå håller största delen av landet på att avfolkas och arbetslösa människor flyttar in till tätorterna, där utslagna människor befolkar allt fler slumområden. Utlandet med sina lägre skatter och annorlunda ekonomiska infrastruktur och klimat konkurrerar ihjäl svenskt näringsliv. Fundamentala verksamheter, även statliga, säljs ut till utländska intressen. Svenska företag flyttar utomlands.

Den regering som dominerat svensk politik större delen av förra seklet och enbart gynnat monopolkapitalets näringspolitik bär hela skulden för att Sverige inte har någon beredskap inför nedläggningarna. Dagens ekonomiska katastrof grundlades i det konspiratoriska Saltsjöbadsavtalet 1938. Där slaktades landets framtida förnyelsepotential på Mammons altare, för några få års löneförhöjningar. Hade det avtalet inte kommit till stånd så hade Sverige i dag kanske varit världens starkaste industrination och ledande exportör av ekologiska produkter av alla slag.

Sverige är det uppfinnartätaste landet i världen, men ligger trea från slutet i förmåga att nyttiggöra sig detta. Svenska uppfinningar hamnar i utlandet där de skapar arbete och motsvarande arbetslöshet i hemlandet. Sverige har halkat efter i utvecklingen och ligger på 18:e plats i välfärdsligan, vilket inte hindrar dagens politik att påtvinga landet obsoleta värderingar, vilka för länge sedan är ogiltiga. Trots socialdemokratins självför- härligande politik blir statens finanser sämre för varje år. Är det inte egendomligt att ju mer tekniken utvecklas, desto större blir snedfördelningen av teknikens vinster? Hur länge går det att dölja vanstyret för väljarna? Om denna politik skall kunna förhindras måste en samling kring ett alternativt naturenligt livsmönster byggas upp.

Vid förhandlingarna kring Saltsjöbadsavtalet 1938 framhöll SAF att uppfinnarna och de dynamiska småföretagen skulle utgöra ett hot mot storföretagens vinstmaximerings-koncept; det koncept som var förutsättningen för att kunna erbjuda högre löner i utbyte mot återhållsamhet med strejker. Därför måste detta hot elimineras, vilket LO godtog och ansåg att det kunde man komma till rätta med genom högre skatter och pålagor för småföretagsamheten och i praktiken marknadsmonopol för storföretagen.

”Socialdemokratin värnar om stora företag, vars vinster socialdemokratin kan fördela”(Citat Ingvar Carlsson)

Att man med detta svekfulla avtal också sålde framtiden insåg varken LO eller landets regering, vilket de inte heller idag inser.

Införandet av tidsberäknad skatt och tidfaktorekonomi är inte en teknisk fråga i lika hög grad som det är ett psykologisk problem. Man kan tycka att det är en självklarhet att samhällssystemet måste vara i överensstämmelse med naturlagar och livslagar. Men mellan verkligheten och dess korrekta registrering kommer det sociala arvet och politisk indoktrinering in och vanställer uppfattningen om verkligheten.

Varje ny generation som föds upplever nuet som naturligt. När en individ under sin uppväxt inte får sina behov uppfyllda kompenserar hon sin otillfredsställelse med ersättningar för sina behov. Dessa surrogat kan vara vad som helst från missbruk och brottslighet av olika slag till religiös eller ideologisk villfarelse. Den personlighets-deformation som oreflekterat och omedvetet påtvingas individen redan i barndomen, yttrar sig ofta senare i livet som en opåverkbar störning i verklighetsuppfattningen. Beträffande detta fenomen har förmodligen det sociala arvet större inflytande än det genetiska, även om det senare inte helt kan avskrivas. De grundläggande orsakerna till den bristande verklighetsuppfattningen är troligtvis att finna i brist på kunskaper om tillvarons villkor, sammanhang, orsak och verkan. Som genetiskt ärftligt kan nyfikenhet med vidhängande undersökningsbehov och experimentlusta hänföras. Ges denna senare begåvning nödvändigt utrymme kan individens utvecklingsmöjligheter till ett konstruktivt liv avsevärt förbättras.

Rådande politiks låtsade ansträngningar att utjämna klasskillnader genom att sänka ansökningskraven till högre utbildning fungerar inte. Barn till akademikerföräldrar lever i en bättre studiemiljö och får i större utsträckning hjälp hemma med vad de inte begriper i skolundervisningen, jämfört med arbetarklassens barn. Medfödd begåvning behöver nödvändigtvis inte vara åtskild i olika socialgrupper. Inskränkning av individens utvecklingsmöjligheter är ett socialt arv som majoritetsideologin inte beaktat, om man skall tro på dess politiska proklamationer. Eller ligger en cynisk avsikt bakom: att genom svårtillgänglig pedagogik skapa social klassindelning för att uppfylla näringslivets behov av arbetare på alla nivåer och i alla löneklasser?

Dagens splittring i uppfattningen om tillvaron, de snäva politiska ramarna mellan höger och vänster, alla desorienterande och tidsberövande verksamheter i massmedia och EU:s federativa ansträngningar bäddar för en tvivelaktig världsordning i en nära framtid. Vem som ytterst drar nytta av detta är ovisst. Men ett är säkert: det är det troskyldiga småfolket, arbetare och lågavlönade som får betala notan. Den tidigare politikens huvud- män vill naturligtvis inte vidgå att de gjorde fel, när man plötsligt upptäcker att man redan förött de villkor som leder ett land fram till utveckling. Om man i närmare 100 år svält ut småföretagsamheten och uppfinnare i vinstmaximeringens intresse, hjälper det föga att i desperation lämna starta-eget-bidrag.

Människans rättighet att få växa efter sina egna förutsättningar kan säkras endast genom att garantera varje individs suveräna äganderätt till sitt eget arbetes resultat. Därigenom kommer också psykosomatiken att minska radikalt. Det allmännas intresse skall bäras solidariskt av alla, genom en tidsrelaterad samhällsavgift, eftersom tiden är det enda som är lika för alla. Det gamla samhällets ledare- och lydarekoncept måste överges. Det nya samhället måste byggas på en naturenlig och objektiv värdegrund.

Den senaste utvecklingen av den förda politiken, är att postverket lägger ner verksamheten successivt i hela landet. Bolagiseringen av kommunikativa statliga företag, såsom järnväg, tele- och postväsende blev en politiskt katastrof liksom så mycket annat. Vilken avsikten bakom detta var kan nog spekuleras om. Att Posten går med förlust och ledningen därför höjer priserna för att kompensera uteblivna vinster är att bita sig själv i svansen. Snart är det dags att avveckla hela verksamheten.  Att IT- teknikens billigare betalningsrutiner har en stor del i Postens avvecklingsscenario är tydligt. Men när samtliga uppdrag lagts på IT, vilka garantier finns då att inte priserna kommer att stiga i vinstmaximeringens intresse och med den monopolställning som bankerna automatiskt får, med regeringens välsignelse?

Socialdemokratin tror på ”den fria marknaden” med hänvisning till konkurrensens välsignelsebringande effekter. Konkurrens är nog en värdefull regulator om marknaden verkligen vore fri. Men den är inte fri, utan en monopolmarknad som genom storkapitalets dominans alltmer konsolideras.

Varför gynnar socialdemokratin storkapitalet? Varför har socialdemokratin inte rört ett finger för att förstatliga betalningsväsendet under de senaste hundra åren? Varför finns ingen lag om äganderätt i Sverige? Varför är arbete inte äganderättsgrundande? Varför tillåter socialdemokratin att bankerna/storkapitalet indirekt kontrollerar penningväsendet? Varför främjar regeringen att inkomst av 7 timmars arbete försvinner i skatter, avgifter och räntor, synliga och osynliga, per 8-timmars arbetsdag?

Varför tvingar socialdemokratin genom sin ekonomiska politik arbetare/löntagare att ta lån mot ockerräntor för inköp av triviala kapitalvaror genom betungande skatter och avgifter? Räntor är ju inget annat än en sorts privat beskattning som bankerna och finansieringsbolagen med socialdemokratins medgivande utövar – med kopiösa vinstresultat som följd.

Regeringen vill inte förstå att det föreligger ett systemfel, att det inte går att ta mer i skatt utan att arbetsdagen utsträcks. Beräkningar har nyligen visat att pensionsåldern måste höjas till 79 år, eller, så måste en massiv arbetskraftinvandring tillåtas. Varför duger inte de invandrare som redan finns i landet? Och varför duger inte den egna befolkningen? Men var arbetena finns, nämner man inte. Uppenbarligen ytterligare ett nytt politiskt ”förbiseende”. Socialdemokratin är idag ett reaktionärt parti som lägger hinder i vägen för en ”permalogisk” utveckling. Man tillåter inte att individer med arbete kan bygga upp ett eget spar- eller riskkapital.

Vilken föreställning ligger bakom socialdemokratins anspråk på att vara det mest lämpliga partiet att administrera landet och dess resurser. Man kan inte förnimma den minsta kreativitet i den förda politiken. Att höja skatter i det oändliga för att täcka misslyckade spekulationer är inte konstruktivt. Det är tvärtom destruktivt. När kommer de nya idéerna som befriar oss ur den räntefälla regeringen försatt oss i? Jag kan svara på den frågan: aldrig!  När den politiska katastrofen är uppenbar för alla flyr socialdemokratin från sitt ansvar in i EU och hoppas att detta skall lösa problemen. Hur kan ett så fint land som Sverige fördärvas så till den grad och på så kort tid?

Jag förväntar mig inget svar. Inget kommer nämligen att ändras därmed, så länge socialdemokratin sitter vid makten, eftersom partiet styr efter hundra år gammal fundamentalism eller något annat projekt förborgat för oss vanliga medborgare.

Marxismen är död. Socialdemokratin ligger i liktåget. Kapitalismen är döende. Därmed inte sagt att något av de idag existerande partierna skulle sköta Sverige bättre eftersom samtliga i stort sett står på ovetenskaplig grund”.

”Det är därför vi inte längre skall låta oss regeras av värdefattiga individer. Vi måste snarast finna metoder medelst vilka vi kan diagnosticera denna brist hos dem som ställer upp i politiska val. Som väljare måste vi noga ge akt på hurudan den person är, som vi ger vår röst åt. Om, trots allt, individer med brister vi ovan talat om, lyckas komma in i politiken, borde det finnas möjligheter att få dem att avstå från sin beslutsfattarpost.”
Slutorden kommer ur boken Hjärnor i politiken, av Matti Bergström, W&W, 1999
Annonser

Om tidfaktorekonomi

Interested in new economical ideas - to save the world!
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s